POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

Man City är Premier Leagues alldeles egna Januskomplex

Janus var den romerska mytologins gud över tid, begynnelse och förändring och representerades oftast som en gud med två ansikten, symboliserandes dualismen och dennes till synes dubbla natur, dennes komplexitet och motsägelsefullhet. Genom åren har detta alltmer blivit en metafor för problemet med till synes oförenliga idéer, och att vara ”two-faced” alltmer ett uttryck för opålitlighet och skurkaktighet.

I själva verket säger detta oss kanske mer om vårt moderna behov att hela tiden försöka reducera komplexitet, att ständigt göra vår syn på och förståelse av världen allt enklare i sådan utsträckning att den till sist blir förenklad och simplistisk. Vår värld och de flesta begrepp inom denna värld är tvärtom komplexa och sammansatta, mångsidiga och inte ensidiga. Var sak har minst två sidor som båda kan vara helt sanna samtidigt.

Man City är inte minst ett utmärkt exempel inom engelsk och europeisk fotboll på just denna mångsidighet, liksom på ett ständigt upprepat behov av att försöka reducera dem ned till antingen det ena eller det andra. Antingen är Man City ett av den engelska fotbollshistoriens bästa lag, troligtvis världens just nu bästa fotbollslag. Eller så är Man City en glassig front för en nationalstat som vill öka sin egen legitimitet.

Man City kan självfallet vara båda dessa saker på en och samma gång. Man skulle nog till och med kunna hävda att det ena i mycket hög utsträckning är en solklar och uppenbar förutsättning för det andra.

Man City har svarat för några sanslöst imponerande prestationer de senaste två åren i Premier League. Första året vinner de Premier League i fullständigt överlägsen stil och sätter ett nytt poängrekord om 100 poäng. Andra året vinner de återigen Premier League, med nästan lika många poäng, samtidigt som de blir den första engelska klubben någonsin att vinna en inhemsk trippel, en så kallad domestic treble.

Två makalösa rekord vart och ett, och när de dessutom följer på varandra säsong efter säsong blir det ännu mer anmärkningsvärt. Man City har dessutom den här säsongen chansen att följa upp det med att bli endast den femte klubben någonsin att vinna den engelska ligatiteln tre säsonger i rad, ett mycket klart och tydligt tecken på en klubb som inte bara vinner sin liga, utan en klubb som dominerar sin liga.

Men vid sidan av dessa kallt, objektiva kriterier går också att finna mer subjektiva kriterier för Man Citys storhet och betydelse som fotbollslag för närvarande. Hur de har lyckats sätta en väldigt hög standard i allt de tar sig för, som inte bara lyfter dem själva utan som på samma gång tvingar konkurrenterna att höja sig själva och tänka större. Hur deras jakt på perfektion höjer Premier League som helhet, sportsligt och ekonomiskt.

Det är långt ifrån enbart en fråga om pengar. Man City har spenderat hiskeliga summor naturligtvis, men hade aldrig varit så bra som de är nu utan den organisation de har byggt upp under en längre tid, eller utan Pep Guardiolas genialiska och härligt intensiva management. Vi vet detta eftersom Man City innan Pep Guardiola var ett mycket bra fotbollslag, men inte i närheten av så här bra.

Inget av detta går rimligtvis att förneka, och det är svårt att förstå varför man ens skulle vilja förneka det, Man City gör och har på många sätt gjort Premier League bättre, och även gjort fotbollen bättre. Konkurrensen har ökat, därmed även dramatiken, gamla strukturer har ritats om vilket skapat förändring och förnyelse. Att reducera ned detta endast till att de vore ett köpelag är både småaktigt och felaktigt.

Men Man City har alltså också ett andra ansikte. Ansiktet av att vara en klubb ägd och finansierad av en nationalstat ägnad att tvätta deras rykte och anseende i världen, ett politiskt PR-projekt i massiv skala. Vilket möjligen riskerar vara principiellt besvärligt i sig självt, men blir moraliskt riktigt jobbigt när nationalstaten ifråga har ett väldigt dodgy facit i inte oviktiga frågor som demokrati och mänskliga rättigheter.

Miguel Delaney på Independent har på senare tid visat både journalistisk integritet och mod genom att bevaka och beskriva detta i ett par artiklar, senast för någon dag sedan. Jag har ingen möjlighet att bättre detaljera och sammanfatta Man Citys dualism än vad han gör här, så min rekommendation kan bara vara att läsa hans text, som naturligtvis som ämne blir alltmer aktuellt och relevant ju mer Man Citys fasad glittrar.

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/manchester-city-premier-league-season-preview-champions-greatest-team-ever-sportswashing-abu-dhabi-a9046866.html

Detta är en mäkta impopulär del utav berättelsen om Man City, för de med ljusblå läggning. Delaneys text är en brutal avrättning av argumenten att Man City som klubb inte skulle ha något med Abu Dhabi som regim att göra, de som försöker göra åtskillnad mellan privat och statligt i dessa sammanhang, de som försöker karaktärisera att vara för mänskliga rättigheter som ”postkolonialism” och liknande töntigheter.

Vi ser hur det har blivit alltmer känsligt också för Man City som klubb att de inte upplever sig få samma uppskattning som andra klubbar för sina framgångar. Det märks definitivt på deras supportrar men skiner igenom även från klubben och inte minst från Guardiola själv. Det har blivit mentalt bekvämt för dem att förklara det med ”avundsjuka”, när det i själva verket handlar till mycket stor del om detta Man Citys andra ansikte.

Att välja att se endast ett av Man Citys ansikten, oavsett om det är det ena eller det andra ansiktet, är att välja att se endast det man själv vill se, se det som passar in i den story som man tycker bäst om. Men det är en förenkling av verkligheten, att Man City faktiskt på samma gång är en positiv kraft i Premier League och för fotbollen samtidigt som de utgör ett omfattande och ökande moraliskt problem för fotbollen.

Anmärkningsvärt är inte att denna dualism börjar tas upp alltmer i diskussionen, utan anmärkningsvärt är att det inte har tagits upp i större skala tidigare. Möjligen beror det på en brist på kompetens och pålästhet från de som skulle kunna ta upp frågan. Möjligen är det en funktion av Man Citys framgångar att strålkastarljuset har börjat skina allt starkare på dem, att fläckarna har blivit allt tydligare, allt svårare att blunda för.

Politik och samhällsfrågor ska inte blandas ihop med fotboll tycker säkert många. Och det är så klart en förståelig inställning för dem, vilka jag på sätt och vis tillhör, som tittar på fotboll för att det är fotboll, som en form av eskapism. Men det är en ihålig invändning när hela utgångspunkten är att det är i det här fallet politiken som kallt och systematiskt utnyttjar fotbollen för sina egna syften.

Man City är en klubb med två ansikten, Man City kan på sätt ses som Premier Leagues egen version av Janus; komplex, motsägelsefull och kraftfull. Behovet finns som alltid att bara vilja se ett ansikte, vilket gör att när Man City idag går ut mot West Ham, för att inleda sitt tredje kapitel i en fantastisk fotbollssaga, så delas världen in i de som har svårt att uppskatta dem, samt de som har svårt att förstå varför ingen riktigt uppskattar dem.

Man City är en klubb värd både uppskattning och uppsträckning. Men i en digital värld präglad av identitetspolitik, där åsikter alltmer likställs med kalla fakta, där sanningen många gånger är mindre värd än en bra berättelse, vill många bara se Man City som antingen det ena eller det andra. Men de väljer då att se endast vad de själva vill se, att se bara delar av Man City, inte helheten, inte Man City för vad de faktiskt är.

Premier Leagues alldeles egna Januskomplex.

Publicerad 2019-08-10 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå