POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
1v

Man måste inte vara religiös för att tro på Ole-Gunnar Solskjaer, men det hjälper

Fotboll framstår ibland som någon form av religion. Vi förväntas ofta tro på saker utan några som helst bevis för det hela och om vi möjligen har lite svårt att göra det så får vi ganska ofta höra att vi inte är sanna troende, att vi inte är tillräckligt religiösa eller goda i våra hjärtan, och uttryckt på fotbollsspråket att vi helt enkelt inte är riktiga supportrar, som det ju så fint brukar sägas.

Runt den skiljelinjen delas för närvarande Man Utds supporterskaror. Antingen är man för Ole-Gunnar Solskjaer eller så är man emot Ole-Gunnar Solskjaer. Något utrymme mellan dessa båda ståndpunkter står sällan att finna och allt vanligare har nu börjat bli att höra från de som tror på Solskjaer att om man inte är för Solskjaer så är man helt enkelt inte någon riktig Man Utd-supporter.

Lojalitet är självfallet en central egenskap i allt supporterskap. Men lojalitet till vadå för det första? De flesta, och jag hör till dem, skulle nog säga till klubben. Men av det följer inte att man måste visa obrottslig lojalitet också med klubbens spelare, dess ledning eller dess manager, åtminstone inte om lojaliteten med dem står i konflikt med vad man anser vara lojaliteten till klubben.

Lojalitet är dessutom för det andra inte den antingen eller-fråga som det ofta framställs som. Det är istället en gradfråga. Man måste inte vara antingen totalt mot en manager eller fullständigt för en manager. Lojalitet måste rimligtvis vara baserat på någon form av tydliga bevis eller åtminstone indikationer på om inte framgång så åtminstone framsteg. Om sådana bevis eller indikationer ej finns måste grunden för lojaliteten ifrågasättas.

Vilka sådana bevis för framsteg kan då egentligen Ole-Gunnar Solskjaer lägga fram efter ganska exakt ett år som Man Utds manager? Ärligt talat inte många. Ligaplaceringen är sämre, Man Utd vinner färre matcher och tar färre poäng än vad de gjorde när Solskjaer tog över klubben förra säsongen, och det finns mycket lite som talar för att detta faktiskt är på väg att bli bättre. Fotbollen i sig är precis lika fattig som förut.

Men Ole-Gunnar Solskjaer har en strategi! Detta får vi då ofta höra som försvarstalet för Solskjaer, det som tydligen finns nu men som inte fanns förut. Exakt vad denna strategi består av och hur den omsätts konkret i handling är inte riktigt lika lätt att svara på. Och inte så lite påminner det kanske om religionens benägenhet att så fort någon undrar lite mer specifikt svara att guds vägar minsann äro outgrundliga.

Men Solskjaer är en chansning värd att ta! Menar många andra, eller kanske till viss del samma människor. Och den saken går att hålla med om. Solskjaer är en chansning värd att ta. Men Man Utd har redan tagit den chansen. Och någonstans längs vägen, även när man har tagit en chansning, måste rationellt tänkande personer försöka utvärdera om det faktiskt var en chansning som gick hem eller är på väg åt helt fel håll.

Jag är inte emot Ole-Gunnar Solskjaer. De som nu hanterar sin besvikelse och sin frustration över Man Utds resultat och situation genom att försöka baktala och i vissa fall smutskasta Solskjaer kan dra något gammalt över sig. Men om någon annan manager än Solskjaer hade uppvisat samma resultat, samma brist på tydliga framsteg, samma brist på spelidé, så hade denne manager ifrågasatts hårt och på mycket goda grunder.

Frågan vi då har att besvara för oss själva är om Ole-Gunnar Solskjaer faktiskt ska behandlas och bedömas annorlunda bara för att han är Solskjaer, enbart på grund av dennes historia i och med Man Utd?! Och finns det någon annan anledning att tycka det annat än att man hoppas på att Solskjaer ska återskapa en ärorik historia han själv var så stor del i att skapa? Kort sagt vad som bara kan beskrivas som blind tro.

Men Ole-Gunnar Solskjaer behöver tre-fyra transferfönster på sig! En annan synpunkt som ofta framförs till Solskjaers försvar, underförstått att han ännu inte har fått chansen att bygga sitt eget lag, som det ju brukar heta. För det första är det så klart lite rörande hur just tidpunkten efter tre-fyra transferfönster tillskrivs nästan magiska egenskaper, som om först där kommer allting hända, men innan dess ingenting.

Förvisso en synpunkt som går att förstå. Men det måste fortfarande finnas tecken på framsteg även om man accepterar att det är ett lag under konstruktion. Det tog Jürgen Klopp fyra år att bygga det Liverpool vi ser idag, men varenda vettig människa var beredd att under samtliga dessa år ge honom den tiden eftersom det år för år, transferfönster för transferfönster, gick att se Liverpools framsteg och resultat som följde på dem.

Om vi istället leker med tanken att Liverpool ett år efter att de anställt Jürgen Klopp fortfarande spelade lika dåligt och tog lika få poäng som de gjorde under Brendan Rodgers sista säsong med dem, hade då förtroendet för Klopp varit lika högt, hade då inte kritiska röster höjts om hans insatser? Svaret är att Klopp kritiserades rätt hårt ändå, trots de tydliga framsteg Liverpool ändå gjorde, för att de inte vann titlar t ex.

Det verkar finnas en alltmer vanlig uppfattning att en riktig supporter ska ägna sig åt blind tro, att det handlar om att ge sig hän åt känslan och olika drömmar. Annars har man missförstått vad fotboll handlar om, och vad klubben är. Jag har väldigt svårt att förlika mig med det där. Visst handlar fotboll om hopp, drömmar och ambition, men inte utan greppet om verkligheten, inte ett helt tanklöst supporterskap.

José Mourinho återvänder till Old Trafford ikväll. Matchen kommer naturligtvis, både på förhand och i efterhand, beskrivas som hans chans till revansch och upprättelse. Vinner Tottenham är det så klart en revansch för Mourinho. Vinner Man Utd vore det därmed på något sätt bekräftat att Mourinho var en misslyckad manager för Man Utd som gjorde rätt i att anställa Ole-Gunnar Solskjaer. Ett rätt långsökt och simpelt sätt att tänka.

Mourinho misslyckades med Man Utd. Felet för det var långtifrån enbart Mourinhos, men Mourinho var heller inte på långa vägar felfri själv. Precis som Solskjaers problem nu inte är enbart hans fel, lika lite som han själv är fri från ansvar. Men att Solskjaer presterar lika illa som Mourinho före honom, som van Gaal före honom, och som Moyes före honom, borde vara en indikation för att där finns problem i Man Utd oberoende av managern.

Och om José Mourinho lyckas bättre med Tottenham än vad han gjorde med Man Utd, så säger kanske inte det lika mycket om relationen mellan Mourinho och Solskjaer som det säger om var Tottenham befinner sig som klubb jämfört med var Man Utd befinner sig som klubb. Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, och Man Utd är fullt utav svaga länkar.

Ole-Gunnar Solskjaer sågs redan innan anställningen som en av dessa svaga länkar. Går det egentligen att säga att Solskjaers första år som Man Utds manager på något sätt har bevisat den uppfattningen fel?

:::

JULKALENDERN, LUCKA #4:

Gareth Bale, Tottenham vs Stoke, 2010-11. Inlägget är bra, och Stokes försvar är ju mer än normalt sömnigt i den här situationen, men det förtar så klart inte den tekniska briljansen och svårighetsgraden i Bales strålande volleymål. Akrobatiken att ta bollen så högt och bedömningsförmågan att inte ta i hårdare än vad som behövs. Det fanns en tid när Bale var en fotbollsspelare utav guds nåde, inte bara en cirkusakt i Real Madrid.

Publicerad 2019-12-04 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå