Manager: Daniel Farke. Andra omgången i rad som omgångens manager går till en nybörjare i Premier League. Farke har så klart sin väldigt tydliga spelidé, den såg vi prov på mot Liverpool och den såg vi definitivt mot Newcastle. Visar att det kommer inte bara vara att hämta poängen mot Norwich.
TRE TAKEAWAYS:
Grön och gul. Norwich imponerade stort mot Newcastle, Teemu Pukki öste in mål och av detta kommer många dra slutsatser om Norwich från den här matchen som helt enkelt inte går att generalisera över säsongen som helhet. Norwich kommer inte möta Newcastle varje vecka. Newcastle var fullständigt bedrövliga, snurriga defensivt och uddlösa utan någon idé offensivt. Mot ett sådant motstånd är det lätt för Norwich att se bättre ut än vad de faktiskt är.
Gnäll och gnöl. Sean Dyche beklagade sig efter matchen mot Arsenal på filmningar, hur de inte beivras tillräckligt, och hur det håller på att förstöra fotbollen. Arsenals supportrar invände förvisso inte utan poäng att Dyche däremot minsann inte verkade ha några som helst problem med ruffande, knuffande och allmän spelförstörelse. Rätt så tillvida att allt detta nog kan placeras i samma kategori av regelriktigt (?) småfuskande. Vilket antingen alla accepterar eller så måste man bli mindre upptagen med att rationalisera det egna lagets småfuskande om man någonsin ska uppnå något.
Andra halvlek. Ett rätt tydligt mönster har börjat forma sig i Chelseas matcher den här säsongen. De är bra i första halvlek för att därefter tappa matchen i varierande grad och utsträckning under andra halvlek. Så såg det ut mot Man Utd i premiäromgången, så såg det ut i Supercupen mot Liverpool, och så såg det även ut ikväll mot Leicester hemma på Stamford Bridge. Det kan inte blundas för att detta har kostat Chelsea så här i början av säsongen, även om det är subjektivt hur mycket, och Frank Lampard har inte riktigt råd att låta det fortsätta på det här sättet.
J.R.
Arsenal. Att vinna hemma mot Burnley kanske inte är något som ger några större avtryck på Richterskalan, men det ska ändå göras, liksom vi vet att Arsenal inte alltid har haft helt lätt för sådant där som ”ändå ska göras”. Många enskilda saker var däremot positiva och upplyftande i den här matchen. Daniel Ceballos övertygade stort som offensiv mittfältare och verkar dessutom ha ett fungerande immunförsvar. Pierre-Emerick Aubameyang svarade för ett direkt matchvinnande och poänggivande mål, lite från ingenstans, som han kanske bidrog med lite för sällan förra säsongen.
CLIFF BARNES
Newcastle. I den utsträckning Steve Bruce alls hade någon smekmånad så tog den slut på Carrow Road. Newcastles spel mot Arsenal såg rätt intetsägande ut långa stunder men mot Norwich var spelet inte bara intetsägande utan även snurrigt och uddlöst. Att förlora smått mot Arsenal är en sak, att förlora stort mot Norwich är en helt annan sak. Ingen kan säga att det kom som en överraskning.
OMGÅNGENS MATCH:
Man City 2-2 Tottenham. Resultatet kostar Man City två poäng men spelmässigt är det inte en match som egentligen behöver betyda något alls för Man Citys titelaspirationer. Tottenham gör egentligen en rätt dålig match, och att de under sådana omständigheter ändå kan få med sig en poäng från Etihad talar rätt väl för deras förmåga att utmana om ligatiteln. Vad man kan säga om Man City är att om ett dåligt spelande Tottenham kan sno poäng av dem på bortaplan så ruckar det lite på den här för Man City rätt viktiga och ofta självuppfyllande mytbilden om deras överlägsenhet.
OMGÅNGENS MÅL:
Teemu Pukki, 1-0 vs Newcastle. Tänka sig att en finsk anfallare just nu är världens hetaste anfallare från Norden. Fyra mål på två matcher är så klart spektakulärt, men det snyggaste var nog hans andra, och hans första mot Newcastle. Bollen dimper ned efter hörna och Pukki drar bollen på klockren volley vid första stolpen. Ett mål som Zlatan Ibrahimovic näppeligen hade gjort med en apelsin.
SVENSKKOLLEN:
Emil Krafth, Newcastle – (+). Startade för Newcastle på högerbacken. En debut att snabbt glömma. Var försvararen som blev bortgjord vid Norwichs och Teemu Pukkis alla tre mål.
BTW
Som redan sagts, att målet för Man City dömdes bort har alls inget med VAR att göra, utan med den nya handsregeln.
Läktarbråk på flera håll den här helgen, bland annat mellan Wigan och Leeds, och mellan Southampton och Liverpool.
Fin ironi så klart att det var Willy Bolys mål mot Man City förra säsongen, och Man Citys gnölande över det, som ledde till förändringen av handsregeln som nu kom tillbaka och bet Man City i rumpan.
Tänkte väl att det var en storm i ett vattenglas över Adriáns ”skada”.
Domaren fast i trafiken inför matchen mellan Chelsea och Leicester. Man kan lyfta fotbollen från korpen, men aldrig riktigt korpen ur fotbollen.
Ser fram emot säsongens första frågor om hur jag kan sammanfatta en omgång innan den är färdigspelad.
”Jag älskar VAR!” säger Mauricio Pochettino, utan glasklar ironi.