POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
6v

Vilken gårdag är det egentligen Everton vill försöka återuppleva?

Föreställ er ett Venndiagram. En cirkel omfattar de managers som Evertons supportrar anser vara bra nog för klubben och som de önskar sig som sin nästa manager. Den andra cirkeln omfattar de managers som faktiskt är intresserade av att bli Evertons manager och som är rimliga och realistiska för Everton att försöka anställa. Hur stor kommer snittet mellan dessa båda delmängder vara? Finns över huvud taget något snitt?

Jamie Carragher gjorde en ganska klok poäng för någon vecka sedan att Everton inte bara behöver hitta en ny manager utan komma fram till vad för klubb de faktiskt är. Han pekar på att supportrarna säger sig vilja ha en manager som kan ta Everton tillbaka dit där de hör hemma men att det leder till den ofrånkomliga frågan om var exakt Everton faktiskt hör hemma när vi onekligen börjar närma oss 2020-talet.

Evertons supportrar tänker sig självfallet tillbaka till 1980-talet då Everton var en av Englands och Europas allra bästa klubbar, vissa stunder kanske till och med den allra bästa. Nu vore det kanske orättvist att utgå från att det är vad Evertons supportrar förväntar sig även idag, men uppenbart är åtminstone att de vill vara en av klubbarna som är med i snacket och med i konkurrensen.

Är det orealistiska förväntningar? Nej, det är det faktiskt inte. Och i den utsträckning som bland andra Jamie Carragher försöker framställa saken på det viset så kan jag inte låta bli att känna att det är föga mer än den rätt nedsättande klappen på huvudet från de som har fötts med silverskeden i munnen till de som kämpar och sliter i motvinden, med det rätt trista budskapet att de minsann borde nöja sig med vad redan har.

Självfallet hade Carragher med flera fnyst av förtrytelse om en sådan klapp på huvudet hade getts till Liverpool när de för några år sedan harvade runt i mitten av Premier League-tabellen och man menade att med detta skulle Liverpool minsann låta sig nöja. Men det är ju så här det alltid är, fotbollen har sitt klassystem även den där överklassen älskar att förklara för de lägre klasserna var de anser att de hör hemma i näringskedjan.

Har det varit möjligt för Tottenham att slå sig in bland storklubbarna så ska det så klart kunna vara möjligt även för Everton. Är det möjligt för Leicester den här säsongen att utmana och överträffa storklubbarna så visst ska det kunna vara möjligt även för Everton. Är det möjligt för Wolves att över tid utmana storklubbarnas status och ställning så visst ska det vara möjligt även för Everton.

Evertons supportrar och klubbledning har inte drabbats av ett hysteriskt anfall bara för att Everton inte råkar gå tå mot tå med Liverpool i titelstriden eller ens för att Everton inte befinner sig på en av Champions League-platserna. Mycket talar nog för att de hade varit nöjda med om Everton visat tecken på att närma sig storklubbarna. Missnöjet kommer av att Everton istället helt i onödan befinner sig runt nedflyttningsstrecket.

Det är självfallet inte bra nog för Everton. Inte med Evertons resurser, inte med de summor som Farhad Moshiri och klubbledningen har investerat i spelartruppen. Men det är kanske indikativt för ett lagbygge som helt enkelt inte klickar, för hur Everton har valt att spendera sina pengar på ett i flera avseenden märkligt sätt, samt för att Marco Silva aldrig lyckades få något genomslag för sin spelidé i Everton.

Marco Silva får nu axla ansvaret, något han har verkat plågsamt medveten om under flera månader redan. Beskedet att Everton sparkade Marco Silva kändes som om det befunnit sig i pipelinen ett par månader redan när det till sist kom. Det blev aldrig den succé som Everton hoppades på för en och en halv säsong sedan när de till sist efter flera försök fick tag på Marco Silva.

Det var uppenbart att Everton inte längre svarade på Marco Silvas idéer. Vi såg alla de typiska tecknen för ett lag som inte längre fungerar under sin manager. Oförmågan att göra mål eller hålla ledningar. Det stela, långsamma spelet hos ett lag vars spelare är osäkra både på sig själva och på varandra och spelar med för stor säkerhetsmarginal. Och inte minst det otrygga och slapphänta försvarsspelet.

Förvisso har inte Marco Silva gjort det helt lätt att känna någon större sympati för honom, hans ageranden gentemot framför allt Watford har satt stopp för det. Men det vore ändå en smula orättvist att skylla Evertons problem enbart på honom. Han fick ta över en djupt obalanserad spelartrupp efter Evertons första nyrika felinvesteringar. Everton ersatte aldrig Romelu Lukaku, och deras oförmåga att förstärka försvaret i somras blev dyrbart.

Marcel Brands, demonsportchefen från PSV, som Everton anställde för några år sedan, som skulle revolutionera Evertons strategiska planering och långsiktiga rekrytering, har onekligen ett och annat att förklara. Nu vet vi mycket lite om Evertons interna beslutsprocess men det vore fel att säga att Evertons beslutsfattande hittills har motsvarat vad som stod på Brands varudeklaration när han anställdes.

Everton verkar förvisso inte behjälpta av oenighet i sin styrelse. Nu är det förvisso Farhad Moshiri som kontrollerar majoriteten i klubben, så formellt ska det inte vara några problem, men i praktiken kan konflikter i styrelsen ändå orsaka otydlighet, segdraget beslutsfattande och handlingsförlamning. Det nya Evertongarnityret har fortfarande rester av det gamla i form av Bill Kenwright med flera att brottas med.

Just dessa konflikter verkar vara anledningen till att Marco Silva blev kvar så länge på jobbet som han trots allt blev. Desto mer oroväckande är kanske att Kenwright med flera verkar tycka det är en god idé att hämta tillbaka David Moyes, vilket om inte annat visar att de inte lärde sig någonting från fiaskot med Sam Allardyce. Moyes insatser med Everton ska inte på något sätt förringas, men det var ett helt annat Everton.

Och här har vi kanske Evertons dilemma i det proverbiala nötskalet. En del av klubben och dess styrelse som klamrar sig fast vid gårdagens Everton. En annan del av klubben och dess styrelse som försöker släpa med sig Everton in i morgondagen. Stilla står så Everton utan att riktigt veta vart de ska ta vägen. Mitt i smeten hittar vi Evertons alla supportrar som erinrar sig svunna dagar och hoppas på en morgondag i dess like.

Nu måste någon faktiskt ta befälet över Everton, som inte längre har råd med sitt tveksamma och otydliga beslutsfattande, som inte längre kan tillåta sig att käbbla om vad för klubb de egentligen ska vara. Everton har rekryterat spelare alldeles för dåligt, och anställt managers alldeles för dåligt under dessa senare år då de borde ha tagit flera kliv framåt mot sin målsättning att kunna konkurrera med Premier League storklubbar.

Att anställa David Moyes, eller någon manager av liknande gestalt, vore naturligtvis ett steg i helt fel riktning. Att anställa någon supermanager som Max Allegri, Mauricio Pochettino och så vidare är kanske inte helt realistiskt i detta läge. Alltså ställer det stora krav på Evertons styrelse, på Farhad Moshiri och på Marcel Brands, att lyckas se bortom namnen i sig, och helt enkelt göra en välresearchad manageranställning för Everton.

Marco Silva var en sådan anställning som inte gick hem. Vitor Pereira, som låter som det namn som för stunden är hetast, vore en anställning av samma karaktär. Problemet för dessa managers är att de saknar goodwill hos Evertons supportrar, de faller helt enkelt inte inom snittet för Evertons Venndiagram, vilket gör dem extremt resultatberoende på åtminstone kort och medelkort sikt, vilket inte ger någon ideal arbetsmiljö.

Den här dagen får Everton däremot nöja sig med Duncan Ferguson i båset. Och skulle han slå till med en vinst mot Chelsea på Goodison Park så borde vi kanske inte bli alltför förvånade, givet det senaste årets gällande mode i Premier League, om det höjs röster för att han ska få jobbet mer permanent. Vilket jag förvisso tror hade varit ett spektakulärt dumt beslut av Everton.

Men det vore inte det första. Hur som helst känns det inte som om den gårdag Evertons supportrar faktiskt vill återuppleva är riktigt samma gårdag som Bill Kenwright med flera verkar drömma sig tillbaka till.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #7:

Dalian Atkinson, Aston Villa vs Wimbledon, 1992-93. Målet är klassiskt dels på grund av själva avslutet med chippen över målvakten, dels på grund av the wally with the brolly som ger sig in i målfirandet. Men när jag ser målet igen så slås jag kanske mest av hur ont målet måste ha gjorts. Spelarna på den tiden var sannerligen inte skyddade som dagens spelare från tacklingar, och det är några rejäla attacker som Atkinson fick skaka av sig först. Vilket gör målet desto mer imponerande, och värt tanken att med dagens regler hade vi kanske aldrig fått se det. Målet kommer från 0:24.

Publicerad 2019-12-07 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå