Fem saker vi tar med oss från det engelska landslagsuppehållet

Vi kan diskutera i all oändlighet om detta säger mest om hur bra England är eller om hur svagt det övriga motståndet i Englands EM-kvalgrupp var, eller kanske till och med något om hur stark landslagsfotbollen egentligen är utanför de allra största länderna nu för tiden. Uppenbart är i vilket fall som helst att England har lyckats följa upp sitt VM med ett kvalspel som ger stora förhoppningar inför den kommande sommarens EM-slutspel.

England har självfallet alltid varit bra i kvalspel för att därefter falla samman när det är dags för mästerskap. Undantaget, eller kanske snarare avbrottet från trenden, kom alltså senast i VM för ett och ett halvt år sedan. England gick den gången till semifinal, men utan att besegra någon riktigt stark motståndare längs vägen, och många skulle också mena att en förklaring till framgången var den totala bristen på förväntningar.

Någon sådan brist på förväntningar kommer inte vara till Englands fördel i EM. Många pratar om dem som favoriter till EM-guldet ungefär på det sätt som många häcklade England för att alltid prata om sig själva inför varje mästerskap en gång i tiden. Enda som kan sägas om den saken är att den här gången är det kanske mer motiverat, dels på grund av motståndets relativa svaghet, dels på grund av att England verkar vara ett lag.

EM lottas på lördagskvällen den 30 november. Dit är det trots allt några veckor kvar. Att England skulle ta sig till EM kändes givet i praktiken långt innan detta landslagsuppehåll, men det innebar inte för det att uppehållet var händelsefattigt för England. Följande fem saker kan vi ta med oss från det.

(5) Allting måste inte vara tribalism

Raheem Sterling ger Joe Gomez en smocka i matsalen dagen efter att Liverpool besegrat Man City i ligaspelet. Alla kör sin spin på historien, och Man Citys ljusblå fansflockar kan knappast vänta med att absurt nog beskriva det som något positivt, om hur dum i skallen Gareth Southgate är som gör som han gör, oavsett vad de vet om vad som faktiskt har hänt eller ej, och spekulera i hur det förebådar världens undergång.

Verkligheten var betydligt enklare än så i slutänden. Raheem Sterling gjorde en dum sak, han bestraffades för detta så som brukar bli fallet när man gör en dum sak, och han tog sin bestraffning på ett bra sätt. Saken tog därefter inga större proportioner än så, Sterling ägde och tog ansvar för sitt misstag, och England kan gå vidare. Kvar står de som gjorde klubbsak av frågan med dumstruten på och kanske buar de ännu åt Joe Gomez.

(4) Englands 1,000:e landskamp gjorde alla lite gaga

Matchen mot Montenegro var Englands landskamp nummer 1,000. Åtminstone om jag inte svalt en twitterlögn, men i så fall är jag inte ensam. Möjligen säger sammanhanget i sig något om hur menlös en sådan milstolpe är nu för tiden. Jag föreställer mig att om vilket land som helst gjort sin tusende landskamp så hade det varit en betydligt mycket större grej för 20-30 år sedan än vad det var nu.

I England tog det sig inga större uttryck annat än att många såg det som en ursäkt att producera sina förslag till Englands bästa elva genom tiderna. En elva som väl rimligtvis nästan bara borde kunna bestå av spelare från yesteryear. Störst och mest infekterad diskussion blev det som vanligt om David Beckhams vara eller icke vara i denna elva, eftersom vissa saker, hur mycket England än förändras, aldrig förändras.

(3) Harry Kane fortsätter imponera i landslagströjan

Liksom för att sammanfatta de båda föregående punkterna så kanske det är dags att prata om Harry Kane, en anfallare som börjar göra allt större anspråk på att ta plats i Englands drömelva genom tiderna, fastän han har många år kvar i landslaget. Men även en anfallare som trots sina prestationer i det engelska landslaget på grund av tribalism ofta bemöts på ett njuggt och stundtals nedsättande vis.

Endast två engelska landslagsspelare har gjort mål sex landskamper i rad. Dessa båda spelare är Harry Kane och Harry Kane. Vilket jag säger för att belysa hur pålitlig och stabil Kane är som anfallare i landslaget, undervärderade egenskaper. Möjligen har där funnits större anfallarnamn i England förut, men knappast någon bättre anfallare, åtminstone inte på väldigt länge.

(2) England har bredden och konkurrensen i laget

Lite lustigt var det på sitt sätt att så fort som England hade vunnit mot Montenegro och EM-platsen var säkrad så meddelade Jordan Henderson och Joe Gomez innan de ens hunnit ut ur duscharna att de återvände till Liverpool på grund av skadekänning. Det är på något sätt något speciellt med Liverpools förhållande till landslaget, och hur de lyckas dra på sig väldigt vältajmade skador så ofta.

Anyways, man kan förstå saken givet situationen, och dessutom ger sådant där England en möjlighet att visa upp bredden i sin spelartrupp. Och det är kanske vad som är mest slående med detta England. Det är inte bara några stjärnor i den förväntade startelvan utan det är ett lag som känns bredare och med mer jämnhög kvalitet på alla positioner än kanske någonsin. Som Spanien var för tio år sedan börjar England kännas nu.

(1) Damfotbollen vet att utnyttja läget

Återigen gör WSL en riktig fotbollshelg under landslagsuppehållet. Vilket bara är positivt och visar på att äntligen är det några som jobbar med damfotbollen back office som faktiskt har börjat tänka efter. På flera håll slogs det publikrekord med några riktigt stora matcher på programmet. Mycket av publiktillväxten handlar om att skapa rutiner hos vanliga fotbollsfans att när det är landslagsfotboll kollar vi på vårt damlag.

Mycket svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Och har man väl lyckats börja skapa rutiner så skapar man snart även relationer. Och när det börjar finnas en relation till damfotbollen så är den verkligen på banan. Detta borde ses som något odelat positivt, för alla och av alla, allra helst som det existerar absolut noll konkurrens eller kannibalism mellan damfotboll och herrfotboll, tvärtom lever de i symbios med varandra.

Men så tänker så klart inte alla.