Arsenal har haft en av sina bästa veckor på länge. De har precis vunnit FA-cupen, en cuptitel och deras fjortonde seger i världens äldsta cupturnering, och som genererat närmare £4m i prispengar. Genom att ha vunnit FA-cupen så har de för 25:e året i rad kvalificerat sig för europeiskt cupspel. Vilket något beroende på hur det går för Arsenal kommer dra in tio gånger så mycket som enbart FA-cuptiteln i sig.
Alltså måste man säga att det var ett mycket märkligt valt tillfälle av Arsenal att i onsdags meddela att de beslutat sig för att säga upp 55 av klubbens anställda personal. Detta enligt Arsenal av ekonomiska skäl, som en följd av Covid-19. Om Arsenal ville ge ett intryck av att befinna sig i ekonomisk nödsituation så var det kanske dumt att försöka göra det bara dagar efter att det regnat miljoner över klubben.
På sätt och vis är det så klart förståeligt. Ingen menar att pandemin inte har slagit hårt mot klubbarnas intäkter. Arsenal mer än kanske någon annan av de större engelska klubbarna bygger dessutom sin ekonomi runt matchdagsintäkter, även om det ändå är ett relativt litet beroende. Att Arsenal vidtar åtgärder för att sanera sin ekonomi, och anpassa kostnader efter intäkter, är inte i sig anmärkningsvärt.
Men även utifrån ett strikt företagsekonomiskt perspektiv är det ett minst sagt något tveksamt beslut. Om vi antar att dessa 55 anställda tjänar någonstans runt £35,000 om året, vilket motsvarar en månadslön om cirka 30,000 kronor, så sparar Arsenal någonstans runt £2m på att säga upp dessa 55 anställda. Arsenals totala lönebudget uppgick senast till över £230m. Besparingen motsvarar alltså mindre än 1% av lönekostnaderna.
Den företagsekonomiska effekten är med andra ord mycket ringa. Det är knappast åtgärder som på något sätt skulle rädda Arsenals ekonomi, ens om det vore en ekonomi i akut behov av räddning. Besparingen lyckas med andra ord inte leva upp till den belastning och de konsekvenser beslutet att säga upp 55 anställda får för dessa 55 sedan lång tid lojala medarbetare.
Men Arsenal är heller inte enbart ett företag, Arsenal är också en fotbollsklubb, det vill säga aspirerar på att faktiskt vara något större än bara ett företag. Arsenal som klubb kan anses ha ett socialt kontrakt med sina anställda, med sina supportrar och med samhället i vilket de existerar. Arsenal hade kunnat välja att inte säga upp sina anställda vid ett sådant här tillfälle, även om det hade kostat dem en slant.
Men Arsenal valde inte detta. Arsenal valde istället att spara £2m genom att säga upp 55 anställda, och därmed kan man säga att Arsenal bröt mot sitt sociala kontrakt. Självfallet är detta något som upprör eftersom det är ännu ett exempel på engelska klubbar som inte tar sitt sociala ansvar på allvar. Ännu ett exempel på hur engelska storklubbar har fjärmats alltmer från sina rötter och sitt samhälle.
Visst ligger det något i att Arsenal knappast är ensamma om att ha agerat kallt och cyniskt i samband med den här ekonomin. Men så här långt är Arsenal ensamma om att ha sagt upp 55 anställda, liksom de är ensamma om ett antal andra omständigheter som verkligen får detta att se ännu värre ut för just Arsenal:
Mesut Özil. Samtidigt som Arsenal alltså säger upp 55 anställda till en besparing om högt räknat £2m per år så betalar Arsenal £350,000 i veckan, eller i runda slängar £18m per år, till Mesut Özil för att inte spela över huvud taget. Förvisso ett kontrakt Arsenal mer än gärna skulle bli av med, men det ser ju sannerligen inte bra ut.
Pierre-Emerick Aubameyang. Samtidigt som Arsenal förklarar det absolut nödvändiga med att säga upp 55 anställda för att spara £2m per år så har man alltså mer eller mindre stoltserat med att vara på väg att erbjuda Aubameyang ett nytt kontrakt någonstans runt £250-300,000 i veckan. Återigen är kontrasten djupt besvärande.
David Luiz. Arsenal har precis gett ett nytt kontrakt till David Luiz, på grunder som onekligen går att ifrågasätta, med hög lön per vecka och en längre kontraktstid än vad som är brukligt för en spelare av Luiz ålder. Ingen av de 55 anställda som sagts upp har så klart Kia Joorabchian som agent.
Willian. Samtidigt som Arsenal säger upp 55 anställda till en besparing om £2m per år så sägs Arsenal vara på god väg att värva Willian, även han med Kia Joorabchian som agent, på ett ovanligt långt kontrakt och med en mycket hög veckolön, på en position där de inte har ett skrikande spelarbehov. Därtill pratas det om Philippe Coutinho vars agent är… jodå.
Agentkostnader. Enligt FA har Arsenal under den gångna säsongen betalat strax över £13m bara i agentkostnader. Kia Joorabchian har alltså fått en ohälsosamt stor betydelse för Arsenals spelarpolitik, han råkar så klart vara agent till sportchef Edu också. Arsenal spenderar enbart på agentkostnader mer än sex gånger vad de betalar sina 55 anställda.
Spelarlöner. I början av uppehållet var Arsenal en av klubbarna som lyckades övertyga flertalet av sina spelare att gå med på lönesänkningar. Vilket motiverades rätt tydligt med att dessa pengar skulle gå till att hjälpa klubbens anställda. Beslutet att säga upp 55 anställda i det här läget får dessa löften att verka minst sagt tomma.
Här finns ännu en bekymmersam aspekt för Arsenal. Nämligen att på kort tid har tre viktiga personer tvingats ut ur klubben. Först den tekniske direktören Sven Mislintat, sedan chefen för Arsenals statistiska analys Jaeson Rosenfeld, till sist chefen för Arsenal scouting Francis Cagigao. Hade jag varit t ex Kia Joorabchian, och velat maximera min egen kontroll över Arsenals spelarrekrytering, så hade detta passat mig utmärkt.
Jag är för all del medveten om att en klubbs alla pengar inte ligger i exakt samma pengapåse. Det riskerar med andra ord ligga lite populism i att kontrastera pengar för anställda på det här sättet med pengar som läggs på spelartruppen, eftersom det i grunden är en helt annan typ av ekonomi för helt olika kategorier av anställda, med helt olika funktion och ekonomiskt värde för klubben.
Där finns även ett argument som går att göra att pengar på spelartruppen är en slags investering som kan ge avkastning i form av större sportsliga framgångar, ett högre kommersiellt värde, och i längden högre intäkter. Därför är det kanske inte med någon nödvändighet den rätta vägen att gå att i tajta tider strunta i dessa investeringar i spelartruppen enbart för att man drar i svångremmen på andra områden.
Men timingen på det hela är så besvärlig, inte minst i kontrast till tidigare utfästelser, och den sparade summan per år är så liten även i ett rent företagsekonomiskt perspektiv, att det är väldigt svårt att förstå sig på Arsenal här. Det hade kostat dem så väldigt lite att hålla kvar sina 55 anställda tills vidare. Det kostar dem så väldigt mycket att säga upp dessa 55 anställda, även om den kostnaden kanske inte omedelbart syns i något Excelark.
Arsenal är bättre än så här!