POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
47v

Hur bra är egentligen England?

Egentligen hade jag tänkt skriva om Port Vale, men det får bli ett ämne för en annan dag, eftersom den mest aktuella frågeställningen just i dessa dagar faktiskt, hur mycket jag än försöker undvika saken, har att göra med landslagsfotbollen. För efter ett succébetonat VM, efter att ha vunnit sin A-grupp i Nations League, och efter att ha vunnit sina första två första EM-kvalmatcher med 5-0 respektive 5-1, verkar en fråga självklar: Hur bra är egentligen England?

Englands högtryck håller i sig. Det fanns naturligtvis fullgoda skäl att undra om VM-framgången var en fluke, det vill säga en produkt mest av tillfälligheter och en något tursam lottning, så som cupspel och mästerskap faktiskt brukar kunna vara. Men segern i Nations League, framför allt vinsten på bortaplan mot Spanien, visade att det nog var mer än bara så. Och dessa båda storsegrar, mot EM-kvalgruppens två tuffaste motståndare, ger ännu mer vind i seglen.

Man kan tycka att frågan är en smula njugg, för det är ju inte så att England saknar spelare av högsta klass. Inte minst offensivt är både Raheem Sterling och Harry Kane för närvarande i världsklass och bakom dem finns spelare som inte är särskilt mycket sämre de. England borde kunna vara ungefär så bra som vi nu ser dem. Men vi vet sedan förut att det inte betyder att det är så. England har aldrig saknat väldigt bra spelare, men de har sällan eller aldrig varit ett väldigt bra lag.

Vilket betyder att det vore dumt att vifta bort det vi nu ser England göra som något inte värt att uppskattas eller uppmärksammas. Att lyckas motsvara förväntningarna på sig själva är en bedrift i sig, särskilt när de är så höga, och i synnerhet när det har varit så ovanligt att dessa förväntningar infrias. Det är inte ”bara” att gå ut och besegra två lag som Tjeckien och Montenegro med de siffror England nu har vunnit. Det måste betyda att England är ett bra och väl fungerande landslag.

Frågan är alltså bara hur bra England är som landslag. Och som vanligt när det gäller just England är väl detta en rätt känslig fråga, eller en fråga som mycket snabbt får raggen att resa sig inte minst på svenska forum. För minsta antydan om att England skulle kunna vara ett dugligt landslag häller så klart vatten på varenda ljushuvuds kvarn som menar att England alltid tror de är bäst i världen så fort de vinner en fotbollsmatch, och många gånger även utan att vinna en fotbollsmatch.

Dessa ljushuvuden kommer naturligtvis börja hyperventilera när de blir varse olika delar av diskussionen från de senaste dagarna. ”Finns det just nu något bättre landslag än England?” frågar sig någon halvretoriskt. ”England är för närvarande ett av världens tre bästa lag” menar en annan lite mer realistiskt. På sitt sätt förståeligt om sådana frågor eller påståenden skulle provocera, oavsett om de vore sakligt korrekta eller ej. England pratas om som vore de t ex Barcelona, Juventus eller Bayern München i klubbtermer.

Är det verkligen korrekt att prata om England på det sättet? Skulle jag försöka översätta dessa klubbar till landslagsfotbollen tänker jag förmodligen mer i första hand på landslag som Tyskland, Brasilien och Spanien. Landslag som vi vet att när de får ihop sin grej så är de formidabla på riktigt. Dessa länder, om vi håller oss till en rent engelsk jämförelse, är landslagsfotbollens Man Utd, Man City och Liverpool. England, en jämförelse jag har gjort förut, är snarare Leicester.

Jämförelsen är i mina ögon rätt träffsäker då den prickar både Englands relativa styrka sett till spelartruppen, och flera taktiska aspekter av Englands fotboll och spelidé. Vi vet att Leicester både kan vara formidabla i sin fotboll och även nå oanade framgångar, men även att detta helt bygger på en väldigt tydligt genomförd spelidé, hårt arbete, en snabb och systematisk fotboll. England vinner inte på att vara individuellt och tekniskt bättre, utan på att vara bra nog och smartare som lag.

Om nu England så att säga är Leicester, om det är svaret på frågan om hur bra England egentligen är, så ger det ett perspektiv på hur England faktiskt står sig i konkurrensen med världsfotbollens övriga världsmakter. England är precis som Leicester tillräckligt bra att i enskilda matcher och över kortare perioder vara bättre än Spanien, Brasilien, Belgien, Tyskland med flera. Gapet i konkurrenskraft är däremot mindre i landslagsfotboll än för Leicester, och inte heller behöver England klara av en hel ligasäsong.

Nu är det kanske inte det mest populära svaret eller inlägget i sådana här diskussioner om hur bra England egentligen är att jämföra dem med Leicester. Det är inte riktigt vad lyckliga engelsmän som för första gången på väldigt länge har anledning att känna viss stolthet över sitt landslag vill höra. Faktum kvarstår emellertid att utöver en enda match mot Spanien i Nations League, så har England VM-semifinal till trots ännu inte besegrat ett av de riktigt stora fotbollsländerna på landslagsnivå.

England vann mot Tunisien och Panama i gruppspelet, och tog sig sedan till semifinal efter att ha vunnit mot Colombia (på straffar) och Sverige. Belgien, ett landslag kanske att jämföra med Tottenham, avfärdade England utan några större problem i två matcher. Att vinna A-gruppen i Nations League är bra, men utan en trots allt oväntad vinst borta mot Spanien, ett landslag med sina egna problem just nu, hade kanske nedflyttning till B-divisionen stått på dagordningen istället.

Vad som är positivt för England är att de till synes blir bättre och bättre, att de befinner sig i början på en utvecklingskurva snarare än slutet. Där finns Raheem Sterling, Harry Kane, Marcus Rashford, Dele Alli, John Stones, Kyle Walker och Harry Maguire redan med flera. Bakom dem kommer ytterligare unga talanger upp som Jadon Sancho, Callum Hudson-Odoi, Ben Chilwell, Trent Alexander-Arnold, Joe Gomez, Declan Rice, Jack Clarke med flera.

Det finns en anledning att stora fotbollsländer som exempelvis Tyskland nu tittar mot England för att studera deras stora reboot och system för ungdomsutveckling. Det finns en anledning till att engelska talanger har blivit den globala fotbollens kanske hetaste handelsvara för närvarande. Återigen, det är inte så att England inte har producerat dessa talanger förut, men nu verkar där finnas en organisation, infrastruktur och kultur som gör att England lyckas ta dessa tillvara.

Personkulten kring Gareth Southgate håller i sig som synes. Det är naturligtvis den ofrånkomliga följden av landslagets framgångar. Hans mod att satsa på unga spelare på riktigt ger honom självfallet pluspoäng. Mot Tjeckien startade Jadon Sancho, och mot Montenegro startade Callum Hudson-Odoi, som därmed blev Englands yngste spelare att starta en riktig landskamp någonsin, ett rekord som stått i över 60 år. Hudson-Odoi har därmed startat en landskamp för England innan han startat en ligamatch för Chelsea.

Kanske tillräckligt för att få Chelsea att höra sig för om hur committad Gareth Southgate egentligen är till det engelska landslaget, eller om de möjligen kan locka över honom till den blåa sidan. Det går att tänka sig sämre val för Chelsea, även om frågan ifall det vore ett lyckat val får bli en fråga för en annan dag även det.

Publicerad 2019-03-26 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå