Hur kan vi förklara Norwichs placering i toppen av Football League? Ett sätt att förklara den är med deras arbetsförmåga och mentala styrka. Norwich har hamnat i underläge i nästan hälften av sina ligamatcher, i tretton av deras 27 ligamatcher så här långt, men bara förlorat tre av dem. Från de matcher där Norwich har hamnat i underläge har de lyckats ta 1,5 poäng per match, ett facit inget annat lag i serien är i närheten av.
Norwich har blivit de sena målens mästare. De har gjort smått otroliga 55% av alla sina 49 mål från och med den 70:e matchminuten, det vill säga 27 mål. Sex mål har gjorts på ren tilläggstid, det vill säga efter den 90:e matchminuten, vilket är över 10% av samtliga mål som Norwich gjort. Återigen, inget annat lag i serien är i närheten av Norwichs antal sena mål, Norwichs målskillnad eller antal poäng de vunnit under matchernas slutskede.
Men det är inte det enda sättet Norwich utmärker sig på. En annan skillnad är att Norwich under de tre senaste åren har sålt sex spelare för summor över £10m, återigen något som inga andra klubbar riktigt är i närheten av. Samtidigt har Norwich under dessa tre år inte spenderat mer än £3m på någon enda enskild spelare. Norwich har tvingats anpassa sin budget till Football League, men presterar ändå fotboll på en hög nivå.
Mycket av detta tillskrivs Daniel Farke. Vilket är något överraskande eftersom Farke och Norwich hade en rätt jobbig första säsong när de förra säsongen slutade på nedre halvan av tabellen. Då var det många som menade att Farke nog borde få sparken och som även häcklade sportchefen Stuart Webber för att bara ha försökt kopiera med Norwich vad han lyckades med i Huddersfield med David Wagner.
Men Farke har fått ett rejält genomslag under sin andra säsong. Han har lyckats med tre grundläggande komponenter i Norwich. Ett, han har fått genomslag för sin taktik, som av andra managers fått mycket beröm under säsongen, och ser Norwich med mer av boll och spelandes ett kortare, snabbare passningsspel. Två, han har lyckats väl med billiga värvningar från Tyskland. Tre, han har utvecklat flera spelare från den egna akademin.
Rent taktiskt hittar vi mycket av Dortmund i Daniel Farkes tänkande. Naturligtvis, det är där han har mycket av sin bakgrund. Men Farke skiljer sig från Jürgen Klopps och David Wagners tydliga fokus på bollvinst och omställningsspel och ligger betydligt närmare Thomas Tuchels skola, inspirerad mer av Pep Guardiola, baserad kring tanken om ett metodiskt bollinnehav.
Att Daniel Farke har vittjat de tyska kistorna på spelare är kanske inte konstigt. Dels för att hitta spelare som är bekant med sin spelidé. Dels för att hitta relativt billiga spelare inom klubbens budget. Moritz Leitner har varit fantastisk på på centralt mittfält för Norwich, Marco Stiepermann och Mario Vrancic har varit bra även de. Samtliga har sin bakgrund i just Dortmund och Daniel Farke hade naturligtvis full koll på dem.
Minst lika imponerande är förmodligen Farkes jobb med den egna akademin. Han har redan spelat in tre-fyra spelare i a-laget, något som naturligtvis går väldigt väl hem hos supportrarna. Max Aarons är en fantastiskt skicklig högerback som 19 år gammal redan står på Tottenhams och Arsenals önskelistor. På andra ytterbacken hittar vi Jamal Lewis som imponerar även han. Lägg till dem Todd Cantwell och Ben Godfrey.
Men den riktiga stjärnan så här långt är vare sig särskilt ung eller särskilt tysk. Teemu Pukki är som namnet antyder finsk, är 28 år gammal, kom på fri transfer från Bröndby och har så här långt mäktat med 15 ligamål på 26 matcher, vilket gör honom till Norwichs överlägset främsta målskytt och placerar honom runt toppen av skytteligan. Förmodligen är Pukki Football Leagues största utropstecken den här säsongen.
Men det är också ett bevis på effekten av Daniel Farkes metoder. In värvas billiga spelare som inte riktigt lyckats hitta rätt i andra sammanhang men som hittar rätt i Norwich. In kommer unga spelare som gör sina allra första matcher i Football League men lyckas alldeles utmärkt i Norwich. Billiga spelare ses som en möjlighet, inte en svaghet. Unga spelare ses som tillgångar, inte som onödiga risker.
Uppenbart är det en positiv anda som också påverkar spelartruppen. Ett lag som vänder så många matcher som Norwich lyckas vända, ett lag som vinner så många matcher som Norwich vinner i slutminuterna, gör det för att de hela tiden orkar och vill arbeta hårt för laget hela matchen, och för att de alltid ser möjligheterna att vinna, istället för att se så mycket av svårigheten i situationen. Det har gett resultat.
Daniel Farke har lyckats skapa en bra balans mellan nya spelare som är väl bekanta med hans spelidé, gamla spelare som har gott om erfarenhet från spel både i Football League och Premier League, och unga spelare som ger laget som helhet energi. Vilket betyder att även om Norwich knappast längre har den dyraste eller mest värdefulla spelartruppen så har de trots detta en mycket stark spelartrupp för att vara Football League.
Dessutom är det en spelartrupp som under resten av säsongen nu kan fokusera helt och hållet på Football League, givet att de är utslagna både ur Ligacupen och FA-cupen, efter en neslig förlust i slutminuterna mot Portsmouth. Nu är inte Norwich helt ensamma om den saken i toppen av tabellen, men det mildrar ändå farhågorna för att spelschemat ska trötta ut Norwich. Flera av spelarna har dessutom haft tid att vänja sig.
Toppstriden i Football League rasar vidare. Norwich hoppas sätta press på sina konkurrenter där genom att vinna mot Birmingham ikväll hemma på Carrow Road. En match som åtminstone tillfälligtvis kan ta dem upp i serieledning.