Om matcherna igår var måstematcher för de engelska klubbarna att ta sig till slutspelet så är dagens matcher raka motsatsen. Man City vet redan att de vinner sin grupp. Tottenham vet redan att de kommer tvåa i sin grupp. Både Man City och Tottenham vet redan att de kommer gå till slutspel. Matcherna mot Dinamo Zagreb och Bayern München betyder just ingenting alls.
Men är det verkligen så? Man City kan jag förvisso tänka mig bryr sig mycket lite om kvällens match. Men Tottenham åker alltså till München för att möta Bayern. Händelsevis samma Bayern München som tidigare i gruppspelet mosade Tottenham med 7-2 i London. Ett hemskt resultat, helt säkert det enskilt värsta resultatet under Tottenhams alla år med Mauricio Pochettino, resultatet som nog var spiken i kistan för den tiden.
Hur tänker Tottenham nu inför ett kommande slutspel? Rimligtvis borde det där vara en oförrätt som de på något sätt vill komma till rätta med. Åtminstone måste man tänka sig att Tottenham inte vill uppleva en liknande oförrätt en gång till. Man måste föreställa sig att Tottenham ändå kommer vilja visa för sig själva att den förra matchen var ett rent undantag, en isolerad händelse ej symptomatisk i någon bredare bemärkelse.
Helt oviktigt borde det inte heller vara för José Mourinho, som ju har tagit över Tottenham och har den inte helt avundsvärda uppgiften att visa att han inte är något nedköp jämfört med Mauricio Pochettino. Betydelsen av ett kontrasterande resultat mot Bayern München för just detta ska kanske inte underskattas. Ett bra resultat mot Bayern München skulle också stärka Tottenhams aktier inför slutspelet.
Mourinho är självklart en politisk människa, väl medveten om sådana här aspekter. Nu verkar det förvisso som om han planerar att gå den andra vägen, den lite mer försiktiga vägen, vad gäller att hantera kvällens match. Nämligen ställa ut ett mer reservbetonat lag eftersom matchen just inte gäller någonting, och naturligtvis med helgens ligaspel i åtanke. Rent rationellt går det inte att vara alltför hård med det beslutet.
Men det känns försiktigt, kanske till och med lite fegt, och möjligen skulle man kunna säga att det är just lite typiskt José Mourinho, i alla fall dennes mer sentida sätt. Istället för att greppa möjligheten så försöker han begränsa den potentiella skadan. Genom att sätta upp ett reservbetonat lag så garderar han sig mot en fullt möjlig förlust, och ger sig själv en preventiv out att hänvisa till om resultatet inte skulle gå Tottenhams väg.
Möjligen är jag för cynisk. Kanske överdriver jag värdet för Tottenham i att faktiskt vinna mot Bayern München ikväll, eller skadan av den förra förlusten. Men det är å andra sidan både rätt lätt och hyfsat motiverat att vara just cynisk när det gäller José Mourinho, då han har gett oss så många skäl genom åren att vara det. På så sätt kan man kanske säga att Mourinho faktiskt har blivit rätt förutsägbar.
Vilket inte ska förta att Mourinho har fått en rätt bra start med Tottenham. Resultaten har så klart gått mestadels hans väg, och Tottenhams spel har sett riktigt piggt ut igen, på ett sätt som helt uppenbart inte var fallet under Pochettinos sista månader. Flera spelare verkar ha fått en energikick, Harry Kane och Heung-Min Son är alltid bra men har nu varit riktigt bra, och frågan är om inte Mourinho kan visa sig väldigt bra för Dele Alli.
Det märks att José Mourinho är laddad, kanske att han till och med är rätt så revanschsugen. På samma sätt märks det att Tottenham är laddade, kanske att även de är lite revanschsugna. Både manager och klubb lite grann ute efter att visa att det var alldeles för tidigt att avfärda eller avskriva dem. Det kan helt klart bli ett intressant slutspel för Tottenham.
Inte för att lottningsalternativen i detta slutspel ser jätteroliga ut. Tottenham kommer kunna lottas mot PSG, Juventus, Barcelona, Valencia eller RB Leipzig. Tuffa motståndare I samtliga fem fall men mot två av dem kommer Tottenham betraktas som favoriter och mot övriga tre motståndare kommer Tottenham ha en god chans. Tottenham vore knappast någon drömlottning för PSG, Juventus eller Barcelona heller.
Lottningen av både Champions Leagues och Europa Leagues slutspel äger rum på måndag.
:::
Vissa nyheter på managerfronten.
Vitor Pereira drog sig ur Evertonjobbet. Han gjorde några hänvisningar till hur han minsann älskade Shanghai och hur det var en liga för framtiden, men självfallet är det bara så att pengarna pratade.
Carlo Ancelotti fick sparken av Napoli igår kväll, vilket gör honom till ett högintressant namn både för Arsenal och för Everton. En prestigeanställning naturligtvis, men i mina ögon ett något tveksamt val för båda dessa klubbar.
Manuel Pellegrini sägs ha matchen mot Southampton på sig. West Hams tänkta ersättare sägs vara Chris Hughton och David Moyes, vilket så klart mest får en av vilja gömma sitt ansikte i händerna och hoppas på bättre dagar.
Mängden namn som snurrar runt Arsenal är häpnadsväckande. Nu får man rensa för sådant som är rent mediasurr, men man får verkligen inte ens det minsta lilla intryck att Arsenal har minsta aning om vad de ska ta sig för.
Känns som om Everton kommer vara tvingade att ge Duncan Ferguson chansen att misslyckas först innan de hittar en ersättare. Alla andra alternativ riskerar göra jobbet mycket jobbigt för vem som än tar över.
:::
JULKALENDERN, LUCKA #11:
Thierry Henry, Arsenal vs Blackburn Rovers, 2006-07. Thierry Henry såg mycket sällan särskilt uppjagad eller förvånad ut när han gjorde sina mål, det var som om excellens var något för honom helt förväntat. I alla fall var det så han valde att framställa det. Henry fick svåra mål att se väldigt enkla ut, och i det finns helt klart en slags genialitet som är väldigt svår att replikera. Det här målet mot Blackburn Rovers är ett mycket bra exempel på just detta.