POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
3v

Håller Mauricio Pochettino på att tappa Tottenham?

Att tvivla på vad Mauricio Pochettino har gjort med Tottenham låter sig inte riktigt göras med bibehållen trovärdighet. Han har tagit en klubb som tidigare kämpade för att hålla sig på Premier Leagues övre halva, ett lag för vilket Champions League-spel var ett lyckligt undantag, och gjort det till en klubb för vilken Champions League-spel har blivit vardag, han har tagit Tottenham till en Champions League-final.

Men vi vet också att den här typen av relationer är en färskvara som inte kan förväntas vara för evigt. Vi behöver inte ens förflytta oss från norra London för att se ett väldigt tydligt exempel på just den saken. Arsene Wenger var älskad och helgonförklarad av Arsenal efter sina första tio år som manager. Men mot slutet av hans andra årtionde var Wenger istället djupt ifrågasatt, kritiserad och till sist oönskad.

Så långt har det definitivt inte gått för Mauricio Pochettino ännu. Men det finns skäl att fundera på om han möjligen håller på att tappa Tottenham. Att vara manager handlar i mångt och mycket om att upprätthålla relationer till styrelsen, till supportrar och inte minst till spelarna och övriga ledare. Men relationer är aldrig permanenta, utan ständigt föränderliga och i behov av förnyelse.

Inte mycket har förändrats i Tottenham de senaste åren. Jag tog upp i en annan blogg relativt nyss att just den bristen på förändring och förnyelse kan vara Tottenhams större problem snarare än ett tidigare fokus på att behålla och bevara sina spelare. Fokus då var på spelartruppen. Risken är även att brist på förnyelse har fått gruppdynamik och kultur i Tottenham att stelna till och mest upprepa gamla mönster.

Med tiden uppstår alltid en slags trötthet och slentrian i alla relationer. Vad som från början kan ha uppfattats som spännande och effektivt blir till sist tröttsamt, uttjatat och effektlöst. Vi har redan hört några exempel på just detta gällande Pochettinos beslut att bänka vissa oväntade spelare. Ett knep som förut fått tydlig effekt men som när det sker igen mest ger upphov till apati och ytterligare ifrågasättande.

Har man sett ett magiskt trick tillräckligt många gånger så tappar det lätt sin lyster, snart ser man igenom det och man genomskådar vad trollkarlen gör. Många gånger kan till och med frustration och förbittring mot ”trollkarlen” uppstå för att man inser hur man har blivit manipulerad förut, och av så i efterhand genomskinliga medel. Detta är ett vanligt skäl varför man brukar säga att man ofta vinner på att höra nya eller fler röster.

Annars finns så klart två grundläggande sätt att hantera problemet på. Det första är att hela tiden förnya sig själv och den röst man själv pratar med, vilket naturligtvis är extremt svårt att göra. Det andra är att löpande byta ut de spelare som uppenbarligen har börjat tappa gnistan och respekten för ledarskapet i klubben, spelare där relationen förstelnat, något vi däremot vet att Tottenham inte alls har gjort.

Ingen relation förstörs helt och hållet över en natt. Det är tvärtom något som sker över en längre tid och något som genomgår flera olika stadier. Först kanske man hittar små saker man börjar störa sig på, sedan leder detta till alltmer uttalad irritation och frustration och i sin tur antingen till alltmer öppna gräl eller avslutad kommunikation. Om ingenting händer, om inte problemen adresseras, blir skilsmässan till sist oundviklig.

Var någonstans i denna trista händelsekedja befinner sig Tottenham och Mauricio Pochettino? Uppenbart är att allt inte är frid och fröjd. Vi kan se alltmer tydliga tecken på frustration och irritation, utan att det därför är något totalt sammanbrott å färde. Men flera spelare har börjat sucka uppgivet som förut inte var något annat än entusiastiska, och Pochettino själv uppvisar allt större irritation.

Förut har irritationen framför allt riktat sig mot Tottenhams ägare och styrelse, mer specifikt Daniel Levy, och då kanske framför allt gällande bristen på nya spelare och på investeringar i spelartruppen. Där har även funnits en irritation över transfersituationen där ett par spelare sa sig vilja lämna Tottenham under sommaren och som av det skälet inte verkar ha gått in i den här säsongen med rätt inställning.

Irritationen har däremot uppenbarligen spridit sig också till spelartruppen som helhet och gällande hur Tottenham spelar. Tottenhams prestationer under säsongsinledningen har onekligen varit upp och ned, inte bara mellan matcher utan till och med i matcher. Man kan betrakta det som delvis symptomatiskt att Tottenham redan har hunnit med att leda två matcher den här säsongen med 2-0, men ändå bara få med sig 2-2.

En gång är ingen gång kan man alltid säga. Efter veckans match mot Olympiakos var det däremot tydligt att något inte är som det ska. Mauricio Pochettino var mycket hård efter matchen med att han inte upplevde det som att spelarna ”respekterade matchplanen”, vilket är en mycket skarpt formulerad kritik, särskilt som att det inte är något särskilt långt steg från att inte respektera matchplanen till att inte respektera managern.

Vad det riskerar att illustrera är spelare och ett lag som inte riktigt är lika beredda längre att lyssna på och genomföra de taktiska direktiv som Mauricio Pochettino ger dem. Mest av allt säkert för att man har hört det så många gånger förut, där finns inte riktigt samma energi, samma känsla av framåtsträvande, som fanns där förut. Det är ett vanligt psykologiskt fenomen, det finns ingen anledning att se det som personligt eller medvetet.

Hur tar sig detta i så fall konkret uttryck? Inte genom att Tottenham plötsligt faller samman och börjar förlora match efter match. Utan i så fall snarare genom att Tottenham blir alltmer ojämna i sina prestationer, blandar imponerande vinster med svårförklarade bottennapp och poängtapp. Den typen av resultat som brukar vara typiska för ett lag som inte riktigt lyckas prestera maximal disciplin och koncentration.

Vilket låter väldigt likt Tottenham hittills den här säsongen. En helt oväntad förlust mot Newcastle på hemmaplan följs upp av att spela ut Arsenal på bortaplan under en halvlek bara för att därefter tappa kontrollen över matchbilden. Därefter en kross av Crystal Palace i sin tur följd av ännu en match där Tottenham tappar poäng mot Olympiakos trots en 2-0-ledning. Hur dagens match mot Leicester går är omöjligt att säga.

Mauricio Pochettino är förmodligen Tottenhams bästa och främsta manager sedan Bill Nicholson på 1960-talet. Det säger sig självt att som Tottenhamsupporter vill man hålla fast vid detta. Samtidigt, om det är så att Pochettino faktiskt håller på att ”tappa Tottenham”, som jag valt att kalla det, så kan det vara bättre för båda parter att faktiskt vara glada för det som varit och gå vidare, innan saker börjar gå riktigt snett.

Det finns ingen skam med det, inget misslyckande. Tvärtom har det blivit normen i den moderna fotbollen, Pep Guardiola och Jürgen Klopp, arguably fotbollens två just nu främsta managers, har gjort karriär på just detta, och genom fotbollshistorien måste man nog säga att exempel på annat har varit som mest lysande undantag. Utifrån dessa rena undantag har däremot en slags romantisk ideologi bildats.

Men Tottenham har inte riktigt råd med rosenröd ideologi, de måste istället hålla sig till liljevit pragmatism.

Publicerad 2019-09-21 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå