Men visst var det en speciell helg på många sätt. Visst var det kul, och ett härligt nördigt initiativ, när Offside bestämde sig för att streama den färöiska ligan, men hur mycket jag än gillar att pika Bundesliga ibland, om inte annat för att varva upp de så väldans lätt provocerade fanboysen, så är det så klart något helt annat när just en så pass stor och högkvalitativ liga som Bundesliga drar igång. Nu var det på något sätt fotboll på riktigt, åtminstone om man med det menar fotboll man tittar på, snarare än spelar själv.
Självfallet var det i dessa tider, som det numer sägs om i stort sett allting här i världen, oavsett om det påverkats eller ej av den faktiska pandemin, också ett väldigt spännande experiment. Bundesliga var den första större liga att verkligen dra igång. Andra ligor kommer följa hur de gjorde med spänning och hoppas att detta ska vara ett steg mot att de själva ska kunna följa efter. Många kommer naturligtvis bevaka vad som händer härnäst i Tyskland. En backlash skulle vara djupt olycklig på flera sätt.
Bundesliga hade onekligen en väl vald match att återuppta fotbollen med i form av Revierderbyt mellan Dortmund och Schalke 04. Eller Null-Vier-derbyt som det härefter kanske kallas. På andra håll så fortsatte Borussia Mönchengladbach imponera med en bortavinst mot Eintracht Frankfurt. RB Leipzig fick en poäng men var en hårsmån från att förlora mot Freiburg, men tappar därmed ytterligare mark i titelstriden till Bayern München som gjorde mot Union Berlin vad de oftast gör, det vill säga vinner.
Man kan inte gärna blunda för vilken möjlighet detta ändå innebär för Bundesliga att stärka sin marknadsposition. De har i praktiken ett monopol på TV-rutan, och många som normalt sett följer andra ligor rattar naturligtvis in Bundesliga nu eftersom det inte finns annat att titta på. Bättre marknadsföring än så är svår att tänka sig för Bundesliga, och det är väl rätt osannolikt att just den tanken inte föresvävat dem. Men vad finns då för oss för lärdomar att dra av denna fotbollshelg från Bundesliga?
(1) Vi tenderar göra det perfekta till det godas fiende!
Bortskämdhet har blivit ett av mänsklighetens mest framträdande kännetecken. Vi väljer ofta att fokusera på den detalj som råkar vara dålig eller bara mindre bra hellre än på den helhet som är positiv. Får vi inte precis och därtill helt och hållet som vi vill ha det, så blir vi snabbt gnälliga och negativa.
Fotbollen var äntligen tillbaka den här helgen. Vilket hade kunnat ses som ett viktigt första steg på väg tillbaka mot någon slags normaltillstånd. Detta hade så klart kunnat vara ett stort skäl till glädje. Men nej, långt ifrån för alla, som istället såg möjligheten att beklaga sig över att fotboll utan publik minsann inte alls är samma sak.
Nej, det är självfallet inte samma sak. Mer om det senare. Fotboll med publik är utan något som helst tvivel bättre än fotboll utan publik. Men fotboll utan publik är å sin sida bättre än ingen fotboll alls. Och i den utsträckning det kan rädda klubbar till livet så är fotboll utan publik betydligt bättre än fotboll utan klubbar.
(2) Det finns VAR i Tyskland också!
Lite svårt är det ändå att komma ihåg att det faktiskt bara är några månader sedan som den absolut största diskussionspunkten inom fotbollen var VAR. Där många tog i så att offerkoftorna sprack och menade att VAR hade förstört fotbollen. Sedan kom en global pandemi och visade vad för händelser sådana drastiska omdömen bör sparas för.
Vi har så klart serverats med sanningen att VAR minsann var extra superduperdåligt i England och Premier League eftersom man där valt egna tolkningar. Den här helgen fick vi då den sötsura läxan att VAR även i tysk fotboll minsann kan leda till långa uppehåll och till att dramatiska mål i slutminuterna underkänns.
Ändå tänker jag, och det kan möjligen bero på att jag inte följer samtalet runt den tyska fotbollen på samma sätt som runt den engelska fotbollen, att Bundesliga alls inte har fått dras med samma tjafs om att fotbollen är för evigt förstörd. Vilket jag tänker mig visar att engelsk fotboll mer än mycket annan fotboll är konservativ och gnällig till sin natur.
(3) Publiken behövs verkligen!
I den moderna fotbollen, åtminstone på dess högsta nivå, har det alltmer blivit så att publiken på plats blivit något av en eftertanke, både för TV-bolagen och för klubbarna själva. Kanske har man tagit den för given, som något som alltid finns där. Om pandemin alltså för något med sig för fotbollen så är det kanske just att ändra på detta.
Fotbollen är ett drama, fyllt av känslor. Fotboll är av framför allt den anledningen inte en produkt man konsumerar utan en slags berättelse man upplever. Den upplevelsen och det dramat blir inte alls detsamma utan publiken. Fotboll utan publik kan fortfarande vara en fin teknisk upplevelse, men den kräver publiken för den emotionella förankringen.
Att publiken blivit en eftertanke i toppen av den moderna fotbollen beror på ekonomi, att en allt större andel av klubbarnas intäkter istället kommer från TV-avtal och kommersiella källor. Detta förklarar toppens iver att spela klart säsongen även utan publik. Att klubbar lägre ned hellre stänger säsongen beror på att deras intäkter kommer från publiken.
(4) Teater och Schauspiel!
Fotboll är inte politik säger vissa. Allting är politik säger andra. Jag är normalt sett skeptisk till den första ståndpunkten, och om den globala samhällskrisen har bevisat något om detta så är det snarare just den andra ståndpunktens sanningshalt. De beslut som fotbollen nu fattar, även i Bundesliga, är självfallet politik i högsta grad.
Bundesliga valde som första stora liga att starta upp säsongen igen. Vi kan räkna med att det är många olyckskorpar som kommer bevaka minsta lilla negativ följd av detta och ställa dem till svars för dessa oförrätter, verkliga eller inbillade. Även detta har ju blivit allt vanligare i dessa tider, den här onyanserade ”avgå alla”-kulturen.
Bundesliga kändes rätt medvetna om detta, och just om fokuset på dem i och med att de är först ut. De sticker ut hakan och vill självfallet inte åka på en smäll. Ungefär som byråkrater och beslutsfattare gör så vidtog de nästan varenda tänkbar synlig ”åtgärd” för säkerheten. Betoning på synligheten mer än den faktiska effekten skulle jag tro.
(5) En farmarliga i positiv mening
Av både goda och mindre goda skäl var jag sugen att skriva en helgblogg om Bundesliga som en av de nya farmarligorna. Det goda skälet var naturligtvis att det under de senaste åren blivit allt vanligare för engelska och brittiska talanger att bege sig till Bundesliga för att utvecklas snabbare där, inte minst bara genom att faktiskt få speltid.
Idén dog lite när jag grävde i frågan och upptäckte att det för närvarande faktiskt bara finns sex engelska spelare i Bundesliga. Jadon Sancho i Dortmund, Ademola Lookman i RB Leipzig, Jonjoe Kenny i Schalke 04, Reece Oxford i Augsburg, Antony Evans i Paderborn, och Keanan Bennetts i RB Leipzig.
Av dessa sex spelare får man väl säga att åtminstone två av dem nog måste ses som i högsta grad okända för den större allmänheten. Så min tanke att göra en stor sak av det där med engelsmän i Bundesliga hade onekligen istället kunnat bli lite som att göra en höna av en fjäder. Vilket i och för sig känns som något rätt engelskt att göra.
Farmarliga låter kanske lite nedvärderande, vilket möjligen hade varit det mindre goda skälet att skriva den bloggen. Men uttrycket måste inte vara negativt i sig. Tvärtom så fokuserar det i min mening just på det som är Bundesligas stora styrka, eller dess unika säljpunkt, nämligen sin synnerliga lämplighet som växthus för fotbollens talanger.
Ja, med denna styrka följer även vissa institutionella svagheter och ja, det betyder helt klart att majoriteten av dessa talanger inte kommer stanna i Bundesliga, annat än i Bayern München. Och de klagar så klart inte över den ordningen. Men övriga tyska klubbar klagar nog egentligen inte de heller, för detta är ju just deras hela affärsidé.
Om detta sedan säger något om en annan och många gånger bortglömd form av kommersialisering av den tyska fotbollen, i kontrast till exempelvis den engelska eller i de största klubbarna den spanska fotbollen, så känns väl det som en slags reflektion att tänka vidare på som lämpligtvis kan avsluta en sådan här blogg.