Man Utd beger sig mer eller mindre på 20-årsdagen tillbaka till platsen för deras kanske största ögonblick i historien, Camp Nou där de i mest dramatiskt möjliga form åstadkom vad dittills och hittills ingen annan engelsk klubb har lyckats åstadkomma, The Treble. På samma sätt som Ole-Gunnar Solskjaer återvänder till vad som ofrånkomligen alltid måste ses om höjdpunkten på hans karriär. ”And Solskjaer has won it…”
Men finns det egentligen något annat värde i kvällens match än som någon form av sentimental nostalgitripp? På något sätt riskerar det också bli lite patetiskt att Man Utd ska spela den avslutande matchen i en Champions League-kvartsfinal och det nästan pratas mer om vad som hände för 20 år sedan (man känner sig inte mindre gammal när man säger det högt), än vad som faktiskt ska hända ikväll.
Man kan inte gärna föreställa sig att Man Utd ska kunna vända och vinna den här kvartsfinalen. Vi vet naturligtvis att de kan göra det, bara det att det helt enkelt inte känns så värst troligt. På sätt och vis kan man säga att det är mer sannolikt att Man Utd skulle lyckas med det ikväll mot Barcelona än vad det någonsin var att de skulle lyckas med det mot PSG. Lyckas de få matchbilden och målen med sig så…
På annat sätt betyder nog Man Utds dramatiska vändning mot PSG också att det är mindre sannolikt att de upprepar bedriften ikväll. Barcelona kommer inte ta för givet på samma sätt som kanske PSG gjorde att matchen är över, de har så att säga fått en rejäl varning på förhand. Barcelona är ett bättre fotbollslag än Man Utd, de leder med 1-0 och spelar på hemmaplan. Det borde bara kunna sluta på ett sätt.
Duncan Castles, brittisk journalist, är en tämligen enerverande personlighet. Men en anledning att det är så lätt att irritera sig på honom är att ofta visar sig ha rätt i sina rätt kritiska analyser. Han må vara parkerad rätt hårt i Jorge Mendes läger, och saknar alltså inte sin agenda, men han är inte för den sakens skull mindre träffsäker när han tämligen brutalt beskriver Ed Woodwards transferstrategi i Man Utd.
”In six campaigns with Ed Woodward as senior executive, five men have been employed to manage the football team and the highest Premier League finish is second (achieved just once).”
“The club has broken its transfer record on multiple occasions and run up one of the two highest wage bills in England, yet doesn’t even possess the second best squad in the division.”
“Though that group of players is palpably unfit for purpose, Woodward continues to hand out improved long-term contracts to individuals incapable of holding down a starting place in that sub-standard squad.”
“While Woodward ‘invests’ funds in retaining players whom multiple coaches have chosen to bench, he has managed to antagonise the club’s best performing footballer by telling his representatives there is no way he will hand that player a contract on the same salary terms as Alexis Sanchez.”
Ed Woodward är en försäljare, och enligt alla objektiva mått en fantastiskt skicklig försäljare dessutom. Men han är inte en fotbollsmänniska, en farhåga som luftades redan när han tillträdde som VD och han har under fem år utan uppehåll demonstrerat att den farhågan var helt och hållet motiverad. Man Utd behöver en sportchef, en director of football, en technical director, eller vad man nu än vill kalla det.
Föga förvånande verkar anställningen av en sådan position vara ännu en sak som Ed Woodward är fullständigt inkapabel att lotsa över mållinjen. Det har pratats om detta under en längre tid, över ett år, och fortfarande har Man Utd inte kommit det minsta lilla närmare, och försäsongen inleds om en månad. Är det enbart inkompetens eller beror det även på att aktuella kandidater inte attraheras av jobbet så som det är definierat?
De senaste månaderna har Ed Woodward och Man Utd i hög utsträckning sluppit undan från hård granskning av detta. All uppmärksamhet har riktats mot Ole-Gunnar Solskjaer, dennes ”magiska” inledning i klubben och lagets positiva resultat, och frågan om han skulle bli kvar som Man Utds permanenta manager. Media var onekligen Solskjaers allra bästa vän i den anställningsprocessen.
Visst, media gillar Ole-Gunnar Solskjaer, och spelarna verkar gilla honom också. Även om detta också kan börja avta och ändra karaktär nu när Solskjaer faktiskt har fått jobbet också permanent. Men mycket ligger nog också i vad framför allt Jonathan Wilson på Guardian har sagt att Solskjaer vann väldigt mycket hos media, hos spelare och hos supportrar bara på att inte vara José Mourinho.
Den kontrasten har tagit sig några rätt märkliga uttryck. Inte minst hur Solskjaer har fått så väldigt mycket beröm för sin positiva och aggressiva fotboll, som i själva verket inte är så värst mycket mer än ren kontringsfotboll. Inget fel med sådan fotboll i sig, vi har sett hur den kan vara ruskigt effektiv, men inte minst mot PSG och Barcelona har det funnits mycket tydliga skäl att fråga sig om det är det enda verktyget i Solskjaers låda.
Om Ole-Gunnar Solskjaer så här långt har lyckats slå mynt av att inte vara José Mourinho så kommer han upptäcka att köpkraften i det myntet devalveras mycket snabbt. Härifrån måste Solskjaer istället börja visa vem han är, vad han vill, vad han har för idéer och sin förmåga att implementera och genomföra dessa idéer. Visa att han kan leverera varaktig och hållbar framgång över tid, det vill säga mer än fantastiska ögonblick.
Vinsten borta mot PSG var ett sådant ögonblick. En vinst ikväll mot Barcelona vore självfallet ett sådant ögonblick. Det är fantastiska ögonblick, som man absolut aldrig skulle vilja vara utan, men det är också mycket lätt att tillskriva dem en mycket större betydelse än vad de faktiskt har.
Och på tal om stor betydelse, kvällens match mellan Brighton och Cardiff kan nog mycket väl komma att avgöra vilka som håller sig kvar i Premier League respektive vilka som faktiskt åker ur. Åtminstone om Brighton vinner. Skulle Cardiff vinna måste man kanske istället betrakta det som en helt öppen affär. Brighton som alltså förlorade med 0-5 hemma mot Bournemouth i lördags.
En förlust även ikväll och det ser inte ljust ut för dem.