POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

Kan Middlesbroughs reaktiva beslutsfattande rädda dem från nedflyttning?

Tony Pulis, Jonathan Woodgate, Neil Warnock. Hos vissa klubbar är det möjligt att se en tydlig linje, ett tydligt sätt att tänka, i deras manageranställningar. Hos andra klubbar är det mer eller mindre omöjligt. Middlesbrough hamnar för närvarande tveklöst i den andra kategorin. Här talar vi istället samma typ av tvära kast som när en svårt berusad människa använder sig av väggarna för att navigera fram till sitt eget hotellrum.

Middlesbrough sparkade först Tony Pulis för att hans sätt att spela fotboll inte lyckades entusiasmera Middlesbroughs supportrar. Middlesbrough anställde därefter Jonathan Woodgate, en av klubbens egna produkter. Vilket naturligtvis i sig självt var en mycket tung, kanske den tyngsta, anledning varför Woodgate anställdes. Men Woodgate anställdes även för att han utlovade en mer offensiv, positiv fotboll.

Därefter alltså omedelbart tillbaka till Neil Warnock. En manager som precis som Tony Pulis representerar en betydligt mer dystert funktionell form av engelsk fotboll. En mer försvarsinriktad fotboll, en fotboll mer ägnad åt destruktion än konstruktion. En fotboll som går ut på att ”respektera poängen” som det så fint omskrivits. Alltså en fotboll som går ut på att inte förlora fotbollsmatcher snarare än att faktiskt vinna fotbollsmatcher.

Om Middlesbroughs supportrar hade svårt att ta Tony Pulis till sina hjärtan är det inte precis lättare att se dem sluta Neil Warnock i sin famn. Varför man så klart måste undra hur Middlesbrough och Steve Gibson egentligen tänker, eller ens om de tänker. Men att undra det är naturligtvis att tillskriva dem en form av strategisk planering de alls inte har ägnat sig åt. Anställningen av Neil Warnock är driven av panik.

En titt på tabellen räcker alldeles utmärkt för att förstå ”logiken” bakom Middlesbroughs beslut. En klubb vars förhoppningar inför säsongen var att kunna blanda sig i kampen om uppflyttning till Premier League, befinner sig endast med nästan minsta möjliga målskillnad ovanför nedflyttningsstrecket i EFL Championship. 0-3-förlusten mot Swansea i första matchen efter uppehållet har gjort situationen direkt akut.

Middlesbrough hymlar väl knappast om motiven bakom anställningen i sitt eget uttalande, om man förstår att läsa den typen av offentlig kommunikation. ”MFC can confirm that head coach Jonathan Woodgate has been relieved of his duties with immediate effect. Jonathan was relieved of his role on Tuesday morning and will be replaced by the experienced Neil Warnock.”

Att de fäster adjektivet “erfarne” framför Neil Warnock avslöjar tämligen kallt, kort och koncist varför de i detta läge anställer Warnock. Det utgör även en kontrast till vad de även uppenbart anser att Jonathan Woodgate inte är. Middlesbrough vill till alla pris undvika en katastrofal nedflyttning till League One. Då behöver de en erfaren manager, en ”garanti” mot nedflyttning som det ofta brukar beskrivas som.

Är Neil Warnock den managern? Ja, kanske. Eller åtminstone är Warnock kanske det närmaste som går att komma i EFL Championship. Warnock har en historik både av att rädda klubbar kvar i EFL Championship, men även att överprestera med lag med relativt svagt spelarmaterial. Middlesbrough har helt säkert tittat på Warnocks jobb med Cardiff, som han först räddade från nedflyttning, därefter tog upp till Premier League.

Väldigt pragmatiskt med andra ord, inte det minsta ideologiskt. Neil Warnocks renommé tillsammans med Middlesbroughs egen problematiska tabellsituation förklarar varför Middlesbrough nu gör en helomvändning från i julas då frågan om Woodgates framtid diskuterades, eller så sent som efter den sista matchen innan uppehållet, en 1-0-vinst mot Charlton, då Gibson sade sig stöda Woodgate ”no matter what happens”.

Mycket verkar alltså ha hänt från den sista matchen innan uppehållet till den första matchen efter uppehållet. Eller så var just den första matchen efter uppehållet den mest direkta orsaken. Middlesbrough var helt bedrövliga mot Swansea. 0-3-förlusten hemma på Riverside närmast i underkant. Något förtroende för att Woodgate skulle kunna reda ut situationen och rädda Middlesbrough kvar i EFL Championship gav den inte.

Två frågor uppstår av naturliga skäl i samband med Middlesbroughs beslut. 1) Varför anställdes Jonathan Woodgate till att börja med? Det var sannerligen ingen självklar anställning ens från början. Samt 2) Varför dröjer Middlesbrough ända tills det bara är åtta omgångar kvar av ligasäsongen innan de fattar detta beslut? Onekligen är det en fråga som varit uppe till diskussion en längre tid.

Varför anställdes Jonathan Woodgate?

En motiverad fråga eftersom Jonathan Woodgate saknade all form av konkret erfarenhet som manager när Middlesbrough anställde honom. Det är lätt att ägna sig åt efterklokhet i sådana här diskussioner men i det här fallet fanns det en tydlig skepsis redan när beslutet att anställa Woodgate fattades. Det var svårt att se det som något annat än en rejäl och onödig chansning av en klubb som siktade på Premier League.

Man måste kanske se anställningen av Woodgate i ljuset av Middlesbroughs misslyckade experiment med Tony Pulis. Woodgate blev ett sätt att vinna tillbaka supportrarna, en egen produkt som utlovade en offensiv fotboll igen. Woodgate var en politisk anställning mer kanske än en praktisk. Men det är också lätt att se den enbart som en reaktion på den förra anställningen. Vi anställer Tony Pulis raka motsats!

Sådant blir sällan lyckat av flera olika skäl. Bristen på kontinuitet inte minst. Men flera saker lär nog ha övertygat Middlesbrough. Inte minst kanske att detta med att anställa egna produkter och gamla spelarikoner som managers, även om de rimligtvis saknar den rimliga erfarenheten och meritlistan, liksom har blivit lite på modet i engelsk fotboll de senaste åren, med varierande resultat.

Varför sparkas Jonathan Woodgate först nu?

Bättre sent än aldrig brukar det ibland sägas. Och det är väl kanske svårt att säga emot även om skillnaden ibland kan vara försumbar mellan att göra något för sent och att aldrig komma till skott. Åtta omgångar kvar av ligasäsongen är sannerligen inga stora marginaler för Middlesbrough och Neil Warnock, och man måste fråga sig varför de väntat så länge på något som legat i luften en längre tid.

Visst är det lätt att här börja prata om värdet med lojalitet, att Middlesbrough och Steve Gibson visade upp ett beundransvärt tålamod med sin unge manager, en typ av tålamod som ofta saknas i den moderna fotbollen. Men ägarens och styrelsens ansvar är till klubben, och att sparka en manager alldeles för sent kan många gångar vare en minst lika stor synd som att sparka en manager alldeles för tidigt.

Mer troligt är kanske att Middlesbroughs smärtgräns först nu är passerad. Förlusten mot Swansea och den utsatta tabellplaceringen medför detta. Efter att ha gett Woodgate sitt stöd under julfotbollen, då Middlesbrough faktiskt vann fyra raka matcher, så gav sig Middlesbrough därefter iväg på en svit om tio raka ligamatcher utan vinst, fem poäng på tio matcher. Vinsten mot Charlton precis innan uppehållet gav Woodgate en sista livlina.

Just den livlinan är ett rätt tydligt exempel på hur klubbar med dålig planering och svag framförhållning fäster alldeles för stor vikt vid enskilda resultat. Det är samma typ av grumligt tänkande som ligger bakom utfästelser om att ge sin manager två-tre matcher till att bevisa varför han ska behålla jobbet. Har man kommit till det läget är det med största sannolikhet redan för sent.

Omöjligt är det väl inte heller att Middlesbrough och Steve Gibson tog sig en titt på det återstående spelschemat och kom fram till att skulle man faktiskt agera så borde man nog göra det nu. Matcher mot Stoke och Hull City står på programmet i de två nästa omgångarna, även det lag i nedflyttningsstriden. Viktiga matcher för Middlesbrough att vinna. Katastrofala matcher för Middlesbrough att förlora.

Man kan inte heller glömma att Middlesbrough och Steve Gibson har en viss historik med att agera inte bara sent i sådana här managerfrågor utan även för sent. Det är bara att ta sig tillbaka till 2016-17 med Middlesbrough i Premier League då Middlesbrough väntade väldigt länge med att sparka Aitor Karanka. Alldeles för länge skulle det visa sig. Den gången återstod det elva omgångar, och det var i mitten av mars.

Premier League är naturligtvis en tuffare liga än EFL Championship, och Middlesbrough låg den gången redan under nedflyttningsstrecket snarare än strax ovanför det som de gör i nuläget. Dessutom var kanske Steve Agnew en betydligt mer uppgiven anställning då än vad Neil Warnock är nu. Men den gången slutade Middlesbroughs saktfärdighet i nedflyttning.

Slutar Middlesbroughs saktfärdighet den här gången med något annat än nedflyttning så är det helt säkert en lättnad för Middlesbrough, och precis vad de i så fall hoppades på att uppnå, men inte för den sakens skull ett tecken på klokt, konstruktivt beslutsfattande. Middlesbrough håller sig i så fall kvar i EFL Championship trots sig själva, mer än tack vare sig själva.

Situationen känns på samma gång glasklar och komplicerad. Middlesbroughs reaktiva beslutsfattande har tagit dem från Premier League till på gränsen till nedflyttning till League One. Samma reaktiva beslutsfattande hoppas Middlesbrough nu ska rädda dem från nedflyttning och League One.

Publicerad 2020-06-23 kl 18:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto