Taktiska idéer kommer och går. Många gånger kommer det ett nytt taktiskt grepp som visar sig vinnande och det behandlas och beskrivs som om det vore något fullständigt nytt när det i själva verket är något som funnits sedan länge, om än kanske i en något annan form och framför allt under annat namn. Fotboll är på många sätt cyklisk, en sport baserad på reaktion och motreaktion, om konkurrerande och dominerande idéer.
Den här listan fokuserar inte nödvändigtvis på de stora taktiska filosofierna, som ofta är rätt abstrakta till sin natur. Istället försöker den här bloggen fokusera på de allra mest konkreta uttrycken på planen för dessa filosofier. Vissa gånger är det kanske inte ens ett uttryck för någon specifik filosofi, utan enbart ett taktiskt grepp som visat sig vara riktigt effektivt, men som mycket väl kan ha gjorts utav rent pragmatiska skäl.
Utgångspunkten är att dessa taktiska grepp ska ha tagit Premier League med storm. Och för att kunna sägas ha gjort det måste det rimligtvis betyda att de ledde till att ligatiteln vanns, minst en gång i alla fall. Detta utesluter naturligtvis det taktiska grepp som ändå gav inspiration till den här listan, nämligen Liverpools ytterbackar. För trots Liverpools vinst mot Man City igår kväll så har ju Liverpool inte vunnit ligan. Ännu i alla fall.
Offensiva ytterbackar är inget nytt, så på så vis är det knappast något världsomvälvande som Jürgen Klopp har skapat. Men det behöver det heller inte nödvändigtvis vara för att komma med på den här listan. Det räcker med att ha varit smart, för stunden innovativt och framför allt framgångsrikt. Samtidigt är det väl ändå tveksamt om något lag någonsin haft sina ytterbackar som så centrala för lagets hela spelidé som Liverpool nu har.
Men nog om den saken. Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson är självfallet två fenomenala spelare, och det skulle på något sätt kännas väldigt rätt inte bara om de fick vinna en ligatitel, utan vara två nyckelspelare som gör att Liverpool till sist vinner ligan igen efter 30 långa år. Det kommer vi i så fall få anledning att prata mer om, här är hur som helst mina fem val av taktiska koncept som tagit Premier League med storm:
(5) Chelseas formidabla centrallinje
I en tid när många fortfarande var väldigt instängda i detta med att täcka motståndare så var José Mourinhos tänk ett helt annat, nämligen att täcka ytor. Om där inte finns några ytor för motståndaren att spela på så kommer motståndaren heller inte kunna skada det egna laget var den enkla men ändå komplicerade tankegången. Den defensiva modell som Mourinho och Chelsea skapade, som byggde på ett mittförsvar bakom två ytterst disciplinerade anfallare, visade sig extremt framgångsrik, omåttligt svår att forcera, och har fortfarande cirka 15 år senare fortfarande en väldigt stor roll inom den engelska fotbollen, och har bidragit till att göra ligan eller ligorna väsentligt starkare och framför allt svårare.
(4) Man Utds tre eller noll anfallare
När Man Utd till sist lyckades värva Carlos Tevez av West Ham sommaren 2007 var det många som skakade på huvudet och menade att Tevez och Rooney skulle ju inte kunna spela ihop, de var alldeles för lika. Detta var baserat på ett klassiskt engelskt tänk om två anfallare, detta i en tid när det absolut mest vanliga blivit en renodlad anfallare. Men det visade sig fungera alldeles utmärkt, eftersom Man Utds valde en mer icke konventionell taktik, nämligen tre eller möjligen noll renodlade anfallare, beroende på hur man väljer att beskriva saken. Det gjorde knappast Man Utd offensivt mindre slagkraftiga, om något så tvärtom, med anfallare vars individuella kompetens ställde till vansinniga problem för motståndarna med sin variation och oförutsägbarhet.
(3) Chelseas trebackslinje
Säsongen innan hade Leicester vunnit Premier League med en extremt effektiv kontringsfotboll. Efter det kunde man fråga sig vad man skulle få om man kombinerade Leicesters taktik med spelare av absolut världsklass. Svaret blev Chelsea under Antonio Conte, åtminstone dennes första säsong. Contes stora grepp, som förmodligen kom till av rent pragmatiska skäl, baserat på vilka spelare han hade tillgång till, var att förvandla Chelseas då klassiska fyrbackslinje till en trebackslinje, eller möjligen en fembackslinje beroende på hur man väljer att beskriva det. Ett grepp som mycket snabbt blev kopierat av många lag. Det var hur som helst ett rasande effektivt taktiskt grepp, som förvandlade Chelsea från ett lag på sladd till defilerande mästare framåt vårkanten.
(2) Arsenals forwardslinje
Lag som bygger sin fotboll på rasande snabba kontringar är knappast något nytt inom fotbollen, i synnerhet inte inom den engelska fotbollen. Många framgångsrika fotbollslag har om inte baserat hela sina fotboll på den idén så åtminstone haft den i verktygslådan, men frågan är om något lag har tillämpat den så estetiskt och kliniskt effektivt som Arsenal gjorde under runt millennieskiftet och 2000-talets första halva, krönt med Arsenals lysande Invinciblesäsong 2003-04. Thierry Henry, Fredrik Ljungberg, Robert Pires med flera spelare, och i en tidigare variant Marc Overmars, Nicolas Anelka och så vidare. Inte minst fascinerande är att just det här spelet fanns i klubben, och gav Arsenal deras kanske största framgångar någonsin (Herbert Chapman får invända om han vill), men ändå valde Arsene Wenger kort därefter att snöa in sig på en många gånger alldeles för omständlig bollinnehavsfotboll i sitt stora fotbollsprojekt.
(1) Man Citys två trequartistas
Pep Guardiola har alltid hyllats som en väldigt offensiv manager. Vilket väl förvisso stämmer även om man ibland vill säga det med en asterisk bredvid påståendet. Mest är det kanske en uppfattning som baseras på att hans spelidé kom fram som en reaktion och ett motvapen på den positionsbaserade fotboll, och defensivt rigida fotboll, som varit så framgångsrik innan hans Barcelona. Få saker speglar däremot detta offensiva tänk mer än Guardiolas beslut att köra med inte bara en utan två trequartistas, i brist på ett bättre ord just nu, i Man City. Därmed offrade han en av två mer defensiva mittfältare, vilket var något helt nytt. Delvis var det en funktion av Guardiolas principer om försvarsspel meddelst hög press. Delvis även en respons på insikten att andrabollen var så väldigt viktig i engelsk fotboll. Men det var också ett grepp som gjorde Man City till ett rasande farligt, kreativt och offensivt produktivt fotbollslag, ett lag som slagit rekord och sprängt gränser i Premier League de senaste åren.