Anfallspositionen har länge varit en välsignelse och en förbannelse för Tottenham, på en och samma gång. En välsignelse naturligtvis eftersom de alltid har haft Harry Kane, en av Premier Leagues och världens bästa anfallare, dessutom ”one of their own”, en ledare och en hårt arbetande målmaskin. En förbannelse eftersom det har varit nästan omöjligt för Tottenham att hitta något komplement till Kane, än hellre en ersättare.
Inte för att Tottenham inte har försökt. Roberto Soldado, Vincent Janssen, Fernando Llorente har alla tre passerat förbi i någon sorts dårarnas vaktparad. Ingen av dem har lyckats, eller för all del ens fått möjligheten, att göra något bestående intryck eller avtryck i Tottenhams tröja. Den som kanske lyckats bäst är Llorente, inte minst med sin insats under förra säsongens Champions League-spel, men det säger väl något det också.
Naturligtvis är det en komplicerad situation att värva en bra anfallare för. Det är på något sätt givet att Harry Kane kommer få spela mer eller mindre varenda match, åtminstone varenda match av någon genuin betydelse. Dels för att han är så pass bra. Dels för att han är den han är i och för Tottenham. Men vilken tillräckligt bra och etablerad anfallare vore särskilt intresserad av en sådan ren bakgrundsroll? Knappast någon.
Lägg därtill att Harry Kane verkar vara spelaren och personligheten att han verkligen vill spela varenda match, hela tiden. Man kan beskriva det som laglojalitet och arbetsmoral, och som en strävan efter individuella utmärkelser, det ena utesluter inte på något sätt det andra. Men man måste också börja fråga sig om det verkligen är spelaren som ska fatta det beslutet, och om det över längre sikt är vad som är bäst för laget.
För visst har det verkat det senaste året eller två som att Harry Kane faktiskt börjat tröttna en aning. Inget konstigt med det så klart, givet att det varit konstant spel med honom, både med Tottenham och med England. Det blev knappt någon vila alls för Kane efter VM, en säsong då Tottenham alltså gick till Champions League-final. Och inte blev det så värst mycket mer vila inför den här säsongen.
Med tröttheten har självfallet kommit också slitaget och skadorna. Redan förra säsongen drog Kane på sig ett par skador som höll honom borta från spel. Framför allt drog han på sig en skada som höll honom borta under någon dryg månad efter årsskiftet. Redan då ett dåligt tecken kan tyckas. Den här säsongen blev det ännu värre. På nyårsdagen drog Kane på sig en skada som ser ut att hålla honom borta ända en bit in i april.
Förra säsongen får man ändå säga att Tottenham klarade sig relativt bra i Harry Kanes frånvaro. Dels hade man alltså Fernando Llorente. Dels, och kanske framför allt, så klev Heung-Min Son fram som Tottenhams främsta anfallsspelare, under vad som nog var Tottenhams allra bästa period den säsongen. Arguably var det när Kane kom tillbaka, alldeles för tidigt enligt vissa, som Tottenhams ligasäsong ramlade samman.
Här finns två viktiga skillnader denna säsong jämfört med förra. För det första har Tottenham inte längre kvar Fernando Llorente, som lämnade klubben på fri transfer i somras och sedan dess skrivit på för Napoli. För det andra så måste det betraktas som högst osäkert om José Mourinho lika bra som Mauricio Pochettino kommer lyckas ställa om och använda Son som anfallsnav istället för Kane.
Högst tveksamt. Mauricio Pochettino besitter en taktiskt flexibilitet som man kan uppleva att José Mourinho saknar. Mourinho vill ha det på sitt sätt och får han det inte på det sättet så surar han hellre än ändrar på sig. Hans reaktion på Harry Kanes skada, och bristen på andra renodlade anfallare i Tottenhams spelartrupp var kanske lite talande på så vis: ”Vi spelar utan en anfallare!”
Vilket måste vara jättetrevligt för Heung-Min Son, Lucas Moura med flera att höra så klart. Men vad Mourinho menar är självfallet att Tottenham nu spelar utan specifikt hans typ av anfallare, det vill säga den fysiskt starke spelaren som ska kunna fungera som en slags referenspunkt och target man i anfallsspelet. Mourinho har haft dessa genom hela sin karriär; Drogba, Ibrahimovic, Milito, Costa med flera.
Men det här låter självfallet inte som en José Mourinho som verkar särskilt benägen att tänka i nya banor och göra det bästa med vad han faktiskt har, så som Pochettino faktiskt gjorde förra säsongen, utan snarare som en Mourinho som kommer beklaga sig över vad han inte har. Det är väl inte alldeles svårt att tänka sig att Mourinho också försöker pressa Tottenham att faktiskt värva en anfallare i januari.
Men vi kan inte bara se det hela som en kritik mot José Mourinho. Naturligtvis måste en släng av sleven kastas mot Daniel Levy och Tottenhams styrelse. Tottenham får just nu betala rätt dyrt för sin ovilja att värva spelare de två senaste åren, både i termer av poäng i tabellen och i termer av att de nu kan börja tvingas panikvärva under januari i betydligt större utsträckning. Allt beror så klart på Tottenhams ambitioner under våren.
Utan Harry Kane, utan Moussa Sissoko, med en Christian Eriksen som halvt om halvt verkar ha huvudet utanför klubben, med ett försvar som verkar alldeles för svajigt för att det ska kännas ens det minsta bra, och med en Mourinho som börjar visa rätt tydliga tecken på sitt bitska och surmulna humör igen, så börjar det däremot bli svårt att se Tottenham komma särskilt långt i dessa ambitioner vare sig i ligan eller i Europa.
Även om Tottenham faktiskt ger sig ut på marknaden i januari så brottas de självfallet ändå med det återkommande dilemmat. Det vill säga ska de verkligen spendera stora pengar på en riktigt bra anfallare som kan ersätta Harry Kane men som ofrånkomligen kommer bli reserv när Kane är tillbaka, och kommer en sådan anfallare vilja komma till klubben under sådan villkor? Eller spenderar de lite pengar eller inga alls?
Tottenhams beroende av Harry Kane var inte oproblematiskt förut, men Mauricio Pochettinos taktiska flexibilitet gjorde åtminstone problemet fullt hanterbart. Han hittade lösningar, laget hittade lösningar. Med Mourinho som Tottenhams manager, och dennes tämligen väl dokumenterade taktiska oflexibilitet, eller rigiditet, eller fantasilöshet, så har Tottenhams beroende av Harry Kane blivit till ett seriöst problem för dem.
Kan José Mourinho och kan Tottenham hitta lösningar på detta problem mot Liverpool ikväll?
:::
TRANSFERKOLLEN
Cenk Tosun, Everton till Crystal Palace, lån. Gillar faktiskt det här lånet och gillar det skarpt. Crystal Palace har haft problem att hitta den där anfallaren under längre tid och kan väl inte riktigt räkna med att Connor Wickham ska rädda dem varje vecka. Tosun har definitivt kvaliteten även om han inte alls lyckats visa upp det i ett Everton som inte alls har spelat på hans styrkor. Väl godkänd – (+++)