Norwich blev ganska snabbt den här säsongen ett case där en rätt bister verklighet skiljde sig markant från åsiktsentreprenörernas beskrivning av Norwich. Norwichs fotboll gav dem goda siffror i de nyckeltal som den moderna fotbollsstatistiken framför allt beundrar, vilket snabbt gjorde dem till representant för Den Rätta Fotbollen. Norwick kunde förlora med 1-4 i ligapremiären mot Liverpool och ändå vreds det liksom händer i förtjusning. Men bakom siffrorna har en annan verklighet utspelat sig.
Norwich inledde säsongen relativt starkt. Två av deras fem vinster den här säsongen kom under deras första fem matcher. Men vad som framför allt satte Norwich på kartan, och nog bidrog i högsta grad till överskattningen av deras förmågor, var deras oväntade vinst mot Man City omedelbart efter det första landslagsuppehållet. Det var som om Man City ansågs så oslagbara att en nykomling som lyckades besegra dem måste vara den bästa nykomlingen sedan skivat bröd.
Åsikten att Norwich var en av de bästa nykomlingarna någonsin i Premier League ställs mot en verklighet i vilken Norwich hittills har tagit endast 21 poäng, vilket poängmässigt gör dem till en av de svagaste nykomlingarna. Poängmässigt är detta Norwich i själva verket den svagaste Norwichupplagan vi sett. Andra Norwichlag som åkt ur Premier League har gjort det med över 30 poäng. Detta Norwich är ännu inte i närheten av sådana poäng och kommer heller inte vara det efter 38 matcher.
Åsikten att Norwich är en nykomling med väldigt starkt offensivt spel, underförstått åker de ur Premier League för att de inte varit tillräckligt bra på den aldrig riktigt lika fina försvarsfotbollen, ställs mot en verklighet där Norwich är det lag som gjort klart lägst antal mål i ligan, och ett Norwich som gjort färre mål än det Norwich som 2013-14 med Chris Hughton som manager ansågs göra alldeles för få mål och spela en tråkig och trist fotboll.
Norwich är för all del vana vid att åka ur Premier League. Detta är deras femte nedflyttning, med vilket de går upp i ensamt majestät före Sunderland, Middlesbrough, Crystal Palace och West Brom med fyra nedflyttningar vardera. Totalt är det Norwichs åttonde nedflyttning från den engelska högstadivisionen, endast Sunderland med nio nedflyttningar är bättre än Norwich på nedflyttningar på så vis. Varje nedflyttning har dock sina speciella förklaringar, här är tolv anledningar varför Norwich åker ur i år:
Norwich är en soft touch
Norwich har spelat en fin, teknisk fotboll. De är ett stabilt mittenlag i antal genomförda passningar och i antal skapade chanser. Men Norwich har samtidigt varit alldeles för mjuka på planen, alldeles för snälla. Laget har få tacklingar, väldigt få fouls, släpper till flest chanser av alla lag i ligan, och bara Aston Villa släpper in fler mål. Ett lag i botten av tabellen måste fajtas, men Norwich har saknat fajt.
Fin fotboll blev viktigare än bra fotboll
Att ha en idé om hur man vill spela fotboll är bra. Men idén måste också ha någon form av förankring i verkligheten. Det uppstod tidigt en något självgod föreställning också hos Norwich själva, framför allt sportchefen Stuart Webber, att det var viktigare att spela fint än att spela rätt. Man förstår varför Webber säger så, det ligger onekligen hans intresse att inte värderas utifrån effekt. Men det har sänt fel signaler.
Norwich är ungt och oerfaret
Norwich kan vara stolta över att ha några av de mest spännande unga spelarna i engelsk fotboll just nu. Max Aarons, Jamal Lewis, Todd Cantwell, Emi Buendia med flera är stora talanger som helt säkert kommer vara jagade av Premier League-klubbar inför nästa säsong. Dessa var samtidigt oftast Norwichs bästa spelare. Sniket att se problem i det kanske, men med ungdom kommer oerfarenhet, unga spelare var inte hjälpta av äldre.
En sned incitamentsstruktur
När Norwichs uppflyttning till Premier League förra säsongen var klar så sparade inte Norwich på godisregnet. De gav 14 spelare i klubben nya kontrakt med omfattande löneökningar, dessutom fick laget dela på en bonuspott om hela £20m som ett tack för uppflyttningen. Någon motsvarande bonus för att hålla sig kvar i Premier League har däremot aldrig existerat. Fel signaler sänds även här.
Målskyttet som försvann
Teemu Pukki var en av den tidiga säsongens stora sensationer. Den finske anfallaren presterade mål i oväntat hög utsträckning. Det var också i hög utsträckning på Pukkis målskytte som Norwich hade svingat sig upp till Premier League. Men Pukkis framfart i Premier League blev alltmer begränsad vad säsongen led, och efter årsskiftet har han varit mer eller mindre osynlig, och ingen har klivit in och ersatt honom.
Norwich ej anpassade att förlora
Norwich spelar en fotboll som är anpassad till att kontrollera och i vissa fall även dominera fotbollsmatcher. Det fungerade överraskande bra i EFL Championship förra säsongen. Men det var aldrig särskilt realistiskt av Norwich att tänka sig att de skulle kunna kontrollera och dominera matcher i Premier League. Norwich fick börja vänja sig vid att förlora, och det är inget laget rent mentalt har lyckats vänja sig vid.
Norwich tog inte en enda poäng från underläge
Att respektera poängen är en klassisk engelsk fotbollsklyscha. Ett sätt att göra det är att kunna rädda poäng även sedan man hamnat i underläge. Norwich har inte räddat en enda poäng från underläge den här säsongen, vilket säger något om lagets brister i karaktär och hårdhet. Norwich är det enda laget i Europas fem stora ligor som inte lyckats med detta den här säsongen, och enda laget i Premier League någonsin att inte lyckas.
Potential utan produkt
Emi Buendia, Todd Cantwell, Jamal Lewis, Max Aarons, Ben Godfrey. Norwich är fulla med potential och det råder ingen tvekan om att dessa spelare har fina år framför sig. Men mycket den här säsongen har varit ett exempel på hög potential med låg produkt. Emi Buendia skapar många chanser den här säsongen men gör bara ett enda mål till exempel. Aarons och Lewis har haft det tufft. Det är ingen diss av dem, mer en diss av Norwich.
Svaga på fasta situationer
Att Norwichs och Daniel Farkes fotboll inte bygger på fasta situationer är en sak, men det betyder heller inte att fasta situationer är något man bara kan strunta i, kanske i synnerhet om man är ett lag i botten av tabellen. Norwich har varit helt bedrövliga på fasta situationer, de har släppt in flest mål på dem och gjort minst. Norwich hade inte råd att strunta i ett så pass viktigt moment i fotbollen.
Norwich saknade fysiken
Hänger möjligen ihop med detta med ungdomligheten, och med att vara en soft touch, men det har under många matcher den här säsongen varit uppenbart att Norwich helt enkelt inte har haft fysiken att kunna hävda sig på planen mot betydligt tuffare och starkare motståndare. Och då är Premier League långt ifrån en liga med enbart muskelberg. Norwich har blivit fysiskt överkörda alltför ofta.
Skador i försvaret
Ett annat återkommande mönster har varit att Norwich har varit benägna till alldeles för många grova och avgörande försvarsmisstag. En anledning till det kan vara Daniel Farkes tydliga insisterande på att Norwich ska spela sig ur försvaret på ett sätt de aldrig riktigt sett ut att kunna behärska tillräckligt väl. Det har inte hjälpt dem i detta avseende att de har haft otur med skador på försvarare som Klose, Hanley, Zimmermann och Byram.
Norwich satte inte värvningarna
Nu var Norwich aldrig en nykomling som skulle värva stort och mycket. På så vis kanske Norwich är ett bra exempel på att det kanske inte heller var någon kanonstrategi att så att säga vara motsatsen till att ”göra en Fulham”. Men inte heller de värvningar Norwich ändå gjorde, köp eller lån, gjorde någon särskild positiv impact. Av sju värvningar är det förmodligen bara Sam Byram som varit Norwich till hjälp den här säsongen.
Norwich går en något oviss framtid till mötes inför nästa säsong. De måste förbereda sig för en säsong i EFL Championship. Där har de störra möjligheter att lyckas med sin fotboll än vad de hade i Premier League den här säsongen. Samtidigt kan det vara ett helt annat Norwich som kommer till start nästa säsong. Många av deras viktigaste spelare, framför allt deras unga spelare, ryggraden i laget, kommer ha frestande anbud från andra klubbar. En spelare som Teemu Pukki vill nog inte återvända till Football League.
En mer existentiell frågeställning gör sig även den påmind. Norwich ger i nuläget inga signaler om att vilja byta eller justera kurs, exempelvis med Daniel Farke. Samtidigt har den här säsongen ganska tydligt visat att Norwichs fotbollsidé helt enkelt inte har varit hållbar i Premier League. Vilket betyder att även om Norwich skulle lyckas greja ännu en uppflyttning till Premier League – vad är i så fall den värd?