Ett av de vanligaste misstagen när en klubb får ny ägare är att alltför många sätter ett likhetstecken mellan ägarens ekonomi och klubbens ekonomi. Det vill säga, är ägaren stenrik så tänker många att därför är klubben per automatik stenrik, fastän det i själva verket oftast är så att klubbens ekonomi är helt självständig från sin ägares privata ekonomi. Ett eventuellt samband beror helt på ägarens ambition och avsikt.
Alltså är det på samma gång förståeligt och förhastat att med Newcastles pågående uppköp av Saudiarabien påpeka sådana saker som att deras strategiska investeringsfond innehåller över 300 miljarder pund, och därmed åtminstone antydningsvis implicera att Newcastle har att röra sig med dessa pengar. Fastän Newcastles ekonomi och fotboll kanske inte alls kommer påverkas av alla dessa miljarder.
Uppenbara paralleller till Man City, och hur Abu Dhabi köpte och betraktade klubben som ett nationalstatligt investeringsobjekt, och det väldiga kapitalinflödet till den klubben de senaste tio-tolv åren, gör självfallet den typen av kopplingar mer rimliga, kanske även mer troliga. Allt beror på vad som egentligen är Saudiarabiens motiv med sitt eventuella ägande i Newcastle, om det är i första hand politiskt eller ekonomiskt.
Samtidigt, som flera också påpekat i viss detalj, är det också så att Newcastles möjligheter att göra en Man City begränsas av befintliga regelverk som inte fanns på plats när Man City blev med oljepengar. UEFA:s regler om financial fair play, men även Premier Leagues egna regler om financial fair play, försvårar för klubbar som Newcastle att så att säga över natten bli en maktfaktor i Premier League och Champions League.
Dessa båda regelverk borde vara hyfsat välbekanta vid det här laget. UEFA:s regler innehåller restriktioner på hur stora operationella förluster en klubb får göra över en viss tidsperiod, normalt sett i rullande treårsperioder. Här räknas däremot inte vissa typer av investeringar in i resultatet. Premier Leagues regler fokuserar mer på hur mycket en klubbs lönekostnader får öka, utan en minst motsvarande ökning i klubbens intäkter.
För all del är det också så att betydelsen av dessa begränsningar överdrivs en aning. De försvårar Newcastles eventuella ambition att göra en Man City, men omöjliggör dem heller inte på något vis. Tvärtom har Newcastle här en rätt stor fördel i att de är väldigt outvecklade på den kommersiella intäktssidan. Det finns stort utrymme för Newcastle att öka sina kommersiella intäkter på ett marknadsmässigt och trovärdigt sätt.
Newcastles kommersiella intäkter har i princip inte ökat alls på nästan 15 år. Under samma tidsperiod har liknande klubbars kommersiella intäkter exploderat och ökat med närmare 3-400%. Newcastle har en bredare supporterbas än vad både Chelsea och Man City kunde skryta med vid sina respektive övertaganden, ett publiksnitt runt 50,000 per match, dessutom med fördelen att vara helt ensamma i sin stad.
Det kommer inte vara svårt för Newcastle att öka i storlek och omsättning exponentiellt och framför allt snabbt. Newcastle kommer utan några som helst större problem kunna hävda att deras kommersiella avtal högst trovärdigt kan vara värda precis lika mycket och i vissa fall kanske till och med mer än vad motsvarande avtal värderas till för exempelvis Man City, Chelsea, Liverpool med flera.
Här gäller det så klart för Newcastle att kunna visa att deras kommersiella avtal är marknadsmässiga och inte i realiteten indirekta ägarbidrag. Här har naturligtvis Newcastle, eller Saudiarabien om man hellre vill det, fördelen av att kunna observera hur Man City och Abu Dhabi redan har gått tillväga i det här avseendet. Det gäller att kunna hävda att man tänjer reglerna snarare än bryter dem, och alltid ha plausible deniability.
Rimligtvis följer nog Saudiarabien med visst intresse även Man Citys konflikt med UEFA och det beslut som CAS ska meddela den närmaste veckan. För väljer CAS att gå på Man Citys linje, oavsett om det sker av substantiella skäl eller, som i så fall är betydligt mycket mer sannolikt, av mer formella skäl eller teknikaliteter, så är det svårt att se hur UEFA därefter skulle kunna hävda sitt regelverk därefter med någon auktoritet alls.
Newcastle och Saudiarabien lär nog därför hoppas på ett för Man City positivt utfall, även om det kanske inte har någon större betydelse för just dem. Att tro att Man City och Abu Dhabi skulle vara ens det minsta lilla intresserade av att hjälpa Saudiarabien på traven är kanske en smula naivt. Två geopolitiska motståndare som det ändå är, även om Abu Dhabi och Mohammed Bin Salman har flirtat öppet med varandra på senare tid.
Lite ironiskt är det kanske trots allt att Man City, som ju inte haft något emot att i jakt på sympati framställa sig själva som rebellen som trotsar det engelska och europeiska etablissemanget, vilket så klart är ett närmast obscent självgott och missvisande sätt att framställa något som aldrig har varit deras motiv över huvud taget, ändå genom sitt eget agerande öppnar upp och visar vägen för klubbar som Newcastle.
Mycket talar kanske för att Man City sopar mattan med Newcastle ikväll. Mer meningsfullt på längre sikt är kanske att Man City håller på att sopa rent framför dörren för Newcastle, samt kanske visa dem hur en klubb bäst och lättast sopar de finansiella bryderierna under mattan. Helt säkert är, även om Newcastle skulle åka på storstryk ikväll, att Newcastles supportrar kommer kunna se ovanligt ljust även på den saken.
Eftersom Man City naturligtvis i nuläget utgör någon slags förhoppning, en form av romantiserad drömbild, för Newcastles supportrar vad Newcastle kommer kunna vara för klubb på planen och i tabellen inom en inte alltför avlägsen framtid, även om det möjligen också betyder att de får förtränga vad de riskerar bli för klubb i samhället som en direkt följd.
Vem vet, kanske är det en blick framåt i tiden cirka fem år vi ser ikväll, en potentiell title decider mellan Man City och Newcastle. Det finns onekligen tristare saker att föreställa sig än det.