Alla ögon kommer så klart riktas mot en enda sak och en enda person när West Ham tar emot Tottenham på London Stadium i dagens tidiga match. José Mourinho gör sin allra första match som Tottenhams manager, och han gör det i ett bortaderby mot West Ham av alla tänkbara motståndare. Rätt in i hetluften med andra ord, och matchens utgång kommer självfallet beskrivas i princip enbart i relation till Tottenhams beslut att anställa Mourinho som manager.
På andra sidan av planen, och bredvid José Mourinho vid sidlinjen, hittar vi däremot West Ham och Manuel Pellegrini. Och vem vet, de kanske på något sätt ändå välkomnar det faktum att så mycket fokus läggs på motståndaren eftersom det ofrånkomligen betyder att mindre fokus läggs på dem själva. Och med West Ham på en allt annat än smickrande sextonde placering i tabellen, med 13 poäng på 12 matcher, i princip nedflyttningsform, så vore ett sådant fokus knappast något positivt.
West Ham var ett av outsiderlagen inför den här säsongen. Ett av lagen som tillsammans med Wolves, Leicester och Everton framför allt kunde förväntas att åtminstone utmana de sex superklubbarna. Här tvingas man nog säga att dessa lag har lyckats helt olika utifrån dessa förväntningar. Leicester har lyckats över förväntan, Wolves ser ut att lyckas ungefär som väntat, Everton har haft en mycket besvärlig säsongsinledning men börjar sakta se ut att hitta rätt, men West Ham verkar inte lyckas alls.
Förväntningar kan vara luriga, och Premier League är en fruktansvärt oförlåtande liga för minsta tecken på svaghet eller ojämnhet. Men West Ham som offensivt har spelare som Felipe Anderson, Pablo Fornals, Manuel Lanzini, Andriy Yarmolenko och en Sebastian Haller som anfallare som inlett väldigt starkt borde onekligen kunna göra betydligt bättre ifrån sig än att efter tolv omgångar återigen flirta med nedflyttning. Problemen är dock minst sagt välbekanta för West Ham.
The West Ham Way har varit ett populärt begrepp runt West Ham under 2010-talet som har lite så där lagom flummigt hänvisats till och använts som en snara att hänga runt nackarna på framför allt Sam Allardyce och David Moyes, som uppenbarligen inte alls motsvarat klubbens eller supportrarnas uppfattning om denna West Ham Way. Vi vet så klart att detta inte är mer avancerat än att handla om offensiv och rolig fotboll. Men om vi letar efter vad som är typiskt för West Ham så är det några andra, tristare saker.
Ojämnhet. Den främsta och kanske mest grundläggande delen i West Hams mönster är deras återkommande ojämnhet och oförmåga att bygga vidare på positiva resultat. Det enda konsekventa med West Ham verkar vara deras oförmåga till konsekvens. Vi ser inte minst ett mycket tydligt tecken på det just den här säsongen där West Ham inledde med en stor förlust, fortsatte med tre vinster och tolv poäng sex matcher, för att därefter bara tagit en enda poäng på sina senaste fem matcher.
Men det är inget unikt för den här säsongen. West Ham har varvat perioder med positiva resultat med längre perioder av förluster och allmänt svaga matcher under i stort sett varenda säsong under hela Premier League-eran, men mönstret har blivit mer frekvent och alltmer vanligt under 2010-talet. West Ham har blivit ett lag med till synes stor potential men som gång efter gång ser ut att sakna organisationen, motivationen och disciplinen att bli ett potentiellt stort lag.
Försvarsspelet. Ingenstans blir det mer tydligt än när vi särskilt granskar West Hams försvarsspel, som lämnar väldigt mycket övrigt att önska. Den här säsongen har West Ham redan släppt in 20 mål på 12, utöver uteliggarna Southampton och Norwich så är det sämst i ligan. Men West Ham hör till de defensivt sämsta över betydligt längre tid än så. West Ham har släppt in färre än 50 mål under samma säsong endast två gånger de senaste 20 åren.
Endast Tottenham och Everton har släppt in fler mål i Premier League genom alla år än West Ham, men då har West Ham spelat 166 matcher färre än dem. Slutsatsen är inte på något sätt komplicerad, West Ham har aldrig varit särskilt bra på försvarsspel, och den omständigheten kan självfallet inte ses isolerat eller som något oberoende till frågan om West Hams ojämnhet. Tvärtom måste West Hams svaga försvarsspel ses som en direkt orsak till West Hams ojämnhet.
Att släppa in många mål är så klart alltid en oroväckande aspekt för alla lag. Men det är en sak om det förklaras av att man släpper in många mål mot Premier Leagues allra bästa lag. Men West Ham har haft en benägenhet att släppa in många mål också mot Premier Leagues mer beskedliga klubbar, där motståndare som Burnley, Brighton, Bournemouth, Wolves, Watford, Swansea, Stoke, West Brom och så vidare har fått göra två, tre, fyra eller fler mål på dem.
Den här säsongen är inget undantag. Men det är inte enbart en fråga om insläppta mål utan lika mycket en fråga om hur många chanser West Ham släpper till. Det ena är så klart en funktion av det andra. Bara två lag i Premier League släpper till fler chanser än West Ham. På sina sex senaste matcher, där West Ham inte vunnit en enda, har de släppt till 44 chanser mot och på det egna målet, överlägset flest i ligan, dubbelt så många chanser som sex andra klubbar.
West Hams motståndare i dessa sex matcher har varit Bournemouth, Crystal Palace, Everton, Sheffield United, Newcastle och Burnley. Man skulle nog utan att överdriva kunna säga att West Ham inför säsongen mycket väl kunde ha förväntats att ta i alla fall 15 poäng på dessa sex matcher. West Ham har de facto tagit två poäng på dessa sex matcher. Ett oacceptabelt facit självklart, och ett facit som satt i sitt sammanhang borde betyda att Manuel Pellegrini sitter mycket löst på sitt jobb.
Men även om vi skulle kunna kritisera Manuel Pellegrini för att inte ha lyckats organisera West Hams försvarsspel, och kanske även kritisera honom för att ha försökt blidka idén om West Ham Way lite väl mycket, så är en ofrånkomlig insikt att West Hams problem i det här avseendet går lite djupare än så. När manager efter manager misslyckas med samma sak, och Pellegrini är definitivt inte känd som någon defensivt slapp manager, så kan det vara lönt att leta efter mer strukturella orsaker.
Daniel Storey letade och han fann. Han granskade West Hams transfersiffror och fann att West Ham efter att förra säsongen släppt in flest mål av alla lag på Premier Leagues övre halva spenderade £71m på nya spelare, varav £68m på offensiva spelare. Sedan 2016 har endast 20% (£57m) spenderats på något annat än renodlat offensiva spelare, och en enda spelare i form av Issa Diop motsvarar nästan hälften av det. Sedan 2012 har West Ham spenderat över £10m på tretton spelare, endast en av dem en icke-offensiv spelare.
Ingen annan klubb i Premier League har värvat på detta sätt. West Hams strukturella bias genom hela klubben har således blivit mycket tydligt. Möjligen är det ett bias väl i linje med the West Ham Way, men det förhindrar West Ham från att bli ett stort lag.