Eddie Howe och Bournemouth går skilda vägar. Det kommer knappast oväntat, och för de som läst några av bloggarna under den senaste veckan så kanske det inte heller bör ses som oönskat. Howes och Bournemouths gemensamma resa de senaste tolv åren har varit en av den engelska fotbollens solskenshistorier, men varje resa har sitt slut och den här resan är inget undantag.
Att döma av Howes öppna brev till Bournemouths supportrar så får jag intrycket av att detta inte var ett beslut som Howe kom fram till helt själv. Där finns ett något överdrivet antal upplysningar om att det var klubbens beslut. Oavsett om beslutet fattades mot Howes vilja, eller om man faktiskt var överens om beslutet, så har Bournemouth till synes kommit fram till att för en ny tid behövs nya idéer, ett nytt ansikte, en ny röst.
Ett träligt beslut på många sätt, men det kan inte beskrivas som felaktigt eller omotiverat utifrån omständigheterna. Bournemouth har sett ut att ha kört fast i gamla hjulspår det senaste året eller åren, Howe har inte lyckats gjuta ny energi i laget, och ska det göras en förändring är det förmodligen nu den ska göras.Men det betyder så klart inte att det är en omställning som därför blir lättare för Bournemouth.
Eddie Howe har varit i Bournemouth i tolv långa år, med en säsongs utflykt till Burnley insprängd under den tidsperioden. Han har kommit att personifiera Bournemouth på samma sätt som exempelvis Arsene Wenger personifierade Arsenal. Men som vi också har sett prov på i sådana klubbar, såsom Arsenal och Man Utd, så är det väldigt svårt att ersätta en sådan manager. I synnerhet på kort sikt.
En speciell utmaning för Bournemouth är att deras sikt till och med är kortare än vad som är normalt. Nästa säsong inleds om endast en dryg månad. Vilket betyder både att Bournemouth måste vara mycket kvicka och bestämda med att hitta en efterträdare till Howe, och att den efterträdaren kommer ha mycket kort tid på sig att planera och förbereda sitt lag innan säsongen faktiskt drar igång.
Vilket innebär att Bournemouths supportrar näppeligen kommer få någon psykologisk övergångsperiod att tala om mellan Howes avsked och efterträdarens tillträde. Något som kan komma att visa sig problematiskt. Det är ett slags tillstånd av sorg som omger klubben, och ges inte tid att bearbeta sorgen kan detta komma att ställa till problem för nästa manager längre fram i tiden.
En annan invändning är att det ger Bournemouth mindre tid och utrymme att implementera en annan spelidé än den som Bournemouth har haft under Howe. Nu kan det för all del vara så att Bournemouth helst håller fast vid sin spelidé, men om jag skulle välja att tro en sak så är det att Bournemouths styrelse i första hand kommer söka en manager som de tror kan ta dem omedelbart tillbaka till Premier League.
Spelidén är utifrån det perspektivet sekundär. Men som sagt, det är spekulativt från min sida, jag vet inte hur Bournemouths styrelse faktiskt tänker. Jag har bara en allmän uppfattning om hur styrelser i andra klubbar i motsvarande situationer normalt sett har tänkt genom åren. Men Bournemouths resa upp till Premier League var rätt speciell, så det är väl inte omöjligt att de fortfarande är lite speciella.
Ett tredje problemområde för Bournemouth är att Eddie Howes avsked riskerar betyda att många spelare börjar se sig om efter livbåtarna även de. Att Bournemouth skulle drabbas av viss spelarflykt i vilket fall som helst var rätt givet, redan är Nathan Aké och Ryan Fraser halvvägs ut genom dörrarna. Men att Howe lämnar Bournemouth kan få många fler spelare att vilja lämna klubben.
Om Howe varit kvar som manager hade relationen till honom, kanske även lojaliteten till honom, kunnat få flera spelare att stanna kvar i Bournemouth bara därför. Utan Howe finns inte längre det mjuka argumentet för Bournemouth att kunna behålla spelare. Vad som i det fallet återstår är då det hårdare argumentet, att anställa en manager som gör det trovärdigt nog att Bournemouth omedelbart tar sig tillbaka till Premier League.
En realistisk genomgång av Bournemouths spelartrupp upplyser oss om att spelare som Ryan Fraser, Nathan Aké, David Brooks, Jordon Ibe, Charlie Daniels, Callum Wilson, Joshua King, Asmir Begovic och Jefferson Lerma kommer leta efter andra klubbar under sommaren. Andra spelare har utgående kontrakt. Och det kan inte uteslutas att det även rycks i Dominic Solanke, Adam Smith, Lloyd Kelly, Aaron Ramsdale med flera.
Vilket är en spelarflykt som hade varit problematisk för vilket lag som helst. Och även om inte varenda en av dessa spelare faktiskt försvinner från Bournemouth under sommaren så finns alltid risken att de spelare som är kvar inte längre har samma harmoni eller huvudet på rätt ställe. Det kommer bli en sommar av stor förändring och omställning för Bournemouth.
Ändå är det inte så mycket varenda sak för sig som är problematisk, utan hur samtliga dessa saker bygger på och förstärker varandra. Att Bournemouth åker ur Premier League är en stor omställning i sig självt, lägg därtill att Bournemouth byter bort en framgångsrik, älskad och långvarig manager, lägg därtill att Bournemouth kommer tappa många av sina bästa och viktigaste spelare och behöva ändra stora delar av sitt lag.
Kort sagt är kanske den bästa liknelsen när tre självständiga stormsystem kolliderar med varandra och bildar en så kallad perfekt storm. Och precis som Andrea Gail i filmen så seglar Bournemouth nu raka vägen in i den stormen. Det finns ett argument för att om något ont ska göras så är det bättre att få allt överstökat på en gång och därefter gå vidare. Men för mycket förändring på för kort tid riskerar göra ont värre.
Bournemouth kommer inte kunna räkna med någon enkel och bekväm återkomst till Football League. Men om de hanterar situationen klokt, och fattar bra beslut härifrån, så har de ett bra nog lag att kunna undvika en nedflyttningsstrid och vara en outsider till uppflyttning, om än via playoff. Bournemouth har valt att inte fatta det bekväma beslutet, istället har de fattat det svåra beslutet.
Vi får hoppas att det var rätt beslut.