POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
3v

Man City och lagen om alltings jävlighet

It never rains but it pours. En olycka kommer sällan ensam. Motgångar trivs aldrig ensamma utan föredrar sällskap. Det finns många olika uttryck för vad som är i princip en och samma sak. Motsatsen till momentum, när något börjar gå fel så tenderar det mesta gå fel på en och samma gång. Lagen om alltings jävlighet skulle man möjligen även kunna se det som. Om någonting kan gå fel, så kommer det osvikligen också gå fel.

Man City har onekligen inga som helst problem för närvarande med att förstå den exakta innebörden i detta. Först går Aymeric Laporte och blir skadad för rätt lång tid framåt, vilket lämnar Man City med det kanske något osäkra mittbacksparet Nicolas Otamendi och John Stones, som inte precis övertygar i förlusten mot Norwich. Därefter meddelas det under tisdagen att John Stones dragit på sig en halvlång skada på träningen.

Pep Guardiola har väl sett så där lagom lakoniskt bekymrad ut som han har gjort lite till sin grej. Han är uppenbart pressad eftersom ett av hans mest tydliga tells när han är satt under press är att börja bli obefogat spydig och sarkastisk över det mesta. Vilket kom som ett brev på posten under veckan. Snyggast var kanske när han mer eller mindre gratulerade Liverpool till ligatiteln redan. Helt lycklig är han inte.

När Vincent Kompany meddelade att förra säsongen var hans sista säsong med Man City så var det många som såg det som ett potentiellt stort tapp. Inte nödvändigtvis så mycket på grund av dennes många matcher, men på grund av dennes ledaregenskaper och dennes betydelse de gånger han faktiskt spelade. Dessutom blev Man City klart tunnare på mittbackssidan därefter.

Ändå är det svårt att skaka av sig känslan att reaktionerna på Man Citys besvär just nu formligen svettas efterklokhet. Visst, som sagt, många tänkte nog redan i förväg att det nog vore klokt av Man City att investera i en ersättare till Vincent Kompany. Men väldigt få tänkte det så uttalat och i den utsträckningen att det motiverar det ifrågasättande av Man Citys större beslutsfattande som ägt rum den här veckan.

När en situation och ett problem väl har uppstått så är det naturligtvis lätt att tycka att man borde ha förutsett och förberett sig för denna situation. Men allting här i världen går inte riktigt att förutse. Det är svårt att se det som ett sådant akut behov att värva ännu en mittback när man trots allt sitter där med Aymeric Laporte, Nicolas Otamendi samt John Stones redo att hugga in, samt några fler spelare som i värsta fall kan täcka upp.

Man City tittade i och för sig på mittbackar under sommaren. Det mesta tyder på att Man Citys primära mittbacksmål var Harry Maguire. Vilket hade varit ett bra val, en spelare som passat rätt väl in i Man Citys tänk. Men nu blev det Man Utd istället för Maguire, möjligen baserat på hans egna preferenser, möjligen baserat på att han där skulle vara garanterad speltid, möjligen beroende på att Man Utd betalade vad Leicester krävde.

Här har då en helt annan typ av kritik formulerats mot Man City under veckan. En kritik som kan sammanfattas av rubriken på Jamie Jacksons artikel i Guardian under tisdagen som säger ”Man City’s refusal to pay above the odds is hurting Guardiola”. Att packa upp den rubriken tar sin lilla tid. Visst, där finns den för brittisk fotbollsjournalism så vanliga tankefiguren att en klubbs uppgift är att ge sin manager allt vad denne vill ha.

Men framför allt vittnar det om en ögonvattnande attityd. Det riktas alltså underförstådd eller i vissa fall uttalad kritik mot en fotbollsklubb för att den inte betalar mer för spelare än vad de faktiskt anses vara värda. Rimligtvis borde det vara en utgångspunkt för beröm av en klubb, inte minst när de som nu står för kritiken är desamma som inte drar sig det minsta för att hugga på klubbar som faktiskt betalar ”above the odds”.

Hur man än gör blir det tydligen alltså fel. Nu råder det självfallet ingen tvekan om att Man City knappast har varit blyga med att spendera pengar på köp av spelare, eller att de har bidragit i högsta grad till den inflation på spelarmarknaden vi bevittnat de senaste fem-tio åren, men en sak man ändå måste beundra med Man City är att de i stort sett aldrig frångått sina egna värderingar, de har aldrig blivit rånade i öppet dagsljus.

Det är en bra sak, inte något de ska kritiseras för. Visst hade Man City säkert kunnat ge sig in i ett chicken race med Leicester och Man Utd och kanske betalat närmare £100m för Harry Maguire. Då hade de förmodligen haft Maguire i laget nu och situationen hade sett bättre ut. Men hade det verkligen varit bra policy av klubben i somras? Hade det ens varit en bra policy i nuläget, när man dessutom känner till problematiken?

Om man ska kritisera Man City för något i fråga om sin policy så är det kanske att de verkar en smula för mållåsta på vissa specifika spelare. Möjligen var Harry Maguire deras konkreta val i somras som de riktade in sig på. Men var han verkligen det enda möjliga alternativet Man City hade att välja? Svårt att tänka sig att där inte hade kunnat finnas andra mittbackar på marknaden som motsvarade Man Citys höga krav.

Nu pratas det däremot om Man Citys mittbacksproblem som ett ödesdigert misstag, något som kommer att kosta dem ligatiteln. Visst, det såg ju knappast bra ut mot Norwich och det var tre dyrbara poäng som försvann där. Så man förstår kanske att det finns god jord för den typen av påståenden. Samtidigt känns det också som en smått hysterisk analys. Många matcher återstår, ligan är långt ifrån avgjord.

Man City har med rätta beskrivits som ett av Premier Leagues allra bästa lag någonsin. Nu råkar så klart jag tycka att ett kännetecken för ett riktigt bra och stort lag inte enbart är hur bra de är i medgång, utan har starka de är på att hantera motgång, eller svårigheter som dyker upp längs vägen. Detta är onekligen en sådan motgång. Det hade varit svårt att se Chelsea eller Man Utd of old falla samman för det, så varför skulle Man City?!

Förvisso är det ett slags domedagstänkande som å sin sida kvitteras av ett närmast önsketänkande från andra hållet. Att Nicolas Otamendi plötsligt skulle gå in och vara bergsäker som mittback fastän han aldrig gett någon som helst indikation på att vara det tidigare. Att Fernandinho eller Kyle Walker skulle kunna gå in och sömlöst agera mittbackar utan några som helst negativa konsekvenser.

Naivt så det förslår naturligtvis. Situationen kommer få negativa konsekvenser för Man City, men det är då upp till Pep Guardiola och till laget som helhet att kompensera för detta och balansera laget och taktiken på ett sådant sätt att dessa konsekvenser inte leder till ett negativt utfall i slutänden. Det vill säga se till att Man City fortfarande kan försvara sig om inte så bra som de förut gjorde, så åtminstone bra nog.

Jag har ingen som helst anledning att tro att Man City inte skulle kunna klara av den saken.

Publicerad 2019-09-18 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå