POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
1v

Skillnaderna större än likheterna i Liverpools tänkta "slip-up"

Historien upprepar sig aldrig, men människor upprepar sig hela tiden! – är ett rätt vanligt uttryck. Men just den här dagen känns det som ett helt felaktigt uttryck. För när Liverpool mitt under brinnande titelstrid med Man City, och med endast några få omgångar kvar av säsongen, möter Chelsea hemma på Anfield, då får man onekligen en tung känsla av just historien som upprepar sig på det allra mest galghumoristiska sätt.

Är man Liverpoolanhängare kan jag tänka mig att man de senaste dagarna, kanske till och med de senaste veckorna, har påmints till leda om vad som hände för exakt fem år sedan, då Liverpool hade kommandot i titelstriden men tappade det när Steven Gerrard av alla tänkbara spelare halkar på en grästuva och ger Chelsea ledningen. Närmare än så har Liverpool aldrig varit ligatiteln under Premier League-eran. Förrän nu.

Alltså är kvällens match mot Chelsea på Anfield bara ännu en grym form av prövning för Liverpool under deras bittra titelstrid, där de inte har råd att förlora en enda match eller tappa en enda poäng. Ännu en match där deras egna historiska bagage kan komma att väga tungt på deras axlar. Ännu en mental prövning som hårt prövade supportrar måste genomlida och förhoppningsvis, i alla fall för dem själva, överleva.

Hur kommer det sig att rivaliteten är så förbittrad mellan just Liverpool och Chelsea, för det går ju uppenbart utöver normal konkurrens? För Liverpool var så klart Chelsea det första exemplet på en klubb som med upplevt orättvisa pengar utifrån tog genvägen upp till toppen av den engelska fotbollspyramiden, och enligt deras eget sätt att se på saken tog en av ”deras” rättmätiga platser.

För Chelsea är det rimligtvis en form av reaktion på detta bemötande. För dem kan man nog tänka sig att förbittringen är en mycket konkret följd av att under rätt många år fått höra att man är en plastklubb utan historia, en inte riktigt lika ”riktig och fin” klubb som till exempelvis Liverpool, detta trots att Chelsea så klart var en klubb med en lång och fin historia redan innan Roman Abramovich köpte klubben.

De båda klubbarna möttes också i några minst sagt definierande matcher i Champions League under 2000-talet, hetsiga matcher som kom att sätta prägeln på mycket av deras relation. Matcher som innehöll konstiga saker som spökmål, ett och annat kontroversiellt domslut, och som kändes väldigt konfliktskapande. Liverpool slogs kanske för att bevara sin historia, Chelsea för att skapa historia.

Kanske är rollerna på sätt och vis ombytta den här gången. Chelsea är laget som kämpar för att hålla sig kvar på sin position inom engelsk fotboll, samtidigt som Liverpool ser sin bästa chans att skapa historia på snart 30 år. Frågan är om det påverkar och förändrar dynamiken i mötet mellan de båda lagen. Kanske för första gången sedan 1990-talet är det Liverpool som slår från ett överläge mot Chelsea.

Alla pratar så klart om likheterna mellan dagens match mellan Liverpool och Chelsea och samma match för fem år sedan. Men även om det kanske var där jag inledde så tänkte nog jag istället fokusera på skillnaderna. För samtidigt som många av fullt naturliga skäl sitter och jagar paralleller så är det lätt att vara blind för de rätt betydande skillnader som faktiskt finns, och som tyder på en helt annan typ av match.

Liverpool är genuint bra, inte en flash-in-the-pan. Absolut ingen trodde att Liverpool skulle vinna ligatiteln inför 2013-14, och absolut ingen som inte har Liverpooltröja på sig trodde att de skulle utmana om ligatiteln igen säsongen efteråt. 2013-14 var en säsong då Liverpool presterade långt över sin normala förmåga och drevs framåt av Luis Suarez fantastiska säsong.

Den säsongen var inte ”normal” för dem, inte på samma sätt som Liverpools säsong nu är normal (nåja) för ett så bra lag som de är. Detta gjorde Liverpool för fem år sedan mer sårbara för nerver, spöken och demoner att den metaforiska bubblan som spricker. De hade helt enkelt inte grunden att stå på att hantera detta eller att hamna i ett underläge. Nu har Liverpool den grunden på ett helt annat sätt.

Chelsea är ett Sarri-lag, inte ett Mourinho-lag. På gott och på ont ska kanske tilläggas i detta avseende. Men det är självfallet ingen hemlighet att Chelsea den gången begav sig till Anfield med ett mycket specifikt syfte, och genomförde matchen med vad man nästan får kalla en slags brända jorden-taktik. ”De parkerade två bussar”, som Brendan Rodgers en smula patetiskt uttryckte sig efter matchen.

Vi kan vara ganska säkra på att så kommer inte detta Chelsea genomföra matchen. Dels för att de inte riktigt kan, de har inte riktigt samma solida grund i sitt försvarsspel som den säsongens Chelsea fortfarande hade. Dels för att det helt enkelt inte är Maurizio Sarris stil eller spelidé. Han parkerar inga bussar utan försöker kontrollera matchen med bollinnehav istället, vilket borde passa Liverpool oändligt mycket bättre.

Chelsea behöver poängen lika mycket som Liverpool. Den gången var Chelsea en i bästa fall lång outsider i titelstriden, dessutom hade de en Champions League-semifinal mot Atlético Madrid att hantera både dagarna innan och dagarna efter match. José Mourinho, i ett utfall av det politiska rackarspel som tyvärr kom att prägla hela hans andra sväng i Premier League, halvt om halvt tankade ligamatchen.

Poängen var inte livsviktiga för Chelsea den gången, de hade förmodligen varit väldigt nöjda med en poäng. Nu visade det sig att de ändå fick tre poäng, men det var nog mer ett lyckligt utfall än deras fina plan. De kunde åka till Anfield och brunka hem en poäng, men den här säsongen är varje poäng värdefull även för dem. Anfield är en tuff match, men Chelsea har inte råd att bara ge upp de där två poängen.

Liverpool har inte ”redan vunnit” ligan. Hybris är ofta livsfarligt inom fotbollen och bestraffas många gånger hårt. När Liverpool tog emot Chelsea säsongen 2013-14 hade det redan börjat sjungas sånger om att Liverpool vunnit ligan, och det var många som redan hade tagit ligatiteln för given. Oavsett befann sig Liverpool då i en situation där de hade övertaget i titelstriden, och således ”hade allt att förlora”.

Så är det ju inte riktigt den här gången. Liverpool är självfallet i högsta grad med i titelstriden men ligger i själva verket också en poäng efter Man City. Den här gången är det ingen som tänker att Liverpool ”redan vunnit” ligan, möjligen visa av erfarenheten, möjligen för att Liverpool faktiskt inte befinner sig i den positionen. De ligger den här gången lite mer i rygg på ledaren, och det kan mycket väl passa dem bättre.

Även om man självfallet också är lite nyfiken på hur det påverkar humöret på Anfield om Man City faktiskt vinner, eller kanske än hellre inte vinner (!), sin på pappret tämligen tuffa bortamatch mot Crystal Palace blott minuterna innan avspark.

Publicerad 2019-04-14 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå