På många sätt har det varit en säsong av återfunnen glädje för Sunderland. En klubb som under rätt många år varit drabbade av tragedier och bakslag i sådan utsträckning att en hel flock svarta katter hade känt sig otursförföljda. Men efter två raka nedflyttningar, och Sunderland nere i League One, så plötsligt började laget vinna igen, och plötsligt började supportrarna hitta tillbaka till arenan igen, oklart i vilken ordning.
Ofta kan det ju bli så där. Det är i den värsta motgången som de mest trogna vännerna och supportrarna kliver fram. Att Sunderland åkte ner i League One var självfallet inte något positivt i sig, men det blev en signal till samling för alla med Sunderland i sina hjärtan. Sunderland kunde under säsongen stoltsera med ett publiksnitt på över 30,000 på Stadium of Light, vilket är rätt fantastiskt för en tredjedivision.
Därför var det kanske desto mer förbryllande när ”bara” cirka 25,000 åskådare begav sig till Stadium of Light för den första playoff-semifinalen mot Portsmouth. En match som Sunderland till sist vann med 1-0, vilket lade grunden för deras vinst och deras plats i dagens playoff-final mot Charlton. Varför skulle det komma färre supportrar på vad som rimligtvis måste ha varit säsongens dittills viktigaste match?
Delvis skulle man kunna tänka sig ha rent ekonomiska orsaker. Supportrar som möjligen såg en kommande resa till Wembley framför sig valde att spara några pund. Delvis var det nog också en fråga om frustration. Sunderland hade automatisk uppflyttning i sin hand, men en enda vinst på de sju sista ligamatcherna såg till att Barnsley och Luton Town fick fira, samtidigt som Sunderland tvingades till playoff.
League One var kanske charmigt och engagerande för Sunderlands supportrar, men bara om det faktiskt är tillfälligt. Bara en säsong, inte flera säsonger. Den positivism, den glädje och det engagemang som ändå har präglat Sunderland den här säsongen skulle med allra största sannolikhet inte vara kvar nästa säsong. Då vore Sunderland plötsligt tillbaka i vardagen igen, och vardagen är som vanligt rätt mulen och grådaskig däruppe.
Man kan spekulera i att det också rör sig om någon slags psykologisk förväntan om att det kommer gå åt helvete för Sunderland. Det har ju gjort det under så många år så varför skulle det inte göra det också i år?! Att tappa sin automatiska uppflyttning, och vinna endast en av sina sista sju matcher, den oroväckande tendensen att bli sämre när det gäller som mest, känns förmodligen bara alltför bekant för Sunderland.
Å andra sidan så vann Sunderland så klart semifinalen mot Portsmouth. Det talar naturligtvis lite emot det negativa perspektivet, plötsligt verkar det som om Sunderlands säsong är på väg att kunna sluta lyckligt ändå. Men den riktigt negative, som skolats in i denna negativism under många år, skulle säga att detta bara sker för att Sunderland ska komma nära innan de nesligen förlorar på Wembley mot Charlton.
Sunderland har självfallet tragisk erfarenhet även av detta. 1998 spelades vad som kanske är och förblir den mest dramatiska playoff-finalen någonsin i engelsk fotboll, mellan just Charlton och Sunderland. Matchen slutade 3-3 i ordinarie tid, 4-4 efter förlängning, sedan Clive Mendonca gjort hattrick för Charlton, innan straffläggningen gick fram utan att någon missade fram till 7-6 för Charlton. Då missar Michael Gray, local lad.
https://www.bbc.com/sport/football/48356991
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-7058523/Charlton-vs-Sunderland-story-1998-play-final.html
Naturligtvis har det skaldats milvis om den playoff-final ända sedan det stod klart att Charlton och Sunderland skulle mötas i en playoff-final på Wembley igen. Första gången någonsin faktiskt som en playoff-final så att säga repriseras. Men Sunderland är av fullt förståeliga skäl rätt lessa på att behöva höra och tänka på den där finalen. Alldeles för många dåliga minnen väcks till liv.
Den gången var det kanske en blessing in disguise att Sunderland förlorade mot Charlton. De var kanske inte riktigt redo för uppflyttning just där och då, utan stod betydligt starkare som klubb och som lag när de säsongen efteråt i övertygande stil vann serien. Men den här gången finns det ingen välsignelse med en förlust för Sunderland, ingen realistisk förhoppning om att de skulle stå mycket starkare nästa säsong.
Tvärtom måste man förmoda. Psykologin runt klubben har redan nämnts, atmosfären kommer inte alls vara densamma nästa säsong. Men även laget kan förväntas vara svagare. Det är oroväckande för Sunderland att spelare Aiden McGeady, Bryan Oviedo och Lee Cattermole har varit lagets bästa spelare den här säsongen. Åldrande spelare, högavlönade spelare, som Sunderland redan inför den här säsongen försökte avlasta.
Vilket visar att ekonomin fortsätter vara en begränsande faktor för Sunderland, som under sitt nya ägarskap genomgår något av ett ekonomiskt stålbad som en följd av den tidigare ledningens mångåriga excesser. Många supportrar uttryckte sin olust över att Sunderlands klubbledning bara någon dag innan första matchen mot Portsmouth gick ut och aktivt sökte nya externa investerare i klubben. Gunga inte båten!
Sunderlands nya styrelse har heller knappast visat sig felfri. De sålde i januari iväg den unge och målfarlige Josh Maja, som dittills gjort 15 mål för Sunderland, för £1,5m till Bordeaux, som de menade för att få något för honom alls, detta fastän han hade 18 månader kvar på sitt kontrakt. Därefter vände sig Sunderlands styrelse om och köpte Will Grigg för £3m, som inte alls har hittat rätt i Sunderland under våren.
Sunderland har ett bra men kanske inget enastående lag, ens för League One. Jon McLaughlin har imponerat i målet. Tom Flanagan ser lovande ut i försvaret. Luke O’Nien, varje rubrikmakares våta dröm, röstades fram som säsongens unga spelare. Chris Maguire har väckt mycket entusiasm bland Sunderlands supportrar för sitt fysiska men samtidigt spektakulära spel. Men är detta en stomme att bygga ett seriesegrande lag på?
Pressen är därför tuff på Sunderland idag på Wembley, vilket inte precis har varit någon lyckosam arena för dem heller, de har förlorat sju raka matcher på Wembley, hela vägen tillbaka till 1973 och den klassiska FA-cupfinalen mot Leeds. Det har varit en säsong av återfunnen glädje för Sunderland. Men, all is well that ends well. Och detta är en säsong som också måste sluta i glädje för Sunderland.
Nog för att uppflyttning skulle vara viktigt även för Charlton, som ju har sina synnerligen väldokumenterade problem de senaste åren, inte minst med sin skandaliserade ägare Roland Duchâtelet. Charlton antas ha ett antal intresserade köpare av klubben ståendes i kö, om de flyttas upp till EFL Championship. Vilket möjligen låter lite krystat, men ändå betonar att Charlton spelar för sin framtid precis som Sunderland gör.
Två olyckliga klubbar som båda beger sig till Wembley för att söka lyckan där. En säsong i League One vore ingen säsong för Sunderland, fler säsonger vore för många. Men, på gott och på ont, allt är väl som slutar väl för Sunderland. Vinst idag och säsongen är lyckad för Sunderland. Förlust idag och inte ens vägen var längre mödan värd.