Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
9v

Missriktat missnöje visar att Tottenham är en storklubb som andra

Det var någon dag eller två sedan som jag vädrade uppfattningen att jag inte hade klandrat Rafa Benitez om han packade ihop sina prylar, smällde igen dörren efter sig, räckte fingret på vägen ut åt Mike Ashley och klubbens ledning sägandes ”Sayonara, motherknuckers!” En uppfattning som gav en ganska kvick reaktion från personer med Tottenhamkoppling att så kände de för Mauricio Pochettino och Daniel Levy.

Bakgrunden är den uppenbara: Tottenham värvade inte en enda spelare under sommaren, och blev därmed den första klubben någonsin sedan transferfönstret infördes för 15 år sedan att inte göra det. Denna kardinalsynd har alltså fått åtminstone en viss del av Tottenhams supportrar att betrakta Daniel Levy som en syndare och samhällsfiende nummer ett av samma format som Mike Ashley.

Newcastle och Tottenham öppnar alltså säsongens första Premier League-lördag. Det är en på många sätt intressant match. Men framför allt är det kanske en match som kan ge dessa Tottenhamsupportrar en slags reality check, en känsla för the bigger picture, och vad det innebär att verkligen vara en misskött klubb på riktigt, där missnöjet går mycket djupare än enbart att man inga fina julklappar fick.

Vad har egentligen Tottenham att vara missnöjda över? De är bättre än vad de någon gång varit under hela Premier League-eran, bra mycket längre än så i själva verket. De har inte likt Newcastle drabbats av två nedflyttningar de senaste tio åren, med en tredje och kanske till och med sista nedflyttning ett alls inte osannolikt utfall denna säsong. De har en ägare som ser dem som en fotbollsklubb, inte som en reklamskylt.

Visst, det går att förstå Tottenhams supportrar som vill att Tottenham ska förstärka ytterligare för att på så vis öka sina chanser att utmana om och även kunna vinna ligan den här säsongen. Att inte värva någon spelare skulle kunna ses som ett slag mot den saken. Samtidigt är det inte alldeles självklart vilka spelare Tottenham realistiskt sett skulle kunna värva denna sommar som faktiskt skulle göra den chansen större än vad den är.

Det där skulle så klart kunna ses på två helt olika sätt. Å ena sidan skulle kanske vissa se det som ett svaghetstecken att Tottenham inte skulle kunna värva sådana spelare, men det är spelare som i nästan alla fall redan tillhör storklubbar. Å andra sidan måste det också ses som en väldigt stark position att befinna sig i när det inte går att se självklara sätt på vilket laget realistiskt sett skulle kunna göras starkare än vad det är.

Tottenham har en väldigt bra målvakt och en mycket stark backlinje, de har ett väldigt bra mittfält med några lysande spelare och därtill några av ligans bästa anfallare och forwards framför dem. Spelare för spelare, lagdel för lagdel, har Tottenham ett lag som kan matcha alla andra lag i Premier League och i Champions League. Detta är ett skäl för stolthet och för fromma förhoppningar, inte för missnöje.

Det finns en rimlig farhåga gällande bredden, vad händer om t ex Kane, Eriksen eller Son blir skadade? – men det finns heller inga helt lätta lösningar på detta, liksom det även är lätt att underskatta Tottenhams bredd i nuläget. Mycket får sägas bero på om Tottenham lyckas behålla ett antal spelare under vad som återstår av det europeiska transferfönstret, spelare som Toby Alderweireld, Mousa Dembele, eventuellt Danny Rose.

Det är lätt att vilja se värvningar mest för värvningarnas egen skull. Men ska man bli hård i sin kritik mot klubben och dess beslutsfattare om att de inte värvar så måste man minst kunna begära att det görs tydligt vilken eller vilka spelare som i så fall ska värvas, eller åtminstone den specifika spelartypen eller lagdelen. Utan att säga att sådan precision saknas helt i kritiken av Tottenham, så måste trots allt sägas att den är ovanlig.

Det finns en tendens att överdriva eller överdramatisera värvningars betydelse. Alldeles för många betraktar det som i praktiken det enda sättet på vilket ett lag kan bli starkare eller svagare. Kanske är det en åkomma som blivit särskilt tydlig just i Premier League och i superklubbarna. Att lag faktiskt kan bli bättre organiskt, genom coachning, taktik och individuell utveckling verkar inte längre ingå i tänkesättet.

Det snurrade i samband med deadline day på skämt runt en bild på sociala medier med en lagbild på Tottenham från förra säsongen, 2017-18, där någon strukit över åttan och tuschat in en nia (9) istället. Som om Tottenham, eftersom de inte värvat en enda spelare, vore exakt samma fotbollslag nu som de var för ett år sedan. Det var humor, det var banter, visst, men inte av det smartare slaget.

Det finns ett större perspektiv på Tottenhams uteblivna värvningar. Nämligen att de signalerar klubbens ambition, eller i det här fallet snarare bristen på ambition, till Mauricio Pochettino och lagets bästa spelare, och att detta således ökar risken för att dessa börjar se sig om efter andra klubbar. Det går inte att avfärda det synsättet, men det är också något som till stor del beror på hur det går för Tottenham den här säsongen.

Men återigen, det hade kunnat vara så mycket värre. Tottenham hade kunnat vara ett lag som behövde förstärkas i mer eller mindre varenda lagdel men som under sommaren har sålt mer än vad de investerat. Tottenham hade kunnat vara en klubb vars ägarambition inte sträckte sig längre än bara att existera i Premier League, där varje förhoppning om titel eller seriös utmaning i tabelltoppen är helt och hållet djupfryst.

Tottenham hade kort sagt kunnat vara Newcastle, och då tror jag supportrarna hade varit tysta med orättvisa jämförelser mellan Mike Ashley och Daniel Levy. Det innebär inte att man som supporter måste vara nöjd med allt som Levy gör eller inte gör, men en känsla för proportioner är alltid fint att ha. Å andra sidan, kanske finns inget säkrare tecken på att man är en storklubb än att supportrarna helt saknar känsla för proportioner.

Daniel Levy får helt enkelt skörda som han har sått. Men kanske borde Tottenhams supportrar ändå känna viss glädje och förhoppning över att de precis ska starta ännu en säsong i vilken de har en genuin chans på ligatiteln, i vilken de har kapacitet att vinna båda cuperna, i vilken de återigen ska ge den europeiska eliten en match i Champions League, och i vilken de flyttar in i sin nya hemlagade arena.

Det enda som kanske i det här läget är för mycket för Tottenham att hoppas på är att Harry Kane ska göra mål i augusti.

Publicerad 2018-08-11 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons