Om vi ska tro Saudiarabien själva så drar de sig ur köpet då det enligt dem inte längre är kommersiellt gångbart på grund av att processen dragit ut på tiden, samt på grund av den osäkerhet som nu råder med anledning av allt som händer i världen, inte minst på grund av Covid-19.
Det säger mer eller mindre sig självt att detta är svepskäl. De kommersiella prospekten med Newcastle på lång sikt blir vare sig större eller mindre av att affären har dragit ut en eller två månader på tiden. Och även om det verkar vara populärt för stora engelska klubbar just nu att gömma sig bakom Covid-19 så är även detta milt sagt långsökt.
Saudiarabien drar sig ur uppköpet av Newcastle eftersom det har blivit uppenbart för dem att de inte kommer få något positivt svar från Premier League. Det vill säga att uppköpet inte skulle ha godkänts. Ett sätt att rädda ansiktet, möjligen också att blåsa av affären med minsta möjliga buller och bång.
Uppköpet har framför allt varit kontroversiellt av tre tunga skäl:
Piratsändningar. Saudiarabien har under en längre tid varit en aktiv aktör bakom piratsändningar av Premier Leagues matcher. Detta står av uppenbara skäl i direkt konflikt med Premier Leagues intressen och regelverk.
Allt tyder på att piratsändningarna har varit det stora kruxet. Premier League har länge försökt pressa Saudiarabien att göra något åt dessa piratsändningarna, utan att få något gehör. Att processen har dragit ut på tiden beror till stor del på att Premier League har försökt använda den som hävstång för att pressa Saudiarabien till eftergifter.
Mitt under processen publicerade WTO en rapport som inte friskrev Saudiarabien från ansvar för BeOutQ:s piratsändningar. Saudiarabien har också agerat under den här processen på ett sätt som inte alls ligger i linje med någon vilja att rätta sig efter Premier Leagues riktlinjer.
Givet TV-rättigheternas ekonomiska värde för Premier League är det lätt att förstå Premier League. Vad man dock lite kallt kan säga är att Premier Leagues ägar- och ledningstest, som innehåller inga regler alls om kränkande av mänskliga rättigheter, innehåller ytterst detaljerade regler om kränkande av TV-rättigheter.
Oklara maktförhållanden. Med Saudiarabiens investeringsfond som majoritetsägaren i Newcastle fanns det alldeles för många frågetecken kring vem eller vilka det var som till sist skulle fatta de avgörande besluten i Newcastle.
Att Saudiarabien varit inblandade i piratsändningar av Premier Leagues matcher kan dock vara svårt att underkänna dem för i Premier Leagues ägar- och ledningstest. Eftersom vi ju sett rätt tydliga exempel på i andra fall hur svårt det kan vara att leda den typen av samband i bevis.
Alltså kan man behöva hitta andra skäl att underkänna uppköpet. Här har Premier League kunnat utnyttja det faktum att den formella köparen för Saudiarabien var deras strategiska investeringsfond. Vilket gör kopplingen till den saudiska staten tydligare än vad att t ex placera ägandet i ett ”privat” bolag skulle göra.
Detta har gett Premier League möjlighet att rikta väldigt specifika frågor om vem det egentligen skulle vara som skulle fatta de avgörande besluten i Newcastle. Något som brukar vara rätt viktiga frågor inom fotbollen generellt. Frågor vilka Premier League alltså inte ansett sig ha fått några tydliga eller tillfredsställande svar på.
Mänskliga rättigheter. Saudiarabiens facit gällande mänskliga rättigheter är välkänt, eller kanske snarare ökänt. Det har funnit ett stort tryck på Premier League att inte godkänna Saudiarabien som ägare och därmed ge dem sådan legitimitet.
Att tro att mänskliga rättigheter vägde tungt i Premier Leagues beslutsfattande vore minst sagt naivt. Som sagt, regelverket värderar kränkande av TV-rättigheter oändligt mycket högre än kränkande av mänskliga rättigheter. Men det är ändå en fråga som knappast ökar Premier Leagues vilja att godkänna uppköpet.
Premier League är oerhört PR-känsligt. Vilket betyder att de inte nödvändigtvis bryr sig så värst mycket om mänskliga rättigheter, men däremot om att uppfattas som att de inte bryr sig så mycket om mänskliga rättigheter. Vilket ofrånkomligen hade varit något som hängts över deras axlar under överskådlig tid om uppköpet godkänts.
Vad säger detta om Premier League?
Inte mycket. Det finns inga större skäl vare sig att hedra eller klandra Premier League för själva utfallet här. Saudiarabien och övriga minoritetsägare kommer helt säkert vilja lasta dem för skulden, och det kommer helt säkert att berättas vitt och brett de kommande dagarna om allt bra de skulle ha gjort för Newcastle.
Till slut är det ändå Saudiarabien och köparna själva som ligger bakom de tre tunga skäl varför uppköpet inte kunde godkännas, och varför de själva därför valde att dra sig ur affären hellre än att tvinga fram ett negativt beslut. Premier League kan knappast klandras för substansen i den här fallet.
Premier League kan däremot klandras för formen. Frågan har tillåtits dra ut alldeles för länge på tiden. Man kan med goda skäl misstänka att Premier League medvetet valde att dra ut på processen, och därmed tvinga köparna till att själva dra sig ur, snarare än att behöva äga beslutet att underkänna dem som ägare.
Positivt för Premier League med detta utfall, oavsett vad man anser om hur det har uppstått, är att de med detta har undvikit att bli både aktör och arena i ett pågående PR-krig mellan oljestaterna på den arabiska halvön.
Vad betyder detta för Newcastle?
Rimligtvis är det en dag av förtvivlan för många av Newcastles supportrar. Helt legitimt för de som mer än något annat vill bli av med Mike Ashleys deprimerande och förtryckande ägarregim. Mindre legitimt för de vars enda tanke var förhoppningen om stora pengar och snabba titlar.
En förhoppning som förmodligen ändå hade kommit på skam. Majoritetsägaren var alltså Saudiarabiens investeringsfond, vars syfte med sitt ägande med största sannolikhet hade varit ett helt annat än det syfte som ligger bakom ägandet av Man City exempelvis, som Newcastles supportrar såg framför sig.
Att Newcastle inte köps av Saudiarabien betyder att klubben åtminstone inte behövt sälja sin själ för att bli av med Mike Ashley. Men det betyder samtidigt naturligtvis att Newcastle kommer ha ett sämre fotbollslag kommande säsong än vad de annars hade realistiska skäl att hoppas på.
Vi kan anta att detta betyder ännu en säsong för Newcastle med Steve Bruce, ännu en säsong med obefintliga investeringar och ambitioner, ännu en säsong där den enda rimliga förhoppningen kommer vara att hålla sig kvar i Premier League. Det är inget nytt med den saken, det är samma Newcastle vi sett i 13 år nu.
Men det betyder inte slutet på hoppet om framtiden.
Att Saudiarabiens uppköp av Newcastle inte går igenom kommer trots allt inte som någon väldig överraskning. Inte heller för Mike Ashley eller för alternativa köpare verkar det som. Flera har anat ugglor i mossen, och andra köpare har snirklat intresserat runt Newcastle de senaste månaderna, och snirklar fortfarande.
Detta tyder ändå på något positivt för Newcastle i detta läge. Mike Ashley vill verkligen sälja Newcastle. Att Saudiarabien å ena sidan inte köper Newcastle måste inte befinna sig i en nödvändig motsättning med att önska sig Mike Ashleys mer eller mindre omedelbara adjö som klubbens ägare.
Hur deprimerande det alltså än kan kännas för Newcastle att leva vidare under ett förkvävande tillstånd av intetsägande meningslöshet, som varit deras permanenta tillstånd under Mike Ashley, så finns det alltså fortfarande gott hopp om att detta ska kunna bli historia förr snarare än senare.
Det gäller bara att hitta en köpare som inte triggar precis varenda tänkbart alarm i Premier Leagues ägar- och ledningstest. Att behöva vänta på den saken köper kanske inte Newcastle något Champions League-spelande lag det närmaste året. Men det tvingar dem heller inte att sälja sin själ.
För Newcastle känns kanske detta mycket sämre på kort sikt, men det är betydligt bättre på lång sikt.