Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Moderna myter som Man City vill göra masspopulära

En vecka har hunnit passera sedan UEFA meddelade sin dom som innebar att Man City blev utslängda från Champions League under två säsonger samt dryga böter. Det var som alla förstår en stor nyhet som har kommenterats, vridits och vänts på av mer eller mindre samtliga olika parter och aktörer. Samtidigt en nyhet som är lite svår att värdera eftersom den till sist kommer vara helt beroende av om domen upprätthålls eller fälls i CAS.

Konkreta konsekvenser är alltså lite luriga att uttala sig tvärsäkert om eftersom vi ännu inte känner till det slutliga utfallet eller ens när det i så fall tar effekt. Att det är en nyhet som pratas om är däremot fullt förståeligt, något annat vore helt orimligt. Liksom det så klart inte är konstigt att pratet i huvudsak är kritiskt mot Man City. Det är de som påståtts ha gjort fel, har fällts för detta fel och har helt misslyckats visa att de alls inte gjort fel.

ANNONS

Tvärtom finns något fundamentalt Trumpianskt över Man Citys försvar. De har till synes fastnat med handen i syltburken och blivit påkomna med det. Bevisen framstår som minst sagt tydliga, men istället för att bevisa motsatsen så babblas det om bias, konspirationer och häxjakter. Avtalen med Etihad och Abu Dhabi, liksom deras redovisning, är ”perfekta” minsann. Nu hoppas Man City att CAS ska bli deras motsvarighet till USA:s senat.

På sätt och vis är inte Man Citys reaktion så märklig. Motivet för Abu Dhabis ägande av Man City är först och främst politiskt, det vill säga öka sin legitimitet i kommersiella och kulturella sammanhang. Detta genom en bekant process som kallats sportswashing. För dem är allting en enda stor övning i PR, och alltså är det inte alls konstigt att deras sätt att försvara sig hittills har handlat mycket mer om just PR än faktisk juridik.

ANNONS

Dessutom är det inget nytt för Man City. Klubben är notoriskt känslig för kritiska frågor, som de helst av allt undviker, och har satt i system att bemöta kritik med hot om juridiska insatser som sedan rinner ut i sanden när eller om de får mothugg. En taktik som kallas för intimidation. Vi har sett flera exempel på just detta bara under det senaste året. Man City är bra på PR, bra på att sprida sitt narrativ och bra på att utnyttja sociala medier.

Storyn blir viktigare än sanningen, vilket i och för sig inte alla gånger måste betyda att storyn är helt eller delvis osann. Men det blir ett problem när fakta får ge vika för höjda röster och dramatiska nävar i bordet, eller när istället för att bemöta kritiken i sak så lägger man all sin kraft på att misskreditera kritikens avsändare. Man lägger större vikt vid att framstå som oskyldiga än vid att visa sig oskyldiga eller att faktiskt vara oskyldiga.

ANNONS

Följden blir en slags mytbildning vars hela syfte är att blurra gränsen mellan vad som är sant och vad som är story, vad som är fakta och vad som är fiktion, och på så vis skapa en illusion av att vi inte längre kan veta vad som är sant och falskt, att allting ändå bara är subjektivt och en fråga om åsikter, att alla därför är lika goda kålsupare och så vidare. Här finns uppenbara paralleller till den dagsaktuella politiken och dess mörkare metoder.

Vilka är då några av dessa myter som Man City nu försöker sprida angående deras konflikt och rättstvist med UEFA?

Myten om motiven bakom financial fair play

Ett genomgående tema i Man Citys narrativ är hur financial fair play är ett korrupt system påkommet och utformat av etablerade storklubbarna enkom i syfte att förhindra just Man City från att slå sig in bland dem. Mer eller mindre uttalat framställs Man City av sig själva som tappra rebeller som slåss för den goda saken mot det elaka etablissemanget.

ANNONS

Här finns några fakta som den här myten hemskt gärna bortser från. För det första att Man City trots detta system ändå har lyckats etablera sig bland dem och sätta samman den dyraste spelartruppen i fotbollshistorien. För att vara ett system ägnat att sabotera Man City så har det i så fall varit ett minst sagt ineffektivt system.

För det andra, idén till financial fair play föddes i mitten av 2000-talet, långt innan någon ens tänkt tanken på ett oljedopat Man City. Idéns filosofiska farsor var i själva verket inte alls några elaka storklubbar utan en koalition av experter inom olika fält, bland dem t ex grundaren av supportertruströrelsen i England.

För det tredje, syftet med financial fair play, åtminstone det primära syftet, var att göra den europeiska fotbollen finansiellt mer hälsosam och hållbar. Tanken var att få klubbar att inte spendera mer än de pengar de faktiskt hade. Att klubbarnas totala ekonomi de senaste tio åren gått från en total förlust om £1,400m till total vinst om £500m säger oss att detta syfte både är äkta och uppfyllt.

ANNONS

För det fjärde, systemet har inte förhindrat icke oljedopade klubbar från att slå sig in och etablera sig bland de största klubbarna. Bara i England hittar vi exempel i Tottenham och Leicester som visat att det varit fullt möjligt, båda två har också gått lika långt som eller längre än Man City i Champions League. Men det tar så klart längre tid.

Att framställa financial fair play på det sätt som Man City gör syftar så klart till att göra det mer eller mindre underförstått okej att bryta mot dess regler enligt tesen att man är alls ingen skurk om regelverket är orättfärdigt. Samtidigt är det så klart ett regelverk som Man City själva accepterat och Champions League en turnering de väljer att delta i.

Myten om Man Citys motiv och intressen

Besläktat med narrativet om motivet med financial fair play är motsvarande narrativ om sig själva och sin egen roll. Man skulle lätt kunna få uppfattningen att Man City här är the good guy som slåss för de små klubbarna mot de elaka storklubbarna som försöker hålla sådana som dem nere, eftersträvandes vad de kallar för balans i konkurrensen.

ANNONS

Vilket är en fin story, men också en skrattretande story. Man City har varit en av de klubbar som hårdast drivit på att de sex storklubbarna ska få en ännu större andel av Premier Leagues TV-rättigheter. De bryr sig ingenting om balans i konkurrensen annat än som något slags slagord i kampanjen mot financial fair play.

Hur mycket mera ”balans i konkurrensen” menar man egentligen dessutom att det har blivit med Man City? Knappast någon alls, eftersom balans i konkurrensen har mer att göra med en relativ jämlik fördelning av de ekonomiska resurserna, där England ändå är relativt framstående, no thanks to Man City som sagt, inte att en klubb köps och ägs av en oljestinn nationalstat.

Att Man City agerar i egna intressen stör mig egentligen inte, det är naturligtvis vad alla klubbar gör. Men att hycklande framställa sig själva som jobbandes för större intressen, när man i själva verket enbart ser om sitt eget hus, är minst sagt tröttsamt. Hade jag varit en av de mindre klubbarna hade jag känt mig förolämpad.

ANNONS

Myten att detta ärende just nu handlar om enbart financial fair play

En annan myt är att detta ärende som det ligger nu handlar enbart om financial fair play, och eftersom det enligt den tidigare myten är ett korrupt system så måste detta vara en korrupt process och ett korrupt domslut. Men de som följt ärendet och förstått det inser så klart att ärendet i själva verket handlar också om helt andra saker.

Financial fair play är bakgrunden, men det är inte caset. Vi vet redan att Man City har brutit mot financial fair play, det straffades de för redan 2014 och det har de själva även medgett. Att fallet har tagits upp igen, och resulterat i detta straff, beror på att Man City har blivit påkomna med att ha redovisat falska siffror samt försvårat utredningen.

Detta är vad som ligger bakom UEFA:s hållning nu och hårdheten i det straff som faktiskt har utdelats. Det är den frågan, snarare än frågan om financial fair plays moraliska eller faktiska duglighet, som kommer ligga till grund för CAS:s ställningstagande. Vilket gör frågan till en helt annan och större fråga om uppsåt och brutet förtroende.

ANNONS

Myten om UEFA:s och Yves Letermes bias

Taktiken Man City har använt sig av hittills har utgått mycket från att beskriva UEFA generellt och deras process mot dem specifikt som biased, att den har varit i säck långt innan den var i påse så att säga. Utgångspunkten här är ett uttalande som Yves Leterme från 2018, som gett status som bevis för påstått institutionellt bias.

Låt oss då kolla på vad Yves Leterme, UEFA:s chefsutredare, en gång Belgiens premiärminister faktiskt sade, i en intervju med den belgiska tidskriften Sport and Strategy: ”If it is true what has been written, there might be a serious problem. This can lead to the heaviest punishment: exclusion from Uefa competitions. If the information is correct, this possibly goes against truthful reporting.”

Jag vet inte i vilken utsträckning det finns ett värde för mig i att påpeka det som borde vara helt uppenbart för alla. Men detta är inte ett uttalande som yttrar ett bias, det är en kommentar om processen och dess allmänna förutsättningar. Kommentaren är tvärtom tydligt icke-committad. Den innehåller två ifs, ett might, ett can och ett possibly på tre ganska korta meningar. Det är en höna av en fjäder, eller soppa på en spik.

ANNONS

Om Man City väljer att beskriva den här kommentaren som bevis på institutionellt bias, vilket de gjort, så kan den enda logiska och rationella slutsatsen bli att de gör det enbart för att främja sin egen agenda, att de inte är ärliga i sitt uppsåt. Vad man drar för slutsats om vad detta betyder för deras skuld eller oskuld antar jag är upp till var och en.

Myten om UEFA:s roll som domare, jury och bödel

Det här är ett fall, menar Man City i dramatiska ordalag, som var påbörjat av UEFA, utrett av UEFA, åtalat av UEFA och dömt av UEFA. Lite förvånad blir man kanske att Man City valde att inte kalla UEFA för ”judge, jury and executioner” för maximal effekt. Med detta vill de så klart ytterligare betona just UEFA:s påstådda bias.

Här skulle man så klart kunna lockas att tro att Man City har avslöjat något sensationellt och kontroversiellt, när det självfallet bara är så här det fungerar i all sport och har så fungerat i evigheter. Sporten formulerar sina regler och bildar organisationer såsom UEFA eller FA vars syfte bland annat är att garantera att dessa regler efterlevs.

ANNONS

Inte heller, som man kanske lockas att tro, är det UEFA:s egna byråkrater och tjänstemän som fattat besluten om Man City. Man City har utretts av UEFA:s Investigary Chamber och dömts av deras Adjudicatory Chamber. Dessa består av många högt kvalificerade och oberoende jurister av mycket olika bakgrund, som nu alltså alla dragit samma slutsats.

Det går så klart att tro att alla dessa jurister på en och samma gång råkar vara biased mot just Man City, även om det som sämst nästan faller på sin egen orimlighet. Det är liksom inga dunungar, som knappast heller har den beroendeställningen till UEFA, och som dessutom har sin egen integritet och sina egna intressen att bevaka.

Myten om den civila domstolen

En annan myt som gärna framhävs, fastän man är tvärsäkra på att bli friade av CAS, är att även om man blir fällda av CAS så kommer senare en civil domstol att fria dem. Vem som helst förstår så klart att riktigt så tvärsäkra är det nog svårt att vara långt i förhand om utfallet i en civil domstol, men här handlar det så klart om känslor, inte kalla fakta.

ANNONS

Till att börja med så även om Man City i ett senare skede skulle dra ärendet till civil domstol och vinna så kommer det inte påverka deras uteslutning ur Champions League under en eller två säsonger. Vad det i sådana fall skulle ge specifikt dem möjlighet till är att kräva finansiell ersättning för denna orättfärdiga uteslutning.

På längre sikt skulle det så klart vara ett sätt att punktera hela systemet med financial fair play, men det hjälper inte i sig Man City på kort sikt. Dessutom är den juridiska grunden för detta åtminstone skakig, då UEFA redan fått regelverket godkänt av EU just på grund av dess primära syfte att skydda den europeiska fotbollens finansiella hälsa och hållbarhet.

Pratet om extramurala domstolar från fotbollen så att säga kanske inte heller är något som ensidigt talar till Man Citys fördel. För om det är så att de alltså finnes ha tillhandahållit falsk och felaktig finansiell information så är det inte bara ett brott mot fotbollens egna regler, det är också ett lagbrott.

ANNONS

Vi får se hur den här processen mellan Man City och UEFA till slutar, liksom när den i så fall slutar. Men under tiden kan det åtminstone vara klokt att kunna känna igen och för all del även genomskåda några av de myter kring detta som framför allt Man City gör sitt bästa för att göra masspopulära.

Publicerad 2020-02-21 kl 06:00

Kommentarer

Visa kommentarer

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto