POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
1v

Elva brittiska managers i världens mest globala liga

Elva managers i Premier League är britter. Det var sannerligen inte något som var särskilt väntat för bara några år sedan när det kändes som om hela världen utom just England och övriga brittiska nationer var representerade. Det vill säga när det fortfarande var så att gamla uvar som Sam Allardyce, David Moyes, Tony Pulis med flera ojade sig över hur utlänningarna minsann kom och tog alla brittiska managers jobb.

Vad är i så fall den rimliga slutsatsen här? Kanske är det så att Allardyce med flera helt enkelt bara hade helt fel, att antalet utländska managers alls inte har hindrat brittiska managers att komma fram. Eller möjligen är det istället att dessa brittiska managers som nu har kommit fram i Premier League råkar vara inte bara brittiska nog för det, utan även bra nog. En liten detalj som Allardyce med flera bekvämt struntade i.

Sedan finns naturligtvis den tredje möjligheten att det bara råkar vara en tillfällighet, en speciell men temporär period i Premier Leagues historia. Backar vi bandet några år såg det alltså inte alls ut så här. Spolar vi istället fram det några år är det inte alls att det ser ut så här då heller. Det finns en tendens att tro att så som saker är nu kommer de vara för alltid som många gånger inte är särskilt lycklig alls.

Nu ska det i och för sig sägas att det är knappast hos de sex superklubbarna som den här förändringen har haft sitt genomslag. Endast Chelsea har av dem en brittisk manager och det får väl anses som något av ett specialfall dessutom. Frank Lampard är kanske inte i första hand manager för Chelsea baserat på att han är en ung brittisk manager, utan på grund av att han är just Frank Lampard.

Man City och Liverpool har sina utländska demontränare i form av Pep Guardiola och Jürgen Klopp. Tottenham har precis anställt José Mourinho, som väl i och för sig snart får börja betraktas som en anläggningstillgång i Premier League. Och så har vi Arsenal och Man Utd som båda två förvisso har anställt utländskt, men där det precis som för Chelsea handlar om managers med en personlig historisk koppling till klubben.

Det vore fel att påstå att vi hittar våra brittiska managers i de största och mest framgångsrika klubbarna i Premier League. Endast två av de sju högst placerade klubbarna har en brittisk manager, och där är det nog i första hand Leicester med Brendan Rodgers som sticker ut lite. Däremot har nio av de tretton klubbarna därefter brittisk manager, en betydligt högre andel.

Tvärtom kan vi konstatera att sju av de åtta lägst placerade klubbarna i Premier League har en brittisk manager. Vilket ju måste ses som en mycket hög andel. Enda trösten här är kanske att Norwich råkar ligga drypsist och nog snart får anses avhängda i tabellen redan, och de kör tyskt som manager. Bara för att balansera upp det hela liksom. Men man får väl betrakta det som en rätt klen tröst för de inblandade klubbarna.

Newcastle valde att anställa Steve Bruce sedan Rafa Benitez tackade för sig. En anställning som fick rätt hård kritik när den genomfördes. Newcastle har förvisso fått med sig bättre resultat än vad egentligen någon väntade sig inför säsongen, samtidigt har Newcastles supportrar naturligtvis högre drömmar än att vara nöjda med att inte vara kanonmat i nedflyttningsstriden som möjligen befarades.

Brighton drog på sig åsiktsmaskineriets vrede när de sade tack och adjö till Chris Hughton och istället valde Graham Potter som manager. Det kanske enda exemplet där man kan säga att en klubb har valt att anställa en brittisk manager som ett strategiskt steg, det vill säga proaktivt agerat. Annars har det handlat om antingen reflexbeslut eller om managers som redan har varit i sin klubb under mycket lång tid.

Burnley är naturligtvis just ett sådant exempel. Sean Dyche känns som att han har varit i Burnley i en hel evighet. Dyche har ju faktiskt hunnit med att ta Burnley upp i Premier League, åka ur Premier League, för att sedan ta Burnley upp i Premier League och därefter hålla dem kvar där under flera säsonger i sträck. Burnley börjar faktiskt kännas etablerade i Premier League, och det är Dyches förtjänst.

West Ham har som vi vet alldeles nyligen blivit med brittisk manager. Igen! För andra gången har de nu vänt sig till David Moyes att försöka rädda deras säsong och hålla dem kvar i Premier League. Här är det minst sagt svårt att prata om någon annat än ett rent reflexbeslut av West Ham. De har helt enkelt valt att anställa enbart vad de råkar känna till, inget annat.

Aston Villa har Dean Smith som manager, som de anställde mitt under förra säsongen och som till sist lyckades ta Aston Villa tillbaka till Premier League via playoff. Aston Villa hittade till sist tillbaka till sin brittiska tradition på managerposten. Smith sitter än så länge hyfsat tryggt på jobbet, även om det har börjat glunkas kring om han verkligen är rätt manager att lyckas hålla Aston Villa kvar i Premier League.

Bournemouth har sedan många år tillbaka Eddie Howe som manager. En manager som alltså har följt dem från botten av League Two hela vägen upp i Premier League. En både uppskattad och många gånger hyllad manager. Howe har ofta nämnts som ett namn för större klubbar utan att någonsin varken riktigt känts eller faktiskt ha varit aktuell. Med Bournemouth plötsligt på nedflyttningsplats har flera börjat undra om han tappat det.

Watford tänkte tredje gången gillt med managers den här säsongen, och då var det tydligen till sist brittiskt som valdes. Lite speciellt för Watford som ju rätt envist har klamrat sig fast vid sina sydeuropeiska alternativ under rätt många år nu. Nigel Pearson måste nog sägas vara antitesen till just detta, men verkar å andra sidan vara helt rätt för Watford just nu.

Roy Hodgson fortsätter å sin sida att göra ett som vanligt stabilt jobb med sitt Crystal Palace. Aldrig ett dåligt jobb men kanske heller aldrig något riktigt enastående jobb. Vilket förvisso den här säsongen placerar Crystal Palace på övre halvan för stunden, något som är betydligt bättre än vad väldigt många, inklusive jag själv, hade gissat på inför säsongen.

Och då kommer vi till sist till Chris Wilder, det kanske största utropstecknet av dem alla med Sheffield United. Hade jag fel med Crystal Palace så har jag däremot haft desto mer rätt med Sheffield United den här säsongen. Förvisso ett mönster som följts under flera år. Först när jag trodde de skulle gå upp från League One. Sedan när jag trodde att de nog minsann skulle klara sig mycket bra i EFL Championship också.

Vilket man bara trodde för att Sheffield United var ett känt namn och en rätt klassisk storklubb, fick jag då höra. Mja, det gick faktiskt att se redan för flera år sedan att Chris Wilder höll på att skapa något mycket speciellt med Sheffield United, och att när de väl tog sig upp från League One så kunde det vara ett ok som släpptes från deras axlar. Och därifrån har de alltså tagit sig upp i Premier League.

Där de av väldigt många tippades sist i tabellen den här säsongen. Själv flaggade jag för att de nog var mer av ett Wolves än ett Fulham, om man så att säga skulle försöka sig på att kategorisera nykomlingarna. Inte för att jag riktigt trodde att det skulle gå så bra för dem som det nu faktiskt har gjort så här långt, men att de var rätt rejält underskattade kände jag tydligt.

Om de vinner mot West Ham ikväll hoppar de åtminstone för stunden upp på femte plats i Premier League, efter 22 omgångar. Det är ju Premier League och den moderna fotbollen, jag trodde inte längre sådant skulle vara möjligt.

Publicerad 2020-01-10 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå