POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
5v

Tre mål och tre centimeter tog Tottenham till semifinal

Den omedelbara känslan var att den här matchen har jag ju sett förut. Visst, det var för lite drygt två år sedan när Man City mötte Monaco i Champions Leagues åttondelsfinal på Etihad, en fullständigt galen match där målen ramlade in i vanvettig fart åt båda håll. En match Man City till sist vann med 5-3 bara för att åka ut på bortamål i returen, i högsta grad på ett helt och hållet självförvållat sätt.

Här hade vi plötsligt Monacomatchen in reverse. Nu spelades istället returen på hemmaplan men utfallet blev mer eller mindre exakt detsamma. Målen flödade i rasande takt och åt båda håll. Och när röken skingrade sig, om än inte utan rejäl dramatik i det absoluta slutskedet av matchen, så var Man City än en gång utslagna ur Champions League genom bortamålsregeln, möjligen även genom VAR.

Storyn kommer låta att Man City var 3cm från en semifinal. Så stor var tydligen offsiden på Sergio Aguero som såg Raheem Sterlings tänkta slutmål dömas bort. Det är i själva verket en red herring. När Man Citys exit ur Champions League ska förklaras är det inte ett tajt offsidebeslut som är förklaringen, förklaringen är att Man City släpper in tre mål i en och samma match genom klantigt och bristfälligt försvarsspel.

Olyckor kan hända. Men nu är det ett mönster som har upprepat sig varje år för Man City i Champions League med Pep Guardiola. Första säsongen alltså mot Monaco, samma sak hände förra säsongen mot Liverpool, och så nu den här säsongen mot Tottenham. Vi fick oss berättat första säsongen att det var just ”första säsongen” och att allting skulle bli bättre därefter. Istället får vi samma sak om och om igen.

Att lyckas i Champions League handlar kanske i relativa termer mer om kontroll än om kvalitet, att kunna kontrollera en matchbild. Just denna förmåga till kontroll är vad Pep Guardiola inte har lyckats ge Man City i Champions League, och även var något han hade svårt för med Bayern München. Man Citys insatser i Champions League har i betydligt större utsträckning präglats av att tappa kontroll.

Frågan uppstår så klart om Man City och Pep Guardiola har lyckats lära sig något i det avseendet under dessa tre säsonger. Spelet och utfallen tyder inte riktigt på att så är fallet. Men kanske är det också lite av dilemmat med en spelidé som antagit en smått pseudoreligiös status hos sina utövare och anhängare; att just den attityden inte är särskilt öppen för att något faktiskt finns att lära.

Man City förtjänade att gå vidare mumlas av en del anhängare, eftersom de ”spelade bättre”. Förvisso förtjänar man omöjligtvis att gå vidare om man släpper in tre mål i en och samma match, man har inte råd med det på den här nivån. Dessutom önskar man att fler skulle klara av att hålla isär ”att spela bättre” från sin egen personliga uppfattning om hur fotboll ”bör spelas”.

Men det är nog att hoppas på för mycket.

:::

Vilken kväll för Tottenham!

Vilka känslokast! Man Citys tidiga ledningsmål gav rädslan att det skulle kunna bli en rejäl överkörning. Tottenhams två snabba mål skapade en känsla av total eufori. Man Citys två repliker fick nerverna att dallra igen. Man Citys fjärde mål var ett slag i maggropen innan Fernando Llorentes reducering återgav hoppet. Raheem Sterlings mål fick världen att rasa samman innan offsidebeslutet kom som en befrielse.

För första gången i den moderna eran tar sig Tottenham till semifinal i Champions League. Det är en enorm bedrift, och det är svårt att komma ihåg att drygt halvvägs in i gruppspelet såg de inte ens ut att ta sig till slutspel. Detta under en säsong när mer eller mindre allting har konspirerat mot dem. Trötta spelare, skadade spelare, spelare borta på asiatiska cuper, arenabesvär, fan och hans moster. Ändå är de i semifinal.

Om ett lag inte förtjänar att gå vidare som släpper in tre mål i en och samma match, hur förtjänar då Tottenham gå vidare som släpper in fyra? Jo, men då återvänder vi så klart till det där med hemmaplan och bortaplan. Tottenham släppte inte in ett enda mål hemma på New Hart Lane, det tog dem till semifinal. Egentligen var det inte igår kväll som Tottenham spelade sig till semifinal, det var för en vecka sedan.

Tottenham spelar nu Champions League-semifinal mot Ajax. Och vem i hela friden hade förutsett den semifinalen innan säsongen? Ajax har charmat världen under våren och har som vi vet slagit ut både Real Madrid och Juventus. Betyder detta att de är favoriter mot Tottenham? Nej. Naturligtvis är det en semifinal som Ajax kan vinna, men de vann inte mot Real Madrid och Juventus för att de var favoriter, så inte heller mot Tottenham.

På sätt och vis kan nog Tottenham passa Ajax rätt illa. Kanske hade det passat Ajax bättre att möta Man City då de precis som mot Real Madrid och mot Juventus hade betraktats som Åshöjden, laget som bara skulle blåsas undan på vägen till final. Kanske hade Man City haft större tendens till underskattning. Tottenham å andra sidan går precis som Ajax in i semifinalen som outsidern, ett lag för vilket semifinalen i sig är något nytt.

Tottenham kommer inte underskatta Ajax, om inte annat så för att semifinalen i sig är något så stort för dem. Tottenham vet kanske lika lite som Ajax om eller i så fall när de egentligen får spela en Champions League-final igen. Men visst är det ett strålande fotbollslag som Tottenham nu möter, ett lag i rejäl medvind. Och vilken grej för spelare som Toby Alderweireld, Jan Vertonghen, Christian Eriksen och Davinson Sanchez.

Fantastiskt på sitt sätt att två så välskötta klubbar som Tottenham och Ajax, vars framgång bygger på gediget klubbutveckling och lagarbete, får spela semifinal i Champions League, och ett av dem garanterat spelar Champions League-final i Madrid i maj. Vi får ju hela tiden höra hur detta är omöjligt i den moderna fotbollen, trots bevis efter bevis att så inte är fallet.

Men vad har Mauricio Pochettino egentligen vunnit med Tottenham?!

:::

Meanwhile, i en annan del av Köping, så är det nu Chelseas och Arsenals tur att försöka ta sig till sina semifinaler. För Chelsea bör det vara en promenad i parken efter att ha vunnit första matchen på bortaplan mot Slavia Prag med 1-0. Skulle de misslyckas med att ta sig till semifinal härifrån måste det betraktas som en riktig missräkning. I semifinalen väntar i så fall Benfica (4-2) eller Eintracht Frankfurt.

För Arsenal är det kanske mer nervöst på förhand, fastän de ändå vann den första matchen med 2-0. Men de har naturligtvis att klara av en match i Neapel först, där en 2-0-ledning förvisso ger rejält med råg i ryggen men där en match även mycket väl kan glida laget ur händerna framför en fanatisk hemmapublik. Lyckas Arsenal däremot göra ett mål så ska ändå väldigt mycket till för att de inte ska gå vidare.

Nyckeln för Arsenal, precis som för Tottenham, är att de höll nollan på hemmaplan. Den nollan ger dem en mycket starkare position än annars. Och frågan är inte orimlig att ställa sig: Hur sannolikt är det egentligen att Arsenal inte hade släppt in ett mål mot Napoli under den andra halvleken med Arsene Wenger som manager? Att jag ställer frågan antyder så klart att jag bedömer det som osannolikt.

Valencia väntar i semifinalen.

Publicerad 2019-04-18 kl 01:20

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå