POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
1v

Arsenals osynliga agencykostnader är värre än synliga agentkostnader

Agentkostnader är ett välkänt begrepp inom fotbollen som har blivit allt vanligare ju mer transfermarknaden börjat gå på högvarv, ju mer transfersummorna har börjat skjuta upp i stratosfären och ju mera business allt runt köp och försäljning av spelare har blivit. Stora summor läggs därför av klubbarna till agenter för att underlätta och möjliggöra dessa olika spelarköp. I sådan utsträckning att många beklagar sig över att så mycket pengar försvinner ut ur fotbollen in i agenternas egna fickor.

Agencykostnader är ett välkänt begrepp inom finansiell och ekonomisk teori som syftar på de kostnader som uppstår när t ex organisationer (principaler) anställer eller anlitar representanter (agenter) som de inte kan vara helt säkra på agerar helt i enlighet med principalens intresse snarare än sitt eget intresse. Vanliga exempel är hur aktieägare kan vara säkra på att en VD agerar i företagets snarare än sitt eget intresse, eller hur väljare kan vara säkra på att politiker jobbar för deras bästa och inte sitt eget bästa.

Som av en retoriskt lycklig omständighet låter dessa båda olika former av kostnader ungefär likadant. Ändå är det alltså lite olika saker det handlar om. Arsenal verkar nu ha satt sig själva i en situation där det är fullt möjligt att slå samman de båda begreppen, där det ena i hög utsträckning leder till det andra. Framför allt agenten Kia Joorabchian verkar ha fått ett ohälsosamt inflytande över Arsenals spelarpolitik. Och även om det kommer talas mest om synliga agentkostnader så är de osynliga agencykostnaderna än värre.

Agencykostnader består generellt sett av två komponenter. Dels kostnader som uppstår av risken att agenten använder klubbens resurser mer till sin egen fördel än till klubbens fördel. Dels kostnader som uppstår av de olika metoder som finns för att kontrollera de problem som en agent kan medföra, det vill säga övervakning, incitament etc. Viktigt att komma ihåg här är att det inte enbart rör sig om kostnader som syns på en faktura, utan om kostnader i form av ineffektivt resursutnyttjande och så vidare.

Bakgrunden till denna något knöliga genomgång är att Kia Joorabchian, agenten som bland annat låg bakom Carlos Tevez och Javier Mascheranos problematiska övergångar till och inom England, har fått ett till synes rätt stort inflytande över Arsenals beslut i spelarfrågor. Joorabchian har lyckats landa två av sina spelare i Arsenal, David Luiz och Cedric Soares, till mycket höga kostnader. Tidigare i veckan blev det även klart att Arsenal förlängde kontrakten med båda dessa spelare.

Cedric Soares har hittills inte spelat en minut för Arsenal. David Luiz har av olika skäl blivit rätt utskälld den senaste veckan, men där gick det ändå att se någon form av logik bakom värvningen för något år sedan, även om det sannerligen gick att ifrågasätta den på goda grunder redan då. Arsenal behövde en etablerad mittback. Men att i detta läge, ett år senare, med vad vi vet nu, förlänga Luiz kontrakt ytterligare ett år, till omfattande kostnader, känns ärligt talat allt annat än rationellt.

Vilka är det då som fattar spelarbesluten i Arsenal? Allting måste naturligtvis ske under Stan Kroenkes allmänna godkännande, men rent operativt fattas besluten i Arsenal av fotbollschefen Raul Sanllehi samt av den tekniske direktören Edu. Edu ersatte för något år sedan Sven Mislintat som lämnade Arsenal efter en konflikt i synen på hur spelare skulle rekryteras. Mislintat förespråkade analys samtidigt som Raul Sanllehi sade sig föredra att värva spelare genom sina egna kontakter.

Ett sådant uttalande borde få en del alarmklockor att börja ringa, utan att man för den sakens skull behöver vara någon räknenisse som älskar att kvantanalysera spelare. Det är en slags återgång till en form av mystiskt hokuspokus gällande spelarköp som vi ser för mycket av inom fotboll, kanske särskilt den engelska fotbollen, inte minst något längre ned i klubbhierarkin. Det öppnar även upp för skumma affärer. Alarmklockorna bräker ännu högre när vi noterar att Edus egen agent liksom råkar vara – Kia Joorabchian!

Arsenals tekniske direktör, en tung röst i vilka spelare Arsenal köper eller inte köper, råkar alltså själv vara klient till samma agent av vilken man råkat hämta ett par spelare för stora pengar men med tveksamt värde. Agencyteoretikerna närmast strålar av entusiasm och lycka. Det krävs inte vild fantasi för att se de potentiella problemen här. Edu, den tekniske direktören, har i sin tur anställts av en fotbollschef som uttryckligen säger sig värdera kontakter högst i sina anställningar och rekryteringar. Agencyteoretikerna får orgasm.

Här är det lätt att se det som agenternas fel. Men agenternas själva uppgift är å sin sida att hela tiden försöka skaka fram bästa möjliga deal åt sina egna spelare, och därmed så klart även för sig själva. Man kan liksom inte klandra en anka för att den kvackar. Klubbarnas uppgift måste vara att utgöra motvikten, motparten i förhandlingarna, begränsandes agenternas handlingsutrymme. Men för att en klubb som Arsenal ska lyckas med den saken krävs rimligtvis en kompetent och framför allt självständig struktur.

Vad man än anser om Arsene Wenger så var hans auktoritet över Arsenal total, vilket begränsade agenters utrymmen och inflytande. Men efter Wenger har ett vacuum både i makt och kompetens uppstått. Kanske märks detta mest tydligt just på området gällande spelarrekrytering. De flesta högst tveksamma besluten, som Mesut Özils nya kontrakt, som David Luiz och Cedric Soares värvningar och förnyade kontrakt, fattades efter att Wenger övergav den direkta kontrollen.

Arsenal är en klubb med väldigt stora resurser, och är alltså något av en kassako inom den globala fotbollen. Många vill självfallet mjölka från den tutten. Arsene Wenger hade både överblicken, kompetensen och auktoriteten att kunna hålla kontroll på den sidan av klubbens verksamhet. Intrycket är att Raul Sanllehi inte riktigt har samma överblick och kompetens. Har man inte kompetensen kan man dock, som Sanllehi verkar ha gjort, köpa in kompetensen istället. Men i så fall med den uppenbara medföljande risken.

Att detta är djupt problematiskt för Arsenal känns helt givet. De direkta agentkostnaderna, det vill säga pengarna Arsenal faktiskt betalar till Kia Joorabchian och dennes spelare, är i någon mening ett stort nog problem för en klubb som ändå inte lever med obegränsade resurser. Desto värre på lång sikt är nog ändå de indirekta agencykostnaderna. De osynliga kostnader som uppstår av att Arsenals transferpolitik och spelarrekrytering inte fungerar på ett för klubben ändamålsenligt sätt.

Arsenal är en klubb med kapacitet och resurser att konkurrera på lika villkor med Englands och Europas största klubbar om de största titlarna. Arsenal måste dock för att lyckas med detta precis som alla klubbar göra rätt saker på rätt sätt. Vilket Arsenal inte gjort på många år. Detta ställer tydliga krav på Arsenals organisation och ledning. Lyckas inte Arsenal få ordning på sina agencyproblem spelar det ingen större roll hur genialisk Mikel Arteta än visar sig vara, eller hur många mål Pierre-Emerick Aubameyang än gör.

Men första steget för att komma tillrätta med ett problem är att medge att där finns ett problem. Arsenals dilemma är djupare än så. Finns där längre någon som är villig att åtgärda problemet ens om de faktiskt ser problemet?

Publicerad 2020-06-26 kl 08:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto