POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

Man Utds misstag som möjliggjorde Manchesters maktskifte

Fotbollen är lite lustig på så vis att den så ofta upprepar sig med en märklig grad av historisk symmetri. Det nya årtiondet är ännu ungt när Man Utd och Man City nu möts i Ligacupens semifinal. Liksom även det förra årtiondet var ungt när Man Utd och Man City för exakt tio år sedan även då möttes i Ligacupens semifinal, i vad som skulle visa sig bli två av det årtiondets mest elektriska matcher på engelsk mark.

Vad talar egentligen för att dessa båda matcher mellan Man Utd och Man City kommer bli matcher av samma karaktär med samma atmosfär? Egentligen ingenting. Dels är det så klart så att situationen i sig är en helt annan än vad den var då. Man City var då up and coming, klubben som jagade och var de ”högljudda grannarna”, Man Utd alltjämt den dominanta klubben. Dels är Man Utd helt enkelt för dåliga just nu.

Man Utd var möjligen ett lag på sakta nedgång i början av 2010, det var ett lag som fortfarande försökte anpassa sig efter Cristiano Ronaldos avsked. Men det var ändå ett i grunden mycket starkt fotbollslag, med väldigt hög kvalitet i varje lagdel, och med en vinnarkultur inpräglat i dess ryggrad. Det var ett lag som trots att det var på nedgång ändå skulle vinna två ligatitlar de närmaste åren.

Möjligen skulle man kunna säga att Man City för närvarande befinner sig på en jämförbar plats längs med sin livscykel. Bara det att jag inte alls är säker på i vilken utsträckning Man City faktiskt är ett lag på nedgång, eller bara råkar ha en för dem mer normal säsong efter två absurt bra säsonger och två ligatitlar. Man City nu är ett starkare lag i sig självt än vad Man Utd var den säsongen för tio år sedan.

Men den stora skillnaden hittar vi så klart i det andra ledet. Man Utd är inte som Man City var då ett piggt lag på uppgång drivet av en mission att överta förstaplatsen i engelsk fotboll. Man Utd är ett tämligen trött fotbollslag utan idéer, utan energi, som har ägnat de senaste sex-sju åren åt att vandra omkring i sin egen öken av mediokritet. Utan att visa på några tecken att vara på väg att ta sig ur denna öken.

Alltså kommer den här Ligacupsemifinalen få en helt annan dynamik. Man City kommer vara de mycket tydliga favoriterna. Eftersom de är ett bättre fotbollslag. Eftersom det är en semifinal som spelas över två matcher. Eftersom den andra matchen spelas på Etihad. Vi vet så klart att Man Utd kan vinna mot Man City, eftersom de trots allt gjort det ett par gånger, men det har knappast varit vackert när det skett.

Men dessa båda Ligacupsemifinaler kan ändå ses som rätt relevanta bokstöd för en spännande period i engelsk fotboll. En period som kanske mer än något annat definierats av just maktskiftet i Manchester, som det viskades om redan på den tiden. Och kanske är det intressant att faktiskt ta det större tidsperspektivet på det, och försöka förstå detta maktskifte över dessa tio år.

Ena faktorn är på något sätt uppenbar. Man City har under dessa år uppnått precis vad de föresatte sig att göra. Enorma summor pengar har investerats för att göra dem till en global superklubb, men där har även funnits en mycket tydlig strategi redan från start. Att hitta någon annan klubb under dessa tio år som rent institutionellt varit mer framgångsrik, och agerat klokare, vore förmodligen en mycket svår uppgift.

Men det är också något som rimligtvis var helt väntat. Det var bara fåntrattar som skrattade bort vad Man City skulle utvecklas till för tio år sedan, med något slags önsketänkande om att de skulle ta sig vatten över huvudet och göra bort sig. Det var en alldeles för stabil satsning för det. Samma fåntrattar hade så klart skrattat på samma sätt åt Chelsea bara några år tidigare. Vissa lär sig aldrig.

Andra faktorn är på sätt och vis mer svårbegriplig. För att Man Utd skulle gå ner sig som de har gjort har ändå inte varit helt självklart. Och det främsta skälet till avståndet mellan Man City och Man Utd för närvarande är inte Man Citys briljans utan snarare Man Utds brist på briljans. Om Man Utd haft en hållbar strategi dessa år hade de nu varit Man Citys institutionella jämlikar, eller om det kanske snarare ska sägas omvänt.

Man Utds många misstag sedan Alex Ferguson lämnade klubben har varit ett av den här bloggens återkommande teman under de sex-sju åren därefter. Men oftast har det varit något som tagits upp i mer konkreta sammanhang. Misstagen som David Moyes gjorde till exempel. Misstagen under Louis van Gaal. Misstagen under José Mourinho. Samt de misstag som fortfarande görs under Ole-Gunnar Solskjaer.

Och så naturligtvis misstagen som förklarar alla dessa andra misstag. Det vill säga misstagen som handlar mer om hur Man Utd ägs och styrs som klubb. Eller uttryckt på ett kanske mer korrekt sätt, hur Man Utd inte styrs som klubb. Ett sätt att sy ihop detta tema vore alltså att sammanfatta de misstag Man Utd faktiskt gjort under dessa tio år som är de främsta skälen till Manchesters maktskifte.

Man saknade helt och hållet en successionsplan!

På sätt och vis är det ingen lätt situation. Alex Ferguson meddelar sitt avsked i slutet av 2012-13. Kort efteråt säger även David Gill, möjligen framsynt, adjö. Oersättliga på sitt sätt så klart. Hur man än valt att agera skulle det ha blivit en besvärlig transition för Man Utd.

Oersättligt men knappast oförutsägbart. Alex Ferguson närmade sig trots allt 70-strecket och hur gärna man än ville tro att han skulle vara manager för evigt så var det inte någon realistisk tanke. Ändå verkar Man Utds ägare och styrelse ha tagits helt på sängen, och haft absolut noll plan för hur de skulle agera.

Att det skulle ha blivit besvärligt oavsett är självfallet inte en ursäkt för att inte planera alls. Fail to prepare, prepare to fail! Man planerar inte för att eliminera besvär, utan för att minimera besvär. Betydelsen av en successionsplan är livsviktig i alla större företag. Här saknas det helt.

Problemet är självfallet att med Alex Ferguson försvann inte bara en person, utan med honom en hel organisation. Han var enväldig chef för fotbollen. Ägare och styrelse var mycket nöjda med att ha det på det viset, helt säkert var det ett tungt skäl varför de köpte Man Utd, och de kunde istället fokusera på businessen.

Utan Alex Ferguson ska alltså dessa hästhandlare plötsligt styra upp fotbollen, om vilken de kan i själva verket ingenting. Vilket betyder att deras enda faktiska idé är att försöka anställa en manager som ska ersätta Alex Ferguson, och denna övning dömd att misslyckas har de under dessa tio år kört om och om igen.

Utan en effektiv organisation, utan en tydlig idé och strategi, så blir det omöjligt för varje manager att göra något faktiskt genomslag. Manager har därför ersatt manager, var och en med sina idéer om spelare och taktik, och så ska vi spela överraskade över att Man Utd tio år senare står där med en våldsamt otillräcklig och obalanserad spelartrupp?!

Man har gjort varumärke viktigare än värderingar!

Bakom det hela ligger också någon form av hybris. Man Utds ägare och ledning tog någonstans för givet att de var så stora att de inte kunde misslyckas. Att Man Utd alltid skulle vara bäst eller bland de bästa eftersom de var Man Utd. Att Man Utds varumärke på något sätt skulle lyfta dem över mängden.

Där andra klubbar jobbat hårt med planering, research, taktisk och teknisk utveckling så har Man Utd mest bara jobbat med plånboken. Plötsligt var det inte längre viktigast att vara bäst utan tydligen att vara störst. Man Utd kan minsann värva de största spelarna gottade sig hästhandlarna självgott i strålkastarnas avslöjande ljus.

Vad man glömde längs vägen var Man Utds grundläggande värderingar. Visst, Man Utd har alltid strävat efter att vara störst, men i första hand att vara bäst. Och som Man Utd alltid har gått tillväga för att uppnå det, under sina två-tre storhetsperioder, har varit genom fokus på laget, på unga spelare, på hårt arbete, på fotbollen.

Inte på att värva spelare och slå sig för varumärket. Att värva världens bästa spelare har i själva verket aldrig riktigt varit Man Utds grej. Galacticos har aldrig varit Man Utds idé. De grundläggande värderingar som under 50-60 år varit grunden till Man Utds all framgång var plötsligt bortglömda på varumärkets altare.

Vad som sker på toppen kommer ofrånkomligen även att sippra nedåt mot botten. Alltså är det kanske inte underligt att Man Utd under dessa år har blivit en hemvist för spelare varav många själva verkar obekymrade om viktiga värderingar och mest intresserade av sina egna varumärken.

Och så ska vi spela överraskade över att Man Utd tio år senare är en klubb som vare sig riktigt vet vad de är för klubb eller vad de vill vara för klubb?!

Man har konsekvent misslyckats lära sig av sina misstag!

Det har varit besvärliga sex-sju år för Man Utd. Bakslagen har varit många, och borde ha manat till ödmjukhet men även till lärdom. Ändå är det överväldigande intrycket att Man Utd fortfarande inte, trots alla sina dåliga erfarenheter, ändå inte har lärt sig någonting alls av alla sina misstag.

Lär man sig inte av sina misstag är man dömd att upprepa dem. Har man ingen plan kan det däremot vara svårt att veta vad man faktiskt gjort för misstag och vad som faktiskt finns att lära sig. Har man bara en abstrakt tanke om ett varumärke i huvudet och ingen konkret känsla för klubbens värderingar i hjärtat är misstag svåra att se.

Alla gör misstag. Världsstjärnor inom alla idrotter och områden gör naturligtvis misstag. Kompetenta och extremt framgångsrika organisationer gör misstag. Vad som gör dem till världsstjärnor, vad som gör dem extremt framgångsrika, är förmågan att lära sig av dessa misstag, att utvecklas och anpassa sig.

Man Utd är inte längre en klubb som lär sig av sina misstag. Alltså är man efter tio år fortfarande utan en idé, utan en plan och utan en organisation. Alltså är man efter tio år fortfarande en klubb till synes mer bekymrad om sitt varumärke än om sina allra mest grundläggande värderingar. Alltså upprepar man dessa misstag.

Det går självfallet att lista många andra misstag av Man Utd under dessa tio år. Men dessa är oftast i grund och botten mindre misstag som i själva verket är en direkt följd av dessa större, systematiska misstag. Liksom det i flera fall, gällande anställningar och värvningar inte minst, det kanske inte hade visat sig vara misstag givet att inte dessa större, systematiska misstag först gjorts.

Vad som däremot kan sägas, med fullständig säkerhet, är att precis så där dumma, klantiga och korkade som fåntrattarna för tio år sedan, många av dem av lätt insedda skäl Man Utd-supportrar, tog för givet att Man City skulle vara under det kommande årtiondet, exakt så dumma, klantiga och korkade var det istället Man Utd som visade sig vara under de tio år som gått sedan den förra Ligacupsemifinalen mellan de båda.

Vilket är den faktiska orsaken bakom Manchesters maktskifte.

Publicerad 2020-01-07 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå