Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
1v

Brände Burnley broarna med sin halvbakade Europa League-insats?

Det var alltid en smula naivt att tro att Burnley skulle kunna upprepa förra säsongens skrällbetonade sjundeplats. Det fanns naturligtvis en anledning varför det sågs som en skräll till att börja med. Att Burnley skulle sluta sjua förra säsongen var något ytterst oväntat. Alltså vore det orimligt att den här säsongen förvänta sig att Burnley skulle sluta på samma plats. Samtidigt gick det kanske att begära mer än att befinna sig under strecket efter 15 omgångar.

Anledningen till Burnleys besvär den här säsongen kunde inte vara tydligare. De gjorde totalt 36 mål förra säsongen och har hittills den här säsongen gjort 14 mål, de gör med andra ord mål i rätt precis samma takt. Men efter att ha släppt in totalt 39 mål förra säsongen så har Burnley den här säsongen redan släppt in 32 mål, på mindre än hälften av säsongen. Om de fortsätter släppa in mål i samma takt kommer de ha släppt in 81 mål när säsongen är slut, mer än dubbelt så många mål som förra säsongen.

Vad som låg bakom Burnleys oanade framgångar var ett synnerligen tätt, disciplinerat och organiserat försvarsspel som gav motståndarna väldigt lite yta och väldigt få skott som faktiskt gick på mål. Detta har vi inte sett med Burnley den här säsongen. Burnley släpper för det första till 50% fler skott per match än förra säsongen, dessutom krävs bara halva antalet skott på mål för motståndarna att göra mål på Burnley. Det är med andra ord en markant skillnad.

Skillnaden kan uttryckas även på annat sätt. Förra säsongen var det bara Man City och Man Utd som släppte in signifikant färre mål än Burnley i ligan. Burnley försvarade sig på samma nivå som storklubbar som Chelsea, Liverpool och Tottenham och försvarade sig betydligt bättre än 14 övriga klubbar i ligan. Den här säsongen har bara ett enda lag i ligan hittills släppt in fler mål än Burnley, det är Fulham som ett tag såg ut att vara på väg att slå något slags rekord i antal insläppta mål.

Orsaken är inte uppenbar. Burnley kan knappast över en natt ha blivit tekniskt eller taktiskt sämre på försvarsspel. De har tillgång till samma spelarmaterial som förra säsongen så där går inte att hitta någon logisk förklaring. Den förklaring som går att se måste relateras till den så kallade mänskliga faktorn. Att försvara sig som Burnley gjorde förra säsongen, och har gjort de senaste säsongerna, kräver koncentration, hårt arbete, fokus och disciplin. Har det brustit i dessa avseenden för Burnley?

Sean Dyche verkar onekligen vara av den uppfattningen. Hans kommentarer efter onsdagens förlust mot Liverpool, en match i vilken han ändå var nöjd med spelarnas insats, var tämligen träffande: ”The performance tonight was good, it was much more like us. We kept going until the death. The players know we hadn’t been good enough, they’ll admit that to themselves. The main thing tonight was the idea of getting back to what we are, what we were doing last season, and I feel that we are close to that again.”

Återstår gör i så fall frågan varför, det vill säga hur det kommer sig att Burnley inte har varit den här säsongen vad de enligt såväl mätbara prestationer som Sean Dyches eget omdöme var förra säsongen. Dyche gjorde i veckan även en referens till supportrarnas betydelse, även i matcher som den mot Brighton i helgen, vilket brukar betyda att det nog har varit lite dämpat på läktarna, men kanske har det också varit lite dämpat bland spelarna, inte riktigt samma motivation som förut.

Har Sean Dyche själv något ansvar för den saken? Har det kanske i själva verket något att göra med den där synen på vilka Burnley är, det där som Burnley enligt Dyche själv hade tappat bort men så smått börjar hitta tillbaka till? Under intervjuerna efter matchen mot Liverpool gav Sean Dyche också några ledtrådar till sin syn på vilka Burnley var och vad som var deras plats i tillvaron, där han i tydliga ordalag framhävde det positiva med att Burnley var en underdog igen, även om förra säsongen visade något annat.

Kanske säger Sean Dyche så här mest för att förbereda Burnley mentalt inför kommande matcher inför julhelgen mot Tottenham och Arsenal. Kanske säger Sean Dyche så här som ett sätt att hantera förväntningarna både på honom själv och på laget under återstoden av säsongen. Det går i vilket fall som helst inte att komma undan en känsla av att Dyche i sin beskrivning av Burnley lika mycket projicerar sig själv, hur han ser på sig själv, och vad han själv råkar vara bekväm i för roll.

Burnley som klubb vill naturligtvis drömma större, det är ju själva essensen för varje genuin fotbollsklubb, att alltid vilja mer. Detta gäller rimligtvis både supportrarna och spelarna. Båda dessa grupper var överlyckliga efter förra säsongen, inte bara över den där sjundeplatsen, utan över att den innebar europeiskt cupspel. För de allra flesta av Burnleys supportrar, liksom för de allra flesta av Burnleys spelare, var det första och förmodligen enda gången de fick möjlighet till europeiskt cupspel.

Riktigt lika lycklig verkade inte Sean Dyche vara. Han påpekade småsurt vid mer än ett tillfälle att för Burnley handlade det fortfarande bara om att hålla sig kvar i Premier League. Hans laguttagningar under Europa League-kvalet var heller inte av det slaget att man kände att det där med att ta sig vidare i Europa League var på liv eller död för honom. Det gick som det gick, Burnley snubblade på målsnöret. Flera av Burnleys spelare har i efterhand pratat om hur besvikna de fortfarande känner sig.

Om ett lag inte får möjlighet att njuta frukterna av sitt hårda arbete, finns då inte en tydlig risk att de inte längre kommer känna riktigt samma glädje i detta hårda arbete, och vara mindre benägna att göra detta hårda arbete? Det är naturligtvis Sean Dyches uppgift att leda sitt lag utifrån sina egna prioriteringar och värderingar, men hans ansvar är också att ständigt försöka vidga lagets vyer och ambitioner. Dyche misslyckades i detta ansvar, möjligen för att han aldrig lyckades vidga sina egna vyer.

Därmed har vi ytterligare ett exempel på en manager i Premier League som med ett alldeles för ensidigt fokus på ett enda mål i själva verket underminerar sina och lagets möjligheter att uppnå detta mål. Man vägrar se skogen för alla träd. På något sätt måste Sean Dyche alltså utifrån denna utgångspunkt återigen få sitt lag och sina spelare att känna motivation för och glädje i sitt arbete, och kanske inte minst känna förtroende för att han i grund och botten vill samma sak som dem.

Annars blir det Football League istället för Premier League för Burnley, vilket vore en rejäl missräkning för Sean Dyche som alltså hellre struntade i Europa League bara för att få spela i Premier League.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 7
Milstolpar i Premier League-historien

Love it. Det var brinnande titelstrid säsongen 1995-96, Man Utd hade precis lyckats få övertaget på Newcastle, som var tvungna att vinna på Elland Road för att fortfarande ha en realistisk chans att vinna ligan. Alex Ferguson gjorde sitt för att elda på Leeds, men Newcastle vann ändå och efter matchen resulterade Fergusons kommentarer i följande episka sammanbrott mitt framför TV-kamerorna av Kevin Keegan. En incident som i över 20 år sedan dess har resulterat i ett alltid lika tröttsamt tjat inom engelsk fotboll om mindgames och deras betydelse.

Publicerad 2018-12-07 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons