Man kan bara se det som någon slags ödesmättad symmetri att Man Utd och Liverpool, Englands två största och överlägset mest framgångsrika klubbar, egentligen aldrig har haft storhetstider som sammanfallit, utan när solen har stigit upp för den ena klubben så har den närmast ofrånkomligen gått ned för den andra klubben. Engelsk fotboll verkar helt enkelt inte stor nog för båda dessa klubbar att vara på topp samtidigt.
När Liverpool har stått på topp så har Man Utd alltid haft stora besvär. När Man Utd har stått på topp är det i sin tur Liverpool som alltid har haft stora besvär. Lik förbannat har det alltid varit så att det lag som för tillfället brottas med besvär alltid har lyckats ställa till oproportionellt med bekymmer för laget på topp. Ett medelmåttigt Man Utd har ofta lyckats störa ett starkt Liverpool. Ett medelmåttigt Liverpool har ofta stört Man Utd.
Så även förra säsongen. Liverpools match mot Man Utd på Old Trafford i våras var en av matcherna där en vinst för Liverpool allt annat lika hade gett dem ligatiteln. Istället blev det 0-0 i den matchen och alltså två tappade poäng för Liverpool som till sist förlorar den där ligatiteln med en enda poäng. Nu finns det kanske ingen stolthet i just den saken för Man Utd, men däremot helt säkert ett visst mått av skadeglädje.
Funderingen är om Man Utd kan åstadkomma något liknande den här säsongen. Man Utd är om möjligt ännu svagare än förra säsongen, och brottas inte minst med stora skadebekymmer. Liverpool gick in i omgången med ett försprång om åtta poäng till Man City och har ännu inte tappat en enda poäng i ligan. Kan Man Utd reducera Liverpools försprång samt stoppa deras vinstsvit och deras momentum?
Jürgen Klopp har sin vana trogen gått en aning bananas över vad han beskriver som en närmast oförskämd gestaltning av Man Utds problem i media. Naturligtvis vill han hantera förväntningarna en aning och kanske reagerar han negativt på synsättet att detta är en match där Liverpool i princip bara ska åka och hämta hem tre poäng. Riktigt så lätt brukar det ju sällan vara.
Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer brottas med sina egna ytterst väldokumenterade problem. Laget kan knappt längre göra mål, än mindre vinna fotbollsmatcher. Men kanske är det när det ser som mörkast ut, när laget står trängt mot väggen, och just när motståndet är den lede fi och läget ser som allra mörkast ut, som Man Utd också på ett kanske lite märkligt sätt kan spela en match utan någon riktig press.
Där finns den självklara funderingen kring Solskjaers framtid som Man Utds manager, och ett tidigare rykte om att resultatet mot Liverpool skulle kunna styra den frågan åt ena eller andra hållet. Vilket känns tveksamt eftersom det alltmer ges intrycket av att Man Utd och Ed Woodward, på gott eller på ont, har surrat fast sig själva vid Ole-Gunnar Solskjaers mast. De verkar ha bestämt sig för att vara ”långsiktiga”, fastän det inte är samma sak.
Ett argument för att behålla Ole-Gunnar Solskjaer, som jag inte riktigt tagit i beaktande förut, är att ha honom som städgumma. Det vill säga att Man Utd anser att de helt enkelt måste städa ur en spretig, obalanserad och odisciplinerad spelartrupp och bygga en ny grund att stå på, och att det jobbet är Solskjaers. I så fall skulle några mellanår behöva accepteras för att därefter ge en ny manager en starkare grund att stå på.
Detta för att bryta den negativa cirkel som Man Utd har hamnat i, där varje ny manager får ta över en befintlig och desillusionerad spelartrupp, och osvikligen hamnar i samma eller liknande problem som sin föregångare, och dessutom bidrar till att förvärra dessa problem. Kanske inte något glamouröst uppdrag för Solskjaer, och det vore kanske ett sätt att fortfarande se honom som temporär manager, om än över längre tid än normalt.
Annars följer diskussionen om Ole-Gunnar Solskjaer de vanliga förenklade spåren. Rob Smyth på The Guardian skriver till exempel att: ”The choice is simple: potential long-term success under Solskjaer or guaranteed long-term failure under a load of different managers.” Smyth konstruerar en falsk valsituation mellan två olika alternativ som självfallet är långt ifrån de enda alternativen.
Idén om att Man Utd måste välja en manager och hålla fast vid denne över lång sikt kan mycket väl hålla vatten. Men ingenting säger att den managern därför måste vara Ole-Gunnar Solskjaer, och det är väl där som analysen spårar ur. Det är istället långsiktighet som ideologi, långsiktighet för långsiktighetens egen skull, oavsett om substansen där bakom är positiv eller negativ.
Precis som flera har påpekat under veckan, och precis som jag har påpekat flera gånger förut, så är den väsentliga skillnaden mellan Liverpool och Man Utd egentligen inte särskilt komplicerad. Planering, organisation och ledarskap kort och gott. Detta var vad som skilde Man Utd och Liverpool åt de senaste 20 åren, och detta är vad som skiljer de båda klubbarna åt nu också, fast i motsatta riktningar.
Liverpool är för närvarande en av Englands, Europas och världens bäst skötta klubbar. Här har vi förklaringen till deras framgångar. Man Utd å andra sidan är för närvarande en av Englands, Europas och världens sämst skötta klubbar. Här har vi förklaringen till den stora skillnaden i kvalitet mellan de båda lagen för stunden, och till varför Liverpool åker till Old Trafford som favoriter mot Man Utd, vilket inte ska kunna ske.
Paralleller har gjorts mellan dagens Man Utd och Liverpool på 1990-talet. Liverpool var då ett talangfullt men odisciplinerat lag av stjärnor och talanger vars namn nog var större än deras faktiska bidrag på fotbollsplanen. Känns igen kanske. Liverpoolspelarna kallades på den tiden för Spice Boys, en rätt uppenbar syftning. Men här hittar vi kanske en skillnad mot Man Utd, som kanske anammat några av Liverpools karaktärsdrag, men saknar spice.
Liverpool på 1990-talet hade spice. Det var mycket noise och nostalgi men där fanns även en obestridbar kvalitet och kaliber i det laget. Detsamma kan inte alls sägas om dagens Man Utd, som tvärtom är en rätt kryddlös och därmed smaklös anrättning. En röd röra vars främsta målsättningar den här säsongen verkar få vara att undvika nedflyttning samt möjligen återigen vara spoiler för Liverpool på Old Trafford.
Detta samtidigt som Liverpool ikväll har chansen att på Old Trafford av alla arenor tangera Premier Leagues vinstrekord om 18 vunna matcher i rad. Nu har i och för sig Man Utd gjort viss hobby genom åren av att knäcka andra lags sviter just på Old Trafford. Men det är väl ytterst osannolikt att Man Utd har den hårdheten idag som det Man Utd från 2004 ändå hade, fastän även det var ett lag under förändring.
Å andra sidan har Liverpool hittills aldrig vunnit på Old Trafford med Jürgen Klopp som manager.