Det var en fantastisk VM-sommar för England. En sommar och ett VM som återgav England hoppet om och kärleken till sitt eget landslag. Ett landslag som återigen bestod av lätt tillgängliga och vanliga människor som spelare och ett landslag som för en gångs skull överträffade de lågt ställda förväntningarna på dem snarare än misslyckades med att infria kanske alldeles för högt ställda förväntningar.
Gareth Southgate har gjort både västen och den tredelade kostymen populär igen och charmade sig in i en hel nations hjärtan. Harry Maguire gick från att vara en någorlunda anonym truppspelare till att bli den engelska fotbollens nästa fina story om den helt vanliga arbetarklasskillen som gick och blev landslagshjälte. Harry Kane blev one of inte bara Tottenhams utan hela Englands own. Raheem Sterling… nåja.
Kanske är det ändå så att de rent mätbara resultaten för England i VM möjligen målade situationen lite väl mycket i rosenrött. Det är lätt hänt när England går till semifinal för första gången sedan 1990 och när till och med så märkliga saker händer som att England vinner en straffläggning. Men match för match var kanske inte resultaten så märkvärdiga, spelet var det definitivt inte, och det fanns brister i Englands spel var uppenbart.
Inget av det där pratades det så värst mycket om under den här sommaren när fotbollen verkligen skulle komma hem. Och det är väl kanske inte så märkligt, VM var en tid för fest inte för reflektion, och det är väl knappast bara England som möjligen låter sig svepas med av en oväntad VM-framgång. Det finns om inte annat ett land även i den fjällhöga nord som har en viss vana av den saken.
Om England behövde en väckarklocka och en hyfsat brutal påminnelse om den kalla och bistra verkligheten så skrällde och skränade den rätt rejält i lördags när England hemma på Wembley tog stryk av Spanien i den första omgången av Nations League. Det började bra, som en slags behaglig bris av sommarvärme, men snart därefter hopade sig de gråa molnen ovanför Wembley och England blev varse att sommaren blivit till höst.
Det var alltid en gnagande farhåga om England efter VM. Skulle de kunna ta framgången vidare och fortsätta längs samma bana? Var Englands VM-framgångar konsekvensen av ett systemskifte eller mest en fråga om att de dansade en sommar? Den här gången skulle England dessutom testas tufft redan på en gång, inte ha fördelen att bara behöva navigera en av de sedvanligt rätt enkla EM-kvalgrupperna.
Uppenbart under VM var att Englands stora problem var att de inte riktigt hade spelarna med i VM-truppen att verkligen kunna formera ett kreativt och konstruktivt mittfält. Där saknades helt enkelt kompetens, vilket England blev lidande av mot såväl Belgien som Kroatien, och för all del periodvis av Colombia också. Uppenbart mot Spanien blev att detta är ett problem och en brist som England fortfarande lider av.
Gareth Southgate framställer det gärna som att England helt enkelt helt och hållet saknar den här spelartypen, att den senaste engelske spelaren han såg som hade dessa egenskaper var Paul Gascoigne, och att det var mer en fluke. För Southgate är det alltså ett systemfel och en utbildningsbrist, mer än en uttagningsfråga. Det ligger kanske något i det, men är det verkligen hela sanningen?
Southgate fick mycket beröm inför VM för sin modiga VM-uttagning. Det är kanske något oklart exakt vad som egentligen var så modigt med den uttagningen, annat än att inte ta med Joe Hart som tredjemålvakt samt inte för femtioelfte gången ge Jack Wilshere en plats i truppen han inte gjort något alls för att förtjäna. Men om det var ett tveksamt mod den gången, vad ska vi säga om modet i uttagningen den här gången?!
Bristerna på Englands mittfält kan omöjligen vara någon hemlighet för Gareth Southgate efter denna sommar. Det kan vara så att han inte ser dem som något problem men i sådana fall är han kanske inte rätt man för jobbet. Ändå väljer Southgate alltså att ta ut mer eller mindre exakt samma landslagstrupp igen, vilket i praktiken är samma sak som att inte ens försöka åtgärda dessa brister.
Är det så att Southgate har identifierat dessa brister så är det naturligtvis något han måste jobba med att åtgärda. Och England saknar inte spelare med potential att faktiskt åtgärda eller åtminstone lindra dessa brister. Om det så är kontroversiella spelare som Jonjo Shelvey eller yngre spelare som Phil Foden med flera. Rent individuellt finns kanske bättre spelare just nu, men vad är bäst för landslagets långsiktiga utveckling?
Kanske är det Nations League som något rubbat cirklarna för England och för Gareth Southgate. Frågan är om det är att betrakta som en skarpladdad turnering, parallellt med EM och VM, eller mer som en turnering laddad med lösplugg. Southgate verkar så här i början se den som skarp när den i själva verket kanske snarare ska ses som en möjlighet just att kunna experimentera med mer långsiktiga tankegångar och spelare.
Nu valde inte Southgate den vägen, vilket möjligen känns som något av en bortkastad möjlighet. Kanske är det något han vågar ändra uppfattning om under de kommande omgångarna. Vad som annars återstår är endast det rejält reducerade antalet rena vänskapslandskamper såsom kvällens match mot Schweiz på King Power Stadium, matcher som sällan har den kontur och karaktär som krävs för att ge något.
Gareth Southgate gjorde förmodligen på lång sikt klokare att betrakta Nations League som landslagsfotbollens version av Ligacupen. En möjlighet att inte minst pröva, utveckla och spela in unga och nya spelare. Men det kan så klart vara politiskt kinkigt eftersom det ökar risken för att England åker ur A-divisionen i Nations League. Desto kinkigare givet de förväntningar och förhoppningar som helt säkert skapades i somras.
Förvisso kan ju sägas att England uppenbarligen riskerar åka ur den A-divisionen ändå. För så är det ju, efter förlusten mot Spanien på Wembley, att England återigen befinner sig som oönskad gäst hos verkligheten. Detta efter ett VM och en sommar då England återigen fick uppleva livets härliga dofter, men med skakande hjärtan av en dödens kalla rädsla att förlora allt det de precis återfunnit. Hoppet som blivit till ångest.
Vad har i så fall Gareth Southgate egentligen att förlora?