POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

Leicesters reboot gör dem starkare om än trubbigare

Visst var det ett uttalande som gav upphov till en del himlande ögon och roade kommentarer när Leicesters ägare Vichai Srivaddhanaprabha strax efter Leicesters uppflyttning till Premier League menade att inom fem år kommer Leicester spela i Champions League. Det lät så klart bara som ännu en ägare som föredrog att vara stor i orden framför att faktiskt vara stor på jorden.

Men de som tyckte och tänkte på det viset stod å andra sidan med brallorna nere vid fotknölarna två år senare när Leicester inte bara tog sig till Champions League, utan till och med gick hela vägen och vann Premier League. Man kunde ursäktas om man då trodde att Srivaddhanaprabhas förutsägelse var korrekt. Men det vore samtidigt kanske att dra en förhastad och förenklad slutsats på en isolerad händelse.

Leicester spelade naturligtvis i Champions League en säsong, men har därefter inte spelat i Champions League igen. Det har nu händelsevis gått exakt fem år sedan det berömda uttalandet av Vichai Srivaddhanaprabha och här och nu skulle vi tvärtom kunna säga att han istället har blivit felbevisad. Leicester spelar inte i Champions League efter fem år, i alla fall inte så som man måste förstå ett sådant uttalande.

Utan att någonsin vilja antyda att Leicesters ligatitel var något de inte borde ha önskat sig, det är naturligtvis något fantastiskt som den klubben och dess supportrar för alltid kommer ha i sina drömmar och minnen, så kan man på sätt och vis säga att den ändå bromsade upp Leicesters utveckling en aning. Det blev, som många förutspådde, svårt för Leicester att därefter gå vidare och börja om på ny kula igen.

Nu känns det ändå som om Leicester har kommit en bra bit på väg, för att inte säga hela vägen runt. När Leicester först gick upp i Premier League, och när Leicester vann Premier League, så var det som ett lågt liggande och blixtsnabbt omställande fotbollslag, ett lag som inte var inriktat på eget bollinnehav alls. Nu är Leicester tvärtom ett lag fokuserat mer på eget bollinnehav, på egen chansproduktion. Leicester har gjort en reboot.

Det har inte varit någon lätt eller smärtfri förändringsprocess. Först fick Claudio Ranieri sparken, därefter tog Leicester en något olycklig omväg via Craig Shakespeare. Först därefter kom Claude Puel till klubben som inledde Leicesters omvandling, men som kanske själv saknade den personliga karisman att ro det hela vägen i hamn. Men på hans spår har Brendan Rodgers fortsatt och till synes också gått i land.

Svårigheterna för Leicester har haft mycket med resultaten att göra. Att lägga om Leicesters sätt att spela fotboll har av naturliga skäl haft negativa effekter på resultaten på kort sikt. Tålamodet för detta bland Leicesters supportrar har naturligtvis blivit mindre än annars eftersom ligatiteln ligger så nära i tiden. Dessutom har ett annat sätt att spela fotboll även skavt på nyckelspelare och ledare i omklädningsrummet, som Jamie Vardy.

Leicester har under flera år brottats med den psykologiskt lättförståeliga viljan att spela samma fotboll som vann dem ligatiteln. Någonstans glöms bort att redan säsongen därefter var den fotbollen inte alls lika effektiv, samt att ligatiteln var ett rejält långskott redan till att börja med. Men visst, när något nytt implementeras, och det inte ger de önskade resultaten, så kan det vara svårt att se poängen, både bildligt och bokstavligt.

Men mot slutet av förra säsongen började Leicesters nya fotboll också ge mycket tydliga resultat både på planen och i tabellen. Det kanske bäst lysande exemplet för Leicester var deras hemmamatch mot Arsenal, en match de vann med 3-0, en match i vilken de hade 68% av bollinnehavet, hade en xG-differens om 3,4-0,6, samt i alla väsentliga avseenden spelade Arsenal av banan just den dagen.

Det var inte en typisk match där ett bottenlag eller ett mittenlag lyckas vinna en match mot ett topplag. Visst, man ska komma ihåg att Arsenal fick en spelare utvisad efter cirka halva matchen, men vad vi såg var ett Leicester som spelade fotboll på samma villkor som Arsenal, kanske till och med i vissa avseenden spelade samma fotboll som Arsenal fast helt enkelt bättre än dem.

Under Brendan Rodgers har Leicesters bollinnehav per match ökat från 52% under Claude Puel till 57%. Antalet passningar per match har följaktligen ökat även det med cirka 35%. Samtidigt har deras antal stora målchanser per match ökat från i genomsnitt 1,61 till 2,37, vilket är en rejäl ökning och visar att Rodgers reform inte bara handlar om bollinnehav för dess egen skull, utan genomförs på ett mer produktivt sätt.

Brendan Rodgers har med andra ord lyckats hitta en konstruktiv kombination mellan Leicesters nya possession-fotboll och de mer direkta egenskaper som gjorde dem både framgångsrika och underhållande förut. En kombination som till sist undgick Claude Puel som var betydligt mer plottrig i sin fotboll, och som gjorde att Leicester ofta såg varken hackat eller malet ut.

Därmed har Brendan Rodgers även lyckats bygga ett förtroende för sin fotboll som Claude Puel aldrig lyckades med. En Leicestersupporter kommer naturligtvis inte klaga när deras lag drar fram resultat som 3-0 mot Arsenal hemma på King Power, eller den typen av resultat. En spelare som Jamie Vardy kommer inte klaga när Leicester skapar så många målchanser åt honom som de gjorde under våren med Rodgers fotboll.

Naturligtvis hjälper det när Leicester nu också har spelarna som kan genomföra denna fotboll. Harry Maguire, Ben Chilwell, James Maddison, Wilfried Ndidi, Youri Tielemans, Hamza Choudhury med flera, James Justin har de värvat under sommaren, spelare som är bekväma med bollen vid fötterna, spelare med ett offensivt mindset, kreativa spelare, och inte minst unga spelare. Leicester har ett lag för framtiden.

Leicester har framför allt ett spännande lag. Ett lag som nu förmodligen står bättre rustat än någon gång tidigare att till sist verkligen börja utmana om de där Champions League-platserna. Vilket så klart kan låta som en konstig sak att säga när det bara var tre år sedan som Leicester vann Premier League. Men det är ett förhållande som grundar sig i en kanske något paradoxal observation.

Nämligen att Leicester med den fotboll de spelar nu är ett starkare lag i största allmänhet som är betydligt mer sannolikt att nå Champions League än vad man egentligen var under 2015-16 med Claudio Ranieri, men att det laget å andra sidan spelade en fotboll som kanske till skillnad från den fotboll Leicester spelar nu faktiskt gjorde det möjligt för Leicester att vinna Premier League, om än bara en gång.

Då var Leicester ett lag av karaktärer. Nu är Leicester ett lag med karaktär.

:::

TRANSFERKOLLEN

Tanguy Ndombele, från Lyon till Tottenham. Vad som framgick under slutet av förra säsongen var att Tottenham sannerligen behövde förstärka mittfältet, och det är minst sagt något de också gör genom att slå transferrekordet på Ndombele. Mittfältaren var en av Europas mest framträdande spelare med Lyon förra säsongen och kommer göra Tottenham starkare i planens båda riktningar. En prestigevärvning som andas ambition men också en väldigt bra värvning. Berömlig – (+++++)

Publicerad 2019-07-03 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå