Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
1v

Watfords princip om utbytbarhet gör dem unika och oersättliga

Kontrasten är markant. Man City är en av världens rikaste, åtminstone en av världens mest köpstarka, klubbar; Watford är en av Premier Leagues fattigaste klubbar. Man City har en arena med en kapacitet i närheten av 50,000 åskådare; Watfords Vicarage Road tar in 21,000 åskådare, det vill säga mindre än hälften. Man City är en klubb som normalt har över 50 heltidsanställda scouter över hela världen; Watford har tolv sådana scouter.

Ändå är Watford Premier Leagues mest aktiva klubb när det gäller att köpa och sälja spelare. Sedan de återvände till Premier League för tre och ett halvt år sedan har ingen annan klubb i Premier League köpt och sålt fler spelare än Watford. Detta samtidigt som de lyckas hålla igång ett a-lag som ändå med viss stabilitet inte bara har hållit sig kvar i Premier League dessa år, utan ofta också imponerat i Premier League.

Utbytbarhet är en princip som Watford jobbar efter med sina managers, att inte som klubb göra sig beroende av en specifik manager. Utbytbarhet som princip styr i hög grad även rekryteringen av spelare. Watford kan inte värva spelare utifrån samma premisser som till exempel Man City, utan måste ständigt försöka köpa relativt billigt och sälja relativt dyrt. Detta ställer desto större krav på ett skickligt scoutingsystem.

Ett bra och relativt nytt exempel på denna princip om utbytbarhet utgörs av Richarlison, en spelare som 20 år gammal värvades av Watford inför förra säsongen för £11m, snabbt visade sig bli en av lagets allra viktigaste spelare, men som inför den här säsongen kvickt såldes vidare till Everton för £35m. Den klassiska logiken hade varit att inte vilja sälja sin bästa och viktigaste spelare. Watford tillämpar utbytbarhetens logik.

Att verkligen kunna tillämpa en strategi med utbytbarhet ställer krav på ett antal aspekter på Watfords scouting. För det första att de har väldigt bra kunskap om ett visst antal spelare för varje tänkbar position i laget, inte bara i termer av konkret fotbollsförmåga utan även spelare som i någon mening kan anses vara undervärderade. För det andra en förmåga att agera snabbt för att värva dessa spelare vid behov.

En helt central aspekt i Watfords strategi är däremot en konservativ lönepolitik. Watford placerar sig de senaste tre åren konsekvent i den lägsta kvartilen i Premier League vad avser lönekostnader. De strävar medvetet efter att hålla lönerna nere. Riskfyllt kan tyckas då en klubbs löner normalt anses som den främsta predikatorn för prestation i ligan, och en klubb som vill betala minst bör då rimligtvis desto mer riskera nedflyttning.

Men att betala lägst löner måste inte nödvändigtvis betyda att man rekryterar de svagaste spelarna, åtminstone inte på kort sikt. Återigen spelar kvaliteten på Watfords scouting stor roll och förmågan att hitta bra nog spelare villiga att komma till klubben för en relativt låg lön. Detta förklarar inte minst varför Watford genomgående är den klubb som också värvar lägst antal spelare från de brittiska öarna.

Skillnaden i löneanspråk på två hyfsat jämförbara spelare kan variera enormt beroende på om spelaren kommer från Storbritannien eller från exempelvis Sydamerika. Att värva den engelska spelaren kan i vissa fall innebära att behöva betala fyra gånger så hög lön. Men för en utländsk spelare kan bara möjligheten att få spela och visa upp sig i Premier League, och göra reklam för sig själv, vara värd lika mycket som en högre lön.

Watford sticker ut, på många sätt. Utbytbarheten som strategi, en fullt medveten låglönepolitik, samt en benägenhet att värva utländskt är komponenter som ger Watford en tämligen unik profil i Premier League. Exakt hur unik illustreras i följande diagram, baserat på en kartläggning sammanställd av Murah Ahmed på Financial Times av löner respektive värvningar i Premier League sedan 2015-16:

Watford

Effektiv strategi måste innehålla åtminstone någon komponent som får en klubb att utmärka sig från övriga. I synnerhet gäller det rimligtvis klubbar som måste jobba med mindre ekonomiska resurser och som i någon mening måste slå underifrån. Ändå är det en väldigt vanlig mänsklig och organisatorisk mekanism att imitera, att vilja göra som alla andra. Det finns en slags trygghet i det också, man sticker inte ut hakan, tar inga risker.

Utan risk finns däremot heller ingen avkastning. Watford väljer alltså att sticka ut hakan, att göra saker annorlunda, och ta vad som åtminstone måste beskrivas som kalkylerad risk. Det är vad väl fungerande och effektiva klubbar gör, och Watford måste beskrivas på just det sättet. De spelar alltjämt i Premier League, värdet på klubben har ökat därefter, de har etablerat sig där och blir gradvis bara bättre och bättre.

Utbytbarheten som strategi kan även ha kulturella fördelar. Watfords strategi går i grunden ut på att hålla sig kvar i Premier League, det är åtminstone grundbulten, några mer högtflygande planer än så har i alla fall inte formulerats. Problemet med en sådan ambition är att den kan få en klubb att stagnera och stelna, och på så vis orsaka det man alltså helst av allt vill undvika. Något vi har sett i många klubbar på senare år.

Men med en hög personalomsättning, både på managerposten och i spelartruppen, löper faktiskt inte Watford riktigt samma risk för stagnation. Det ligger inbyggt i deras system att ständigt förnya sig. Ofta beskrivs detta som ett problem inom fotbollen. Watford har valt att se det som en möjlighet. Det är naturligtvis smart, och det kan möjligen låta som en självklarhet, men det kräver också stor skicklighet att lyckas.

Watford har visat sig vara väldigt skickliga. Om de sedan är tillräckligt skickliga att rubba Man City ikväll är en helt annan fråga, och återstår att se.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 4
Milstolpar i Premier League-historien

Walker, Blackburn Rovers. De blev den första klubben att slita Premier League-bucklan ur Man Utds händer, och de gjorde det bara några få år efter att faktiskt ha gått upp i Premier League. Jack Walkers miljonsatsning bar frukt och gav den klassiska men inte längre särskilt mäktiga engelska klubben en av sina största höjdpunkter. Avslutningen på ligan blev dramatisk där Blackburn i sista omgången behövde vinna på Anfield för att säkra ligatiteln, men förlorade. De blev ändå ligamästare då Man Utd helt enkelt aldrig lyckades få in bollen bakom Ludek Miklosko i West Ham-målet.

Publicerad 2018-12-04 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons