POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
4v

England vann matchen men matchen mot rasismen förblir mållös

Fula scener i Sofia under tisdagskvällen när England EM-kvalspelade mot Bulgarien och de bulgariska supportrarna på läktarna gjorde apljud, nazistsaluter och liknande utspel i riktning mot de engelska spelarna. Flera gånger under framför allt första halvlek fick matchen stoppas på grund av detta och funderingen var alltid om England helt enkelt skulle gå av planen i protest.

England gick aldrig av planen i protest. Spelarna fick enligt uppgift fatta det beslutet själva men valde att hellre vara kvar på planen i en match som de till sist vann med 6-0 och tog sig till EM av bara farten. Vilket om inte annat gav upphov till den rätt självklara diskussionen om vad som faktiskt var rätt beslut, vad som bäst var att stå upp mot rasism av detta slag, att avbryta matchen eller genomföra matchen ändå?

De som menar att det bästa sättet är att genomföra matchen har en viss poäng när de menar att om man avbryter matchen så låter man idioterna vinna. Jag antar att det har en slags släktskap till det vanliga argumentet kring terrorism. Vad man förhoppningsvis visar med att genomföra matchen är att idioterna inte har något inflytande. Samtidigt är det ett märkligt sätt att tro att man bemöter rasism genom att vinna fotbollsmatcher.

De som menar att matchen bör avbrytas gör det utifrån uppfattningen att det helt enkelt krävs hårdare markeringar mot rasism av det här slaget, och att avbrutna matcher vore ett sätt att tvinga UEFA att ta tag i problemet på ett tuffare sätt än hashtags och töntiga PR-kampanjer som sällan blir mer än just det. De påpekar inte felaktigt att idioterna som beter sig på det här sättet förmodligen inte bryr sig om en förlorad fotbollsmatch.

Bulgariens supportrar gör det nog definitivt inte, eftersom den förlorade fotbollsmatchen knappast har någon betydelse för dem. De skulle i vilket fall som helst aldrig ha gått till EM ändå, så även om det kanske är surt att förlora en fotbollsmatch med 0-6 så är det nog samma lika för dem. Att tro att man har skolat dem genom att vinna matchen mot deras lag är nog en lite väl from förhoppning. Kanske en medvetet naiv förhoppning.

När Gareth Southgate alltså prisar sina spelare för att ha gjort ett ”stor markering” mot rasism känns det kanske som att han ägnar sig mer åt gruppsykologi gentemot sina egna spelare än åt att faktiskt säga något om kampen mot rasism inom fotboll.

Situationen blev naturligtvis inte bättre av att Bulgariens förbundskapten Krasimir Balakov fullständigt förnekade att han hade märkt något rasistiskt beteende från supportrarna alls, ett naturligtvis synnerligen fegt sätt att hantera situationen. Samme Balakov som inför matchen förminskat problemet genom att något godtyckligt påstå att England hade större problem med rasism inom fotbollen än vad Bulgarien hade.

Även här finns delade meningar. Är det verkligen okej för England att kritisera andra länder för rasism inom fotbollen när de har problem med samma sak själva? – är den helt uppriktiga funderingen. Och den är väl sann så till vida att England sannerligen inte kan angripa diskussionen på något självgott sätt, som ett problem som ”alla andra” har, men det kan självfallet inte därför utesluta dem från att kritisera sådant här när det sker.

I så fall skulle naturligtvis ingen någonsin kunna kritisera sådant här beteende, och beteendet skulle därför aldrig ta slut. Vad man kan begära av England i det här fallet är att de bekämpar rasismen inom den engelska fotbollen minst lika kraftfullt som de kritiserar rasismen inom fotbollen i andra länder. Och även om man alltid anser att det borde kunna göras mer så är det svårt att säga att England inte uppfyller detta krav.

Engelsk fotboll är inte perfekt i detta avseende. Långt därifrån. Men när något rasistiskt sker inom engelsk fotboll så blir det åtminstone en skandal, det blir föremål för kritik, det blir föremål för utredning och bestraffning, det görs inte legitimt. Om en president, ägare, manager eller lagkapten skulle säga saker som deras motsvarigheter i Bulgarien gjort under veckan så hade kraftfulla åtgärder och sanktioner vidtagits.

Återigen är det kanske Englands supportrar själva som utgör den bästa ammunitionen för den andra sidan. ”You racist bastards, you know who you are!” sjunger samma supportrar som det onekligen finns många skäl att anse att deras egna värderingar i frågor gällande rasism knappast är de mest upplysta, som regelbundet beter sig riktigt illa på dessa sätt närhelst de befinner sig utanför Englands gränser.

Om Krasimir Balakov, Borislav Michailov med flera vill gömma sig bakom en bekväm ursäkt så behöver de så klart bara peka på dessa engelska supportrar. Det ger dem inte rätt men det kan få dem att se ut att ha rätt och rikta blickarna bort från dem själva och deras eget ansvar. Whataboutery upplyft till politisk konstform. Och Bulgarien gör det så fult att de skulle kunna vara ett mästerverk inom modern konst.

Lik förbaskat är det en sanning som Englands supportrar inte kan smita från. De måste se över sitt eget beteende. Deras attityd mot svarta spelare, såsom inte minst Raheem Sterling, har inte alltid varit den bästa och har väl egentligen blivit bättre först mot slutet när exempelvis Sterling faktiskt har börjat spela riktigt bra också i landslaget. Det är en slags villkorad tolerans: Om du spelar bra är du en av oss, annars inte!

Vi ser något liknande på klubblagsnivå där vi har sett flera exempel de senaste åren där supportrar häcklar svarta spelare i motståndarlagen med rasistiska påhopp. Det blir som sagt alltid uppmärksammat och en skandal, men med den naturliga reaktionen från de egna supportrarna att istället gå i självförsvar, att förneka och förminska problemet, inte minst med klassikern att det är bara några ”få idioter” som inte är ”riktiga supportrar”.

Någon påpekade helt korrekt att det sanna testet för ens ställningstagande mot rasism inom fotbollen är hur man agerar när det egna laget, eller supportrar till det egna laget, beter sig förkastligt i detta avseende. Och på just det temat får man ändå ge Bulgariens lagkapten, Ivelin Popov, stor cred som under halvtidsvilan, till synes på helt eget initativ, försöker uppmana sina egna supportrar att sluta med sitt beteende.

Ryggrad under en svår situation. Vilket betyder att Popov ensam tillsammans med de engelska spelarna tar sig ur gårdagskvällens rasismskandal inom den europeiska fotbollen med någon slags heder i behåll.

Publicerad 2019-10-15 kl 12:25

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå