Internet fanns inte i början av 1990-talet. Alltså är det svårt att säga om Man Utds supportrar kände, tänkte och tyckte i ett för dem jämförbart läge på samma sätt som Liverpools supportrar förmodligen gör nu. Man Utd hade inte vunnit ligan på över 25 år och där fanns naturligtvis en sorts kollektiv desperation att få ett slut på denna långa väntan och längtan. Liverpool börjar nu närma sig 30 år av samma väntan.
Förståeligt är det därför om stämningen börjar närma sig en slags kollektiv psykos. Det är väl förmodligen lättare just i dessa dagar när internet gör det möjligt för så många att interagera och kommunicera på en och samma gång. Men som vi vet både med internet och med psykoser, det är inte alltid den bästa grogrunden för realism, för sanning eller för nyansering. Viktigare blir meningsskapande och storytelling.
Meningsskapande är de processer med vilka vi tar in observationer och intryck från den värld i vilken vi lever och försöker passa ihop dem med våra egna föreställningar. Något som blir desto vanligare vid förändring eller obekanta skeenden. Om det handlar mer om att ta in vad som sker så handlar storytelling mer om vad det är för berättelse om sig själva man själv eller som kollektiv vill förmedla till sin omvärld.
Vilka berättelser är det som är mest populära i Liverpool för närvarande? En väldigt populär berättelse verkar vara den om Liverpool som David och Man City som Goliat, där Liverpool trots att de inför den här omgången leder med fyra poäng ändå beskrivs som ett veritabelt långskott att kunna vinna ligan, och Man City beskrivs som ett fullständigt överlägset lag som spelar i en helt annan division än övriga klubbar.
Den andra sidan av samma berättelse har mer att säga om de båda klubbarnas resurser och ekonomiska förutsättningar. Liverpool beskrivs i termer som om de vore en klubb mer eller mindre på existensminimum, som måste sälja sina bästa spelare för att kunna köpa nya. Man City å andra sidan beskrivs som superrika, därtill rika på ett sportsligt orättfärdigt sätt, en klubb som därför tillskansat sig fördelar de inte borde ha.
Att berätta en story är däremot sällan detsamma som att berätta sanningen. Möjligen skulle man i bästa fall kunna beskriva det som att berätta ”vår sanning”, för att använda ett populärt flumutryck. Och det finns naturligtvis många saker i den där berättelsen som helt enkelt inte riktigt håller ihop vare sig med enkla fakta, med en komplex verklighet eller ens med särskilt sunt förnuft.
Det är för det första lite svårt att beskriva Man City som ett lag spelandes i en helt annan division än övriga klubbar när de i själva verket ligger fyra poäng efter det lag som råkar leda just deras division. Naturligtvis är Man City ett formidabelt lag som på sina bästa dagar kan spela ut vilken motståndare som helst, men det är inte ett oslagbart lag, det är inte ett lag utan svagheter, det är inte ett lag som inte kan tappa poäng.
Vilket vi alltså sett vid upprepade tillfällen under säsongen. Deras poängtapp har även kommit i matcher med deras bästa spelare tillbaka. Lagets press är inte längre riktigt lika bra, och där finns ett inslag av nonchalans och kanske inte riktigt samma hunger som vi såg för ett år sedan. Något som resulterat i nio tappade poäng på en månad mot Crystal Palace, mot Leicester och mot Newcastle.
På samma sätt är det svårt att betrakta Liverpool som något långskott längre. Om de på säsongens första 23 omgångar lyckas ta fyra poäng fler än Man City, kan det knappast ses som någon omöjlig uppgift för Liverpool att på säsongens sista 15 omgångar hålla sig inom tre poäng från Man Citys poängskörd. Om Liverpool presterar på dessa 15 omgångar som de gjort hittills under säsongen kommer de vinna ligan.
Ekonomin görs det också alldeles för stor sak av. Liverpool är ingen fattigklubb, de har gjort enorma investeringar i sin spelartrupp och deras löner redan innan de värvningar som gjorts inför den här säsongen räknats in ligger knappast några oceaner från de löner som betalas av Man City. Liverpool kan knappast positionera sig själva som något slags Leicester som vinner ligan mot alla odds, eller ens som ett Tottenham för den delen.
Kort sagt, det finns ekonomiska skillnader mellan de båda klubbarna, men de är vare sig så stora eller så betydelsefulla som berättelsen vill göra gällande. Kort sagt, om Liverpool vinner ligan så gör de det inte för att de har spenderat mer än alla andra lag, men de gör det för att de har spenderat mer än de flesta lag, har spenderat tillräckligt, spenderat rätt samt i övrigt rent fotbollsmässigt gjort mer eller mindre allt rätt längs vägen.
Man kunde tycka att detta vore en berättelse som är bra nog. Men Liverpools berättelse låter sig alltså inte riktigt med detta nöja. Varför kan man då fråga sig, varför finns detta behov av att upprepa en uppenbart uppblåst berättelse? Svaret är rent psykologiskt rätt enkelt: Eftersom så väldigt mycket står på spel för Liverpool och eftersom det i nuläget är högst osäkert hur säsongen faktiskt slutar, om Liverpool vinner eller inte vinner!
För vad är berättelsens syfte om inte att garantera bästa möjliga utfall för Liverpool oavsett om de vinner eller inte vinner ligan?! Om Liverpool skulle vinna, så beskriver det ligavinsten i bragdartade termer, som om det vore en vinst som mer eller mindre trotsade fotbollens naturlagar. Om Liverpool däremot inte vinner, så var allt annat helt orealistiskt att begära och dessutom har Man City köpt titeln med oärliga pengar så det så!
Maximera värdet av en möjlig vinst samt minimera skadan av en möjlig förlust. Jag säger inte att det inte finns en trots allt rätt smart tanke bakom den där berättelsen, men det är inte någon neutral eller särskilt nyanserad berättelse, det är en berättelse med en tydlig baktanke med ett rätt skevt perspektiv på verkligheten. Att dra den berättelsen visar på ett större intresse för att säga en story än för att säga sanningen.
Sanningen, i någon slags objektiv mening, är att Liverpool, i och med Newcastles vinst över Man City igår kväll, ett poängtapp som enligt den där berättelsen naturligtvis inte ens var möjlig fastän vi förmodligen alla nog visste att den var fullt möjlig, inte minst eftersom sådana poängtapp redan skett i hyfsad närtid, vid vinst mot Leicester på Anfield har möjlighet att med 14 omgångar kvar öppna upp ett försprång om sju poäng.
Liverpool har under säsongens första 23 matcher tappat nio poäng. Detta innefattar bortamatcher mot Man City, Chelsea, Tottenham och Arsenal. Även om Liverpool inte presterar lika bra under säsongens sista tredjedel är det svårt att se Liverpools poängsnitt sjunka så mycket som krävs. Särskilt som det inte finns några tecken på att så ska ske. Särskilt som det förutsätter att Man City går rent, vilket inga tecken tyder på att de gör.
Det vore alldeles för mycket att säga att om Liverpool vinner mot Leicester ikväll så vinner Liverpool ligan. Något sådant skulle bara fyllon och fåntrattar säga. Men sanningen är att om Liverpool vinner mot Leicester så har de ligatiteln att vinna eller förlora helt och hållet i sina egna händer, för kanske första gången på snart 30 år. Detta är något positivt, något de har gjort sig förtjänta av. Men det gör dem samtidigt naturligtvis livrädda.
Och när vi är rädda så är kollektiva berättelser ett sätt att hantera rädslan. Och även om det möjligen går att förstå dem, så börjar de som de flesta barnsagor, efter att ha hört och läst dem fler gånger än man helst vill tänka på, bli något tröttsamma för de vuxna att lyssna till. Dikten är ändå inte lika bra som verkligheten för Liverpool.