Den som säger att romantiken är död inom den moderna fotbollen har helt säkert inte tagit med i beräkningen José Mourinhos vackra och omtänksamma dedikering av Man Utds vinst mot Burnley till Ed Woodward, Man Utds VD. Få saker andas så klart fotbollsromantik lika mycket som när en manager och en VD gratulerar varandras förträfflighet efter att de vunnit fotbollsmatcher. Men sådan är alltså tidens ande.
Det hela kom kanske inte minst som en replik på flygplanet under matchen med bannern ”Ed Woodward – Specialist in failure” som flög över Turf Moor i ett av den moderna fotbollens töntigare uttryck för supportermissnöje. Känsligt för Mourinho kanske givet att orden som användes är ord han själv en gång formulerat. Viktigt därför kanske att markera att det inte var något som kom från honom.
Vill man vara riktigt cynisk går det så klart att se på José Mourinhos försvar av Ed Woodward som ett sätt att öka chanserna att behålla sitt eget jobb. Den kanske något mer macchiavelliska tankegången är att Mourinho beskriver det som Woodwards seger eftersom han i förlängningen vill markera uppfattningen att det är med Woodwards lag han spelar, inte sitt eget. Att vad som händer är Woodwards fel, inte Mourinhos.
Det pågår ett politiskt spel i Man Utd som inte på något sätt gör klubben någon som helst nytta. Utvecklingen är problematisk och går inte åt rätt håll och det verkar många gånger vara viktigare för de inblandade att inte sitta med ansvaret för dessa problem än vad det är att faktiskt försöka åtgärda dem. Inte minst för José Mourinho. Henry Winter belyser på ett utmärkt sätt denna politiska pantomim i Man Utd.
https://www.thetimes.co.uk/article/manchester-united-are-being-damaged-by-their-political-pantomime-lzfvmndvc?shareToken=80c5e979d0e6aaddea31c9edc371c8e4
Det är uppenbart att det inte är enbart den enes fel, även om det är där diskussionen tenderar hamna. José Mourinho är alltför prestigestyrd och verkar mer intresserad av att försvara sitt eget renommé än vad han är att skydda sin egen klubb. Ed Woodward är å sin sida fullständigt olämpad att driva fotbollsfrågor i någon strategisk mening, men är trots detta den som är satt att göra just detta i Man Utd. Det är inte hållbart.
Det verkar inte heller som om kommunikationen dem emellan någonsin har varit särskilt effektiv. Inte ens utifrån hur de själva beskriver den. ”Jag har gett Ed Woodward en lista på de namn jag vill ha, nu går jag på semester!” är exempelvis så som José Mourinho har lagt fram det hela, vilket inte precis låter som det mest konstruktiva eller effektiva sättet att driva en klubbs utveckling. Få andra storklubbar lär jobba på det viset.
Omvänt verkar det inte längre finnas samma förtroende från Ed Woodwards sida för José Mourinho som manager. Det är bara så den relativa obenägenheten att investera mer i spelartruppen det senaste året kan förstås, åtminstone på de spelare som Mourinho själv har föredragit. Även viljan att förlänga kontraktet med Anthony Martial tyder på att Man Utd inte längre utformar sin policy utifrån hur José Mourinho tänker.
Man Utd är en klubb som för närvarande skriker efter en director of football, det vill säga en funktion som tar ansvar för den fotbollsmässigt långsiktiga linjen i Man Utd och utformar organisation och verksamhet därefter. Man Utd är en klubb stöpt i den klassiska managermodellen, men sedan Alex Ferguson slutade har Man Utd tappat nästan hela den organisation och den kompetens, det vill säga människorna, som gjorde den modellen inte bara möjlig utan därtill framgångsrik.
Vilket naturligtvis i sig kan ses som ännu ett kringskärande av José Mourinhos auktoritet, något han förmodligen själv markerade genom sin lite griniga observation att han kanske inte längre var manager utan head coach. Må så vara, samtidigt har inte Mourinho riktigt åstadkommit något som gör det motiverat att lämna dessa frågor helt och hållet i hans händer, så kanske borde han bara acceptera och göra det bästa av läget som det är.
Mest oroväckande för Man Utd på längre sikt är emellertid något som Ed Woodward själv sa i syfte att skryta eller möjligen slå sig själv för bröstet, vilket om inte annat visar med all önskvärd tydlighet varför han är direkt olämplig att ha som operativ chef för Man Utds fotbollssida: ”Playing performance doesn’t really have a meaningful impact on what we can do on the commercial side of the business.”
Det kan så klart låta tufft som tusan att veta att cashen rullar in mer eller mindre oavsett hur det faktiskt går för Man Utd på fotbollsplanen. Strategiskt och på längre sikt måste man däremot ställa sig frågan om det verkligen är önskvärt för en fotbollsklubb, vars spelare och supportrar självfallet vill vinna titlar, att inte behöva bry sig om hur det går på fotbollsplanen, eller om det skapar negativa incitament och en dysfunktionell klubbkultur.
Hur benägen kommer en klubb, där prestationen på fotbollsplanen egentligen inte har någon meningsfull betydelse för dess ägare och styrelse, vara att verkligen stenhårt och envetet driva klubben i syfte att uppnå sportslig framgång på fotbollsplanen? Att inte bara låta sig nöja med en dräglig lägstanivå. Vi har sett vad en sådan situation har haft för konsekvenser för Arsenal. Detsamma kan mycket lätt hända Man Utd.
Man Utd saknar energi och måste återfinna denna energi om de ska ha någon realistisk förhoppning om att kunna slåss på allvar i toppen av engelsk och europeisk fotboll igen. Detta innebär helt säkert att en director of football anställs. Frågan därefter gäller vem som är manager, och om José Mourinho är rätt manager att ge Man Utd denna energi tillbaka. Just nu tyder absolut ingenting på det, han verkar själv tömd på energi.
Kanske är det inte minst det som får spelare som Anthony Martial att vara benägna att vänta ut situationen i Man Utd och se vad som händer efter José Mourinho. Detta bygger naturligtvis på att de förväntar sig att efter Mourinho sker ganska snart, att han inte blir länge kvar i klubben. Sammantaget ger detta ett intryck av att Mourinho, om inte läget fullständigt bryter samman, sitter kvar i Man Utd säsongen ut men inte längre.
Det finns inga garantier för hur Man Utd agerar därefter, om de faktiskt anställer rätt person eller störst namn. Men på så vis har Man Utd åtminstone förutsättningar att kunna komma rätt kanske för första gången sedan Alex Ferguson. Alternativet, att José Mourinho sparkas eller avgår redan under säsongen, vore desto värre. Mer eller mindre en garanti för att Man Utd skjuter från höften igen och lappar istället för att laga hålet.
Om Man Utd hittar rätt i dessa frågor har de resurserna och förutsättningarna att omedelbart bli en supermakt i engelsk och europeisk fotboll. Om Man Utd inte hittar rätt i dessa frågor kommer dessa resurser och förutsättningar hjälpa dem lika lite fortsättningsvis som de hjälper dem i nuläget.