Brendan Rodgers måste visa att han kan lyfta Leicester även i motgång

Att häckla detta vore bara att göra sig fånig. Leicester spelade en väldigt bra fotboll. Inte en fotboll som nödvändigtvis innebar samma blixtrande höjdpunkter som under deras fantastiska säsong för fyra år sedan, men en betydligt mer stabil fotboll med vilken de skulle kunna uppnå styrelsens målsättning från fem år sedan att etablera sig bland lagen som spelar i och kämpar om Champions League.

Hyllningarna var motiverade. Samtidigt som vi säger det så måste vi då även säga att motsvarande kritik nu är precis lika motiverad den. För det är ett mäktigt men också ett oacceptabelt ras som Leicester nu drabbats av. Ett ras som inleddes redan i februari men som hållit i sig och tagit ny fart mot slutet. Ett ras som riskerar leda till att Leicester missar Champions League nästa säsong.

Brendan Rodgers är på väg att skaffa sig ett rykte som en bottlare, som en manager som inte riktigt klarar av knyta ihop säcken. Hans första riktigt stora uppdrag i England var som manager med Liverpool, med vilka han faktiskt var snubblande nära att vinna ligan för sex år sedan. Bara för Liverpool att tappa greppet i slutet av säsongen. Det tappet var kanske mer dramatiskt. Detta tapp med Leicester förmodligen grövre.

Var det inte detta som var anledningen varför Brendan Rodgers efter Liverpool flyttade till Celtic och skotsk fotboll? Man måste förmoda att tanken med det framför allt var att utveckla sin fotboll och inte minst att lära sig att vinna när man måste vinna, att vinna även när pressen är som allra störst. Vilket Rodgers och Celtic onekligen gjorde, även om det så klart går att ifrågasätta hur stor pressen egentligen någonsin var däruppe.

Exakt vad Leicesters förfall beror på är inte glasklart. Argumentet med sådana här klubbar kommer självfallet alltid i någon mening vara att de överpresterar, och att när ett sådant här ras inträffar så ser vi bara en återgång till det normala, till medelvärdet. Men i alla fall sett till normala parametrar om fotboll så har inte Leicester överpresterat, utan tvärtom speglar Leicesters resultat och tabellplacering rätt väl deras fotboll på planen.

Skadorna på James Maddison och Wilfried Ndidi har varit olyckliga. Maddison var Leicesters mest kreativa spelare och låg bakom mycket av Leicesters anfallsspel, Ndidi gav Maddison utrymmet. Samtidigt påbörjades Leicesters ras redan innan Maddisons skada, liksom Leicesters ras har fortsatt även efter Ndidis återkomst. En annan dyrbar skada har varit skadan på högerbacken Ricardo Pereira.

Att förklara ett lags förfall med en skadad högerback låter kanske överdrivet, det är trots allt bara en högerback. Men ytterbackar har fått en viktig funktion i dagens fotboll, och specifikt Ricardo Pereira är väldigt betydelsefull för Leicester. Både i termer av direkt målproduktion, men även för sin indirekta betydelse för offensiven. Pereira är den enda att kunna utmana Trent Alexander-Arnold om epitetet säsongens bästa ytterback.

Men framför allt känns Leicesters förfall mentalt. Champions League är naturligtvis ett väldigt stort mål för dem. Det känns som att Leicesters spelare har blivit alltmer medvetna om hur nära de faktiskt var att ta den där Champions League-platsen, och ju hårdare grepp de trodde sig ha om platsen desto mer började den glida dem ur händerna. Allt för många spelare ser ut att ha börjat begripa allvaret i situationen.

Lite ironiskt är det kanske att alla som satt och väntade under våren och vintern på det där raset som ofrånkomligen skulle komma under den där magiska 2015-16-säsongen möjligen fick vänta väldigt länge, men ändå inte förgäves. Det tog bara fyra år.

Jämförelsen mellan de båda Leicesterupplagorna har kanske ändå sin poäng. Möjligen var det ett äldre och mer etablerat fotbollslag. Möjligen fanns det mer vinnarskallar och mentala hard cases i det laget. Om vi nu ska leta förklaringar varför det laget stod hela distansen ut där detta Leicester verkar ha svårare för den saken, fastän insatserna för dem rimligtvis var ännu större och mer historiska än vad de är idag.

Möjligen ligger det även något i att Leicester då hade en mer grundläggande och kanske på sitt sätt enklare spelidé. Så även under lite sämre dagar, när spelet kanske inte stämde riktigt som man ville, så gick det ändå att falla tillbaka på dess rena grunder. Fotbollen Leicester försöker spela nu är mer sofistikerad, mer krävande, men kanske också mer känslig för att enskilda delar och samspelet dem emellan hackar och glappar.

Möjligen hittar vi en förklaring på managerposten. Claudio Ranieri var knappast känd som någon stor vinnare på den tiden, tvärtom var han kanske snarare känd som den ständige tvåan. Ändå utstrålade han ett lugn och ett självförtroende som rimligtvis måste ha smittat av sig på spelarna. Han verkade på något sätt veta vad hans spelare behövde höra. En annalkande ligatitel blev en fantastisk möjlighet, inte något stort hot.

Brendan Rodgers har konsekvent slagit ifrån sig allt prat om Champions League-spel, utan envist hållit fast vid att laget och spelarna måste ”behålla fokus”, och koncentrera sig på sin egen prestation. Någon han upprepat om och om igen, även senast inför matchen mot Bournemouth, fastän det nu bara är ett fåtal matcher kvar av säsongen. Svårt att kritisera, på ytan låter det så klart exakt som vad en ”modern” manager ska säga.

Man kan välja att se på det där på två lite olika sätt, åtminstone kan det uppfattas på minst två olika sätt. Det ena är att det lugnar ner och avdramatiserar målet som så att säga ska uppnås, man stirrar sig inte blidna. Det andra är att det riskerar vara liktydigt med att stoppa huvudet i sanden, alltså en slags förnekelse, och att det där målet alltså blir något mystiskt, större och farligare än vad det är.

Leicester saknar inte erfarna spelare, men Leicester består också av många rätt unga och orutinerade spelare på den här nivån. Brendan Rodgers kan självfallet säga att spelarna ska fokusera enbart på sin prestation och inte på Champions League, men det betyder så klart inte att de därför kommer lyckas med detta. Sett till spelarnas agerande på planen, inte minst senast mot Bournemouth, tyder det mesta tvärtom på motsatsen.

Kanske hade Leicester vunnit på om Brendan Rodgers istället tagit situationen vid hornen, och kommunicerat med laget om Champions League, om hur nära man var, och hur man skulle arbeta för att hålla distansen ut. Avdramatiserat frågan och kanske ha tagit tag i en situation som alldeles uppenbarligen började bli problematisk. Uppstår ett hinder för ett lags fokus på sin prestation kan det vara klokt att åtgärda detta hinder.

Kanske är det ett orättvist omdöme om Brendan Rodgers som en bottlare, eller som en manager som inte kan knyta ihop säcken. Dels är det så klart inte omöjligt för Leicester ännu att faktiskt ta sig till Champions League. Dels är det kanske mer rättvist att beskriva Rodgers som en medgångsmanager, en manager som är bra att ha i medgång, men allt annat än en manager som står stark i motgång.

Vi såg detta till stor del under Brendan Rodgers tid med Liverpool, där allting först var frid och fröjd men där han visade sig oförmögen att vända en negativ utveckling när det väl började gå utför. Med Celtic är nog det mest rättvisa att säga att Rodgers aldrig riktigt behövde uthärda några egentliga motgångar. Och under Leicesters första två tredjedelar av den här säsongen så var allting medvind och allting flöt på.

Men från och med februari började Leicesters säsong hacka och mala, det började blåsa rejäl motvind i seglen. Om Brendan Rodgers måste bevisa någonting med Leicester, redan ikväll mot ett Sheffield United som vid vinst nafsar Leicester i hälarna i tabellen, så är det att han kan lyfta sitt lag också i motvind och motgång. Annars blir det inget Champions League för Leicester nästa säsong.

Och även om ingen egentligen hade förväntat sig att Leicester skulle ta sig till Champions League, så blir det i så fall, med tanke på hur säsongen faktiskt utvecklat sig, ändå svårt att inte beskriva det som ett stort misslyckande både för Leicester och för Brendan Rodgers som manager.