POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

Kanske får Liverpool ändå nöja sig med en Champions League-titel?

Barcelona visste att det kan bli så här på engelska arenor. Ställ ut ett bra engelskt lag, egentligen vilket som helst, och ge det laget medvind och det finns finns få motståndare i världen som kan vara jobbigare att tas med. Det är en speciell typ av atmosfär och elektricitet som jobbas upp på engelska arenor i allmänhet, och kanske på Anfield i synnerhet. Sådant spelar roll.

Barcelona visste att Liverpool kan hitta på sådana här saker. Liverpool har vänt till synes hopplösa underlägen förut, inte minst på Anfield. Vi har matcher mot Olympiakos och mot Dortmund i våra bakhuvuden, men inte minst så klart den kanske mest berömda upphämtningen av dem alla, den mot Milan i Champions League-finalen i Istanbul för 14 år sedan. Det sitter i klubbens ryggmärg.

Barcelona visste att sådant här kan hända även dem, eftersom det faktiskt hände dem så sent som förra året. De vann då kvartsfinalen mot Roma hemma på Camp Nou med 4-1 bara för att spektakulärt förlora med 0-3 i Rom. Den här gången hade de en ännu mer trygg ledning men tappade ändå, och när Liverpool själva gjorde 3-0 var erfarenheten från förra säsongen inte längre någon tillgång utan enbart en belastning.

Vi kan diskutera i evighet huruvida detta är Liverpools största upphämtning eller vändning i hela sin europeiska cuphistoria. Framför allt konkurrerar den så klart med just upphämtningen mot Milan 2005. Olika saker talar till båda alternativens fördel. För denna match talar att Barcelona hade möjligheten att förbereda sig på ett annat sätt än Milan. För Istanbul talar framför allt just att det var Champions League-final.

Vi kan diskutera i evighet huruvida Jürgen Klopp själv faktiskt trodde att en vändning var realistisk den här kvällen, huruvida han kanske till och med medvetet ställde upp med en relativt reservbetonad startelva för att ytterligare vagga in Barcelona i någon slags känsla av falsk trygghet. Det känns långsökt. Jürgen Klopp såg nog framåt mot helgen snarare, men sedan fick kvällens match ett helt eget liv längs vägen.

Divock Origi gör två mål. Först målet som gav Anfield någon slags känsla av litet hopp trots allt. Därefter målet som avgjorde hela matchen. Det sista målet är så klart typiskt för matchen och för Barcelonas attityd till matchen. Samtidigt måste man beundra Trent Alexander-Arnolds speluppfattning att ta den hörnan på det sättet, och Origi hade kylan att inte överarbeta avslutet. Den mest osannolike hjälten som går att föreställa sig.

Georginio Wijnaldum gör två mål. De båda målen i andra halvlek som kommer inom en väldigt kort tidsrymd och som river Liverpool tillbaka in i den här semifinalen på fullaste allvar och som skickar en elektrisk chock av rädsla längs med Barcelonas ryggrad. Och på något sätt är det ju väldigt vackert att just Wijnaldum får göra målen. En i mina ögon rätt underskattad spelare, tekniskt, taktiskt och mentalt.

Vi kan självfallet strunta i alla frågor om rangordning av speciella ögonblick och bara konstatera att vi har fått uppleva ett ögonblick av europeisk fotbollshistoria på Anfield ikväll. Och det måste man kunna uppskatta oavsett färg på lagtröjan. Inte ens den mest förhärdade Man Utd-supporter med inbillningar om att man måste önska Liverpool all olycka i världen kan förhålla sig kall till vad han eller hon har sett ikväll.

Vi kan även återigen upprepa den sanning som i dessa tider av individuell idoldyrkan tål att upprepas om och om igen, att fotboll är i första hand ett lagspel. Och denna semifinal vanns av laget Liverpool, mot Barcelona med stjärnan Leo Messi. När Barcelona den här kvällen kollapsade som lag var det inte möjligt ens för Messi att rädda dem. Även ett på pappret för kvällen rätt beskedligt Liverpool körde då över dem.

Och till sist är kanske det vad man framför allt måste beundra med Jürgen Klopps lagbygge med Liverpool. Känslan för laget, avsaknaden av stjärnor som tror sig stå över kollektivet, den obändliga tron att allting faktiskt är möjligt även när det ser som mest omöjligt ut, laget som fortsätter fungera fastän enskilt viktiga spelare plockas bort från startelvan. Kanske det tydligaste tecknet på ett väl fungerande lag.

Det kommer kanske på sina håll sörjas för att Leo Messi inte får spela sin Champions League-final. Personligen tycker jag ändå det är vackrare att fotbollen belönar just lagen i dessa sammanhang. Att Liverpool som lag får spela Champions League-final är för mig finare, inte minst med tanke på vad som hände i finalen förra säsongen. Det visar att fotbollen trots sin individualisering inte har förlorat sin grundkaraktär.

Liverpool vill naturligtvis vinna ligatiteln mer än någon annan titel i nuläget. Det var i början av säsongen till och med tal om att man borde prioritera bort Champions League för att ge sig själva en större och bättre chans i ligaspelet. Nu börjar det alltmer se ut som om Liverpool kanske ändå får nöja sig med en Champions League-titel. Vilket ju är en rätt absurd tankegång till att börja med.

Det är självfallet inte klart än. En final ska spelas också, antingen mot Ajax eller mot Tottenham. Men efter kvällens urladdning och explosion är det kanske oavsett vilka som står på andra sidan planen svårt att se hur Liverpool ska kunna stoppas rent mentalt.

Publicerad 2019-05-07 kl 23:23

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå