Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
8v

Marouane Fellaini är Premier Leagues mest baktalade spelare

Det är svårt att säga vem som egentligen är Premier Leagues mest underskattade spelare, en rent subjektiv diskussion där det beror helt på vem man pratar med och vad man väljer att utgå från. Men om vi istället håller oss till vem som under de senaste fem åren är Premier Leagues mest orättvist baktalade spelare måste det framför allt vara ett namn som dyker upp på varenda kortlista – Marouane Fellaini.

Fellaini gjorde flytten från Everton till Man Utd för ganska exakt fem år sedan, han följde med andra ord David Moyes i fotspåren. Det var egentligen inget underligt med det vid den tiden, då Fellaini var en av Premier Leagues mest framstående och beundrade spelare, åtminstone nedanför de traditionella storklubbarna. Men Fellaini lyckades få ett bad rap redan från start, och detta egentligen helt utan egen förskyllan.

Dels blev han ansiktet för en av Man Utds tidiga men numer klassiska klantigheter på transfermarknaden då Man Utd struntade i att lösa hans utköpsklausul i tid och därefter blev tvingade att betala betydligt mer för samma spelare. Dels blev han också till ett slags klent tröstpris efter en sommar där Gareth Bale, Sergio Ramos, Thiago Alcantara med flera var spelare Man Utd sade sig vilja värva, eller trodde de kunde värva.

Behjälpt blev heller inte Marouane Fellaini av David Moyes fiasko som Man Utds manager och Alex Fergusons efterträdare. Det gick helt enkelt inte bra för Moyes och Fellaini fick förståeligt men orättvist en slags stämpel som Moyes spelare. Det vill säga en slags guilt by association där Fellaini tidigt fick stå till skott för allt som av supportrarna ansågs vara fel med Man Utd. Ett tema som skulle komma att förfölja honom.

Det har varit samma sak under Louis van Gaal och José Mourinho. Man Utds konsekventa misslyckande under dessa år att forma ett funktionell och effektivt anfallsspel har många gånger reducerat dem till ett chansartat matande av bollar in i straffområdet, ofta med Fellaini som en naturlig måltavla. Om och om igen har alltså Fellaini blivit ansiktet och för all del även syndabocken för vad som i grunden är Man Utds kollektiva otillräcklighet.

Det hela har till sist tagit absurda former. När det under förra säsongen meddelades att Marouane Fellaini var på väg att lämna Man Utd var det många av klubbens egna supportrar som jublade. När det senare meddelades att Fellaini istället skrivit på ett nytt kontrakt med klubben suckades och stönades det. Förståeligt för en spelare som knappt ens försöker, men oförlåtligt för en spelare som alltid gör sitt bästa.

Pudelns kärna är självbild och symbolism. Man Utds supportrar känner inte igen klubben eller för den delen sig själva i den fotboll laget visar upp på planen och i synnerhet inte i det anfallsspel laget bedriver, självbilden flimrar. Marouane Fellaini har gjorts till symbol i den identitetskris som uppstått som en följd. De som inte känner igen fotbollen som Man Utds fotboll känner heller inte igen Fellaini som en Man Utd-spelare.

Peter Dinklage, i sin karaktär som Tyrion Lannister säger till Jon Snow när denne surar över att inte ha blivit trodd på sina varningar om den kommande dödas armé, det vill säga metaforen för klimathotet: ”Peoples’ minds aren’t made for problems that large. White walkers, the Night King, the army of the dead… It’s almost a relief to confront a comfortable and familiar monster like my sister.”

Det är lite samma sak med fotbollen. Vi är inte alla skapta för att uppskatta stora, svåra och komplexa problem som självbild, identitet, taktik och den typen av kollektiva brister som inte har alldeles enkla och självklara lösningar som kan uppnås genom att trycka på en knapp. Alltså är det mycket lättare att göra det till en personfråga. Det är Marouane Fellainis fel, blir vi bara av med honom så ordnar sig allt till det bästa!

Vad som kanske ändå är mest imponerande med Marouane Fellaini är att han under hela den här tiden hela tiden har gjort sitt bästa, alltid spelat utifrån de instruktioner han fått på planen, aldrig suttit och tjurat på bänken, aldrig flirtat med andra klubbar som någon slags maktdemonstration. Han har tvärtom gjort sitt jobb, visat glädje i möjligheten att få göra sitt jobb, en stolthet för klubbtröjan och, inte minst, ofta varit mycket bra.

Den typen av spelare kan vara ovärderliga. De som ropar högst om att bli av med Fellaini kan exempelvis fundera över vilken signal det egentligen sänder att vilja bli av med en sådan spelare men samtidigt konskevent hylla andra spelare som inte alls lever upp till samma krav på karaktär. Karaktär kan inte vara ett totalt substitut för kvalitet så klart men Fellainis kvalitet håller även den hög nivå.

Här gäller så klart att bedöma Fellaini utifrån den spelare han faktiskt är. Många ser så klart att Fellaini inte är en spelare som exempelvis Kevin De Bruyne, vilket han självfallet inte är, och tycker därför han inte håller måttet. Men Fellaini är inte tänkt att vara De Bruyne, han är tänkt att vara spelaren som ger De Bruyne utrymmet och möjligheten att vara just De Bruyne. Belgien har ju t ex löst det där rätt bra.

Dessutom är det självfallet något som har fungerat rätt bra även i Man Utd. Att det har varit en bedrövlig säsongsinledning för Man Utd kan nog de flesta vara överens om. Men de två senaste matcherna har ändå varit en ljuspunkt. Utan att överdriva detta samband så ska heller inte bortses från att i de tre första matcherna var inte Marouane Fellaini med, men i de två följande matcherna var Fellaini med på Man Utds mittfält.

Det har inte varit någon tillfällighet. Marouane Fellaini har fungerat alldeles utmärkt som en slags sweeper på Man Utds mittfält, vilket gett övriga spelare framför honom betydligt större frihet och möjlighet att tänka framåt. Han ligger rätt i position, är brytsäker och hans passningsfot är underskattad. Han är knappast någon mirakelkur på Man Utds alla problem, men hittills är han ändå betydligt mer lösning än vad han är orsak.

Motståndarnas supportrar kommer självfallet alltid vara intresserade av karikatyr. Men som Man Utd-supporter vore det kanske bättre att åtminstone uppskatta Marouane Fellaini för den saken än vad det är att lägga energi på att klaga över medieagendor och det orättvisa över att det egna laget får kritik för svaga insatser. Det är definitivt bättre än att fortsätta göra Fellaini till fall guy för klubbens kollektiva kollaps.

Det är i själva verket ett av motgångens mer osympatiska drag som växt fram runt Man Utd de senaste fem åren. Den ständiga viljan att leta syndabockar och kasta spelare under bussen. Men det är å andra sidan heller inte ett ovanligt drag i just dysfunktionella organisationer.

Publicerad 2018-09-21 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons