Den första månaden av Championshipsäsongen har varit händelserik. 2000-talets strulklubb Leeds har blivit Bielsas Superleeds, Middlesbrough har imponerat även utan fartdemonen Adama Traore, Oliver Norwood har gett skärpa till ett trubbigt Sheffield United, Bolton har varit topplagsbra på planen samtidigt som deras uteblivna betalningar utanför planen kan komma att kosta dem poängavdrag, en förlegad Steve McClaren i QPR verkar försöka återskapa den bortglömda katastrofinledningen han hade i Nottingham Forest 2011-12, en jumbo likt Reading får en att tro att Paul Clement bara var Carlo Ancelottis chaufför, och nykomlingarna Blackburn och Wigan ser klart bättre än förväntat till den grad att deras titelstrid ifjol skulle kunna fortsätta som en playoff-strid denna säsongen.
Men det är ännu väldigt tidigt på säsongen och medan det engelska transferfönstret stängde när Premier League startade har det för Football League i praktiken bara lett till fler säsongslånga lån (som i många fall blir permanenta i januari) av etablerade spelare. 31 augusti är nu Loan Transfer Deadline Day i Football League. Vilket är en kul effekt för mig som redan till exempel trodde att Aston Villa köpte loss Robert Snodgrass förra säsongen.
Är Brentford klubben utan känslor?
Det finns dock ett lag som är en långtida fascination för mig vars inledning av säsongen som är värd uppmärksamhet. Många känner till Brentford vid detta laget. Deras arena har en pub i varje hörn, de är budgetalternativet för dig som vill se fotboll i västra London, och så har de förstås en ägare som gjort klubben till en omtalad pionjär när det kommer till så kallade ”analytics” (”advanced statistics”) inom engelsk fotboll. Till exempel ”Expected goals”(xG) som nu blivit anammat av engelska tidningar och tv-studios, eller xG-chain vilket det analytiska redskapet för oss som i många fall tycker någon annan än målskytten ”gjorde målet”. Framför allt genom att prata om denna analytiska läggning mer än många lag som har liknande fallenhet men också för att de kan sägas vara mer fanatiska än många större klubbar som smyger med detta som det vore något perverst.
Den vettiga kritiken mot just Brentford, bortom inbillade väderkvarnar som att managers ska ersättas av mänskliga miniräknare i luftkonditionerade rum, är att de förlitat sig för mycket på unga och framför allt nya spelare. Att deras villighet att släppa spelare tidigt och ersätta dem med yngre och billigare alternativ inte har tillåtit dem bygga ett pålitligt lag med ledare och inövade samarbeten. Det är ett vanligt förekommande fenomen i Brentford att göra sig av med sin bästa mittback eller bästa målskytt för att sedan dala under en period innan deras ersättare anpassat sig och vid det laget har de antingen förlorat en playoffplats eller redan hamnat för långt efter i tabellen.
Det är ett naturligt fenomen för mindre klubbar i fotbollsvärldens näringskedja men skillnaden, åtminstone den upplevda narrativa skillnaden, med Brentford är att det varit för känslokallt. Brentford har framstått som att de nästan ville bli av med sina bästa spelare så att de kan värva in en potentiellt bättre ersättare. Det är som att Brentford har blivit dumpade och reagerat som att de har slut på mjölk.
Kollar man på deras manager Dean Smith går det att fråga sig ifall han var den bästa managern de kunde hitta, i dessa tider när andra klubbar i Championship värvar större namn, eller om Dean Smith valdes för att han dels var billig men också från Walsall och van vid att jobba med mindre resurser, framför allt yngre spelare, och långt ifrån den typen av manager som skulle hota med avgång om klubben säljer en viktig spelare. Jag är inte helt övertygad om att Dean Smith är mycket mer än en glorifierad ungdomscoach (återkommer till taktiken) men han är genuint lysande på att utveckla unga spelare. Vilket är högst passande då Brentford efter sommaren bara har tre spelare som är ens nära 30 år gamla: reservmålvakten Luke Daniels, Dalsgaard, och Alan Judge som var lagets bästa spelare för två säsonger sedan innan hans skadeproblem.
Denna sommar var inget undantag. Mittbacksparet bestående av lagkaptenen John Egan och danska landslagsbacken Andreas Bjelland gick till Sheffield United och FC Köpenhamn. Yttern Florian Josefzoon (sju mål/sju assists) gick till Derby. Lasse Vibe såldes redan i januari till Kina när han var lagets bästa målskytt. Ryan Woods transfer eller icke-transfer var i sommar ett större problem för Swansea som ville ha honom än för Brentford som redan gått vidare, och Woods hamnade till slut i Stoke på ett lån som blir permanent i januari. Det finns dock tecken på uteblivna övergångar som tyder på att Brentford är annorlunda denna säsongen
Brentford har blivit sentimentala eller hittat den rätta?
Brentford var bekväma med att släppa två rutinerade, och genuint bra, mittbackar för att de har Chris Mepham. En ung walesisk mittback som vikarierade för både Egan och Bjelland när de missade ett flertal matcher förra säsongen. Mepham var redan lagkapten i walesiska U21-landslaget och det tog inte många matcher innan han fick chansen i a-landslaget, och av helgens Nations League-landskamper ser han ut att ta en ordinarie plats. Känslan är att Mepham kunnat utses till lagkapten redan om inte managern Dean Smith slopat lagkaptensrollen.
De hade inga problem att släppa Lasse Vibe för att de har Neal Maupay. Det tog ett tag för Maupay att komma igång men han gjorde ändå tolv ligamål ifjol och har börjat denna säsong med fem mål på fyra matcher innan han blev avstängd (äntligen tillbaka i helgen).
Ollie Watkins var redan ifjol den större fixstjärnan än Josefzoon även om han var mindre konsekvent. Tio mål var i underkant för en spelare som tog mest skott i hela Championship ifjol. De flesta skott kom efter att Watkins skurit in från vänsterkanten. Watkins har redan gjort fyra mål denna säsongen.
Kanske beror det på tajming – att ovannämnda spelare ifjol helt enkelt inte ansågs tillräckligt bra ännu eller så var Brentford denna säsongen mindre villiga att skiljas från sina stjärnskott.
Detta är en stor anledning till att Brentford fått en så pass bra start. Tvärtemot hur de började förra säsongen med åtta raka matcher utan en vinst. Deras expected goals ser väldigt bra ut också (https://twitter.com/i/web/status/1038783267795857413) inte alls olikt ifjol (https://experimental361.com/2018/05/06/scatter-graphics-championship-2017-18/) då de också dominerade offensivt men hittills ser även defensiven bra ut.
Deras enda nyförvärv i vad som varit en gjuten startelva (innan Maupays avstängning) är just mittbacken Ezri Konsa. Konsa är från Charltons otroliga årgång av ungdomar födda 1997 tillsammans med Joe Gomez (Liverpool), Ademola Lookman (Everton), och Karlan (tidigare Ahearne-Grant) Grant som är en av få ljusglimtar kvar i Charlton. Konsa kan lätt förväxlas med sin gamla lagkompis Joe Gomez då han inte är jättelång men en följsam försvarare som är bra med bollen och som innan han fick chansen som mittback framför allt spelat högerback.
Då Ezri Konsa är snarlik Joe Gomez går genast mina tankar till att jämföra hans mittbackspartner Mepham med Virgil Van Dijk. Men Van Dijk utger en otrolig trygghet ingen ung försvarare riktigt kan inge. Van Dijk är för Liverpoolsupportrar vad en Fabio på omslaget av en romantisk novell är för dess läsare. Mepham skulle i så fall snarare vara ett färskt namn med den manliga huvudrollen i en Netflix-romcom.
Det är få lag som har ett mittbackspar där båda spelarna fyller 21 år till senhösten. Det är i stället på ytterbacksplatserna där det finns rutin. Henrik Dalsgaard är en stabil högerback i Brentford såväl som i danska landslaget och på andra sidan spelar Yoann Barbet som enkelt kan beskrivas som en ny Gael Givet (Gael Givet – hårdför vänsterback som också kunde spela mittback eller rugby). Målvakten Dan Bentley såg ut som nästa Joe Hart i Southend och likt med Hart i nuläget finns det synpunkter på Bentley.
Brentford hade samma problem som sina grannar Fulham förra året. Väldig speldominans som förråddes av att de släppte in för många enkla mål och inte var tillräckligt kliniska framför mål. Fulham löste sitt målskytteproblem med hjälp av Alexander Mitrovic där framme och där bak försöker de fortfarande hitta en lösning. Brentford tror delvis att de med sitt yngre mittbackspar har ett snabbare försvar mindre sårbart för kontringar och i längden förmodligen två bättre spelare. Problemet som lever vidare, och som var oroande uppenbart i matchen jag såg mot Aston Villa, var att backlinjen är sårbar till stor del på grund av innermittfältet. Brentford spelar 4-2-3-1 och på det defensiva mittfältet har de framför allt spelat Josh McEachran och Lewis McLeod. Två spelare som inte var ordinarie ifjol men som spelade en del och som bör kunna systemet. Skillnaden mellan Ryan Woods och McEachran bör inte vara stor och McLeod har gjort två mål redan.
Problemet som jag ser är att deras taktik är för offensiv. Varken McEachran eller McLeod är defensiva mittfältare. De varken tacklar, bryter, eller ligger rätt. Kanske kommer de bli bättre på detta med säsongens gång men det löste sig inte ifjol. Den enkla lösningen vore att byta ut den offensiv mittfältaren Romaine Sawyers mot en defensiv mittfältare. Men Sawyers är delvis en Dean Smith-favorit som följt med från Walsall och helt enkelt en bra spelare som sätter spelare som Watkins och Maupay i bra lägen. Jag skulle gärna se dem offra lite offensiv skicklighet, eller ge McEachran eller McLeod annorlunda roller, för att ha en spelare som vinner boll men jag vet inte om Dean Smith håller med eller om den spelaren finns tillgänglig.
Förhoppningen är också att de denna säsongen ska kunna ta tillvara på fler chanser. Neal Maupay har börjat säsongen fenomenalt. Han är inte riktigt Mitrovic men han är åtminstone ganska lik. Han är något mindre och mer allround som fotbollspelare. Men likväl fysiskt stark, bra i boxen, och som John McGinn fick erfara är han elak. Hans samarbete med Ollie Watkins var bra förra säsongen och har sett ännu bättre ut denna säsongen. I Maupays frånvaro har nyförvärvet Said Benrahma klivit fram, särskilt mot Nottingham Forest där han var bäst på plan. Benrahma är likt Maupay ursprungligen från Nice och som en sevärd algerisk ytter värvad från Ligue 2 finns det förväntningar. Benrahma spelar dock på högerkanten så han är snarare i konkurrens med Sergi Canos som spelat där i säsongsinledningen.
Hur ska det gå för Brentford?
Det är alldeles för tidigt att säga att detta äntligen är Brentfords år men jag känner mig mer positiv än när jag inför säsongen inte vågade tippa dem högre än åtta, efter flera säsonger av besvikelse. Det bygger på deras fina start som är helt i motsats med förra säsongen men det är förstås inget som garanterar att de inte i stället har samma formsvacka under en annan period av säsongen. Dessutom vore det typiskt Brentford om de går väldigt bra under hösten för att sedan i januari få ett eller flera bud på Maupay, Watkins, eller Mepham vilket skulle kunna få säsongen att spåra ur.
Jag är i alla fall väldigt sugen att få se Brentford denna säsongen. Maupay och Watkins ser så bra ut tillsammans. Benrahma kan vara ett perfekt tillskott. Även om jag tycker det centrala mittfältet är för dåligt offensivt är det spelskickligt, särskilt i form av McEachran som ser ut att äntligen få sitt riktiga genombrott som startspelare. Försvaret är ungt och ofta utelämnat men får Konsa och Mepham växa tillsammans kan det räcka långt.
Övrigt
Peterborough leder League One. Deras anfallare Jason Cummings (inlånad från Nottingham Forest där han varit mållös sedan han anlände från Hibernian) och Matt Godden har gjort sex mål vardera. Bara tre andra lag i hela League One har gjort fler mål än dessa två spelare. Som jag alltid sagt, vill du ha mål får du kolla på Peterborough. Vill du se en skotsk fotbollspelare förstöra sin lägenhet har Peterborough det också.
Annars i League One är Portsmouth och Sunderland äntligen bra igen, kanske håller det i sig? Den kommande Joey Barton-dokumentären i Fleetwood har börjat dugligt dessutom. Luton är inte så succé-otroliga som vissa hoppades som nykomlingar, pyttelilla Accrington Stanley verkar otroligt nog kunna konkurrera också. Magin i Shrewsbury verkar ha försvunnit då varken de eller deras gamla manager Paul Hursts Ipswich har vunnit en match hittills. Tre managers har lämnat sina jobb i League One redan!
Lincoln leder League Two, trots vissa spelartapp går det bra för Cowley-bröderna. Exeter utan långvariga managern Paul Tisdale ligger bra till, flera placeringar ovanför Tisdales Milton Keynes. Notts County har gått från att se ut som att bli uppflyttade förra hösten till att förlora i playoff och nu ligger de sist i hela Football League. Inte alls konstigt att Kevin Nolan fick sparken. Mycket att göra för Harry Kewell som fick ett rött kort i sin första match i Nottingham Forest.
Av: Peter A. Linhem, @linhem