Champions League-finalens svåra uppdelning i de goda mot de onda

Här finns ingen anledning att förminska eller marginalisera det problematiska med PSG ägande och dess sporttvättande av en omfångsrik meny av mänskliga dåligheter som är och förblir ett stort och institutionaliserat problem med dessa nationalstater som ägare av europeiska klubbar. Det är fotbollens just nu kanske största moraliska problem att den låtit sig göras till ett politiskt verktyg för denna typ av ändamål.

PSG har nu tagit sig fram till just precis den match de helst av allt har velat spela under de snart 10 år som det moderna PSG har existerat. PSG är endast en match från att vinna den match och den titel de helst av allt har velat vinna under dessa snart 10 år. Stora pengar har slängts på stora spelare under många år för att PSG skulle ta sig hit. PSG har misslyckats om och om igen, oftast spektakulärt. Men nu är de alltså här!

Vilket fått många att rynka på näsan. Om PSG vinner finalen blir de blott det andra franska laget att vinna Champions League. Och det första franska laget, det vill säga Marseille, vann inte Champions League utan rätt svår kontroversialism. PSG kan bli det andra franska laget att vinna, men inte heller de kommer kunna vinna utan att det ses som väldigt kontroversiellt, om än av helt andra skäl.

Det är samtidigt ingen okomplicerad situation eftersom där finns den vanliga skiljelinjen mellan klubben och laget. Kontroversialismen med PSG är knappast spelarnas fel, ännu mindre supportrarnas fel. Och det blir naturligtvis djupt orättvist mot dem att regna på deras parad baserat på frågor som ligger långt ovanför deras pay grade. Det är samma typ av dilemma som funnits med Newcastles supportrar under sommaren.

Några sådana här dilemman existerar inte med Bayern München. Här finns ingen form av kontroversialism om de skulle råka vinna. En seger för Bayern München skulle inte på något sätt framställas som ett problem för fotbollen. Vinner Bayern München ikväll så kommer spelare och supportrar kunna fira helt obekymrade utan att behöva svara på uppkäftiga frågor om politik, moral och sporttvättande.

Om nationalstater som ägare av europeiska fotbollsklubbar har lyfts fram som det värsta exemplet på ägande inom fotbollen så har under lång tid den tyska föreningsmodellen presenterats som dess raka motsats, nästan som den ideala förebilden för allt ägande inom fotbollen. Varje dåligt exempel på engelskt klubbägande åtföljs nästan obligatoriskt av en referens till hur det istället går till i Tyskland.

Rationaliteten i detta går att diskutera. Klubbarnas ekonomi och existens är många gånger minst lika problematiskt med föreningsstruktur som med företagsstruktur, vilket vi ser mängder med exempel på. Supportrarnas engagemang har näppeligen något med associationsformen att göra. Medbestämmandet som ofta lyfts fram måste väl milt uttryckt beskrivas som i högsta grad begränsat, åtminstone i större klubbar.

Även om det onda med PSG:s ägande inte ska förminskas eller marginaliseras, så saknas inte därför skäl att också relativisera det goda med Bayern München, eller det moraliskt högre stående med den ägarmodell de inte bara representerar, utan utgör dess absolut stoltaste exempel. För hur man än vrider och vänder på saken, så är det svårt att pitcha Bayern München som en av fotbollens good guys.

Ofta sägs att kapitalismen inom fotbollen har skapat dess stora klyftor i resurser och konkurrensförutsättningar. Det finns en sanning i det, men inte hela sanningen. Här kan vi se att föreningsmodellen många gånger leder till ännu större ojämnheter. I Bundesliga har den resulterat i en situation där en klubb har vunnit ligan åtta säsonger i rad, och nog får betraktas som favoriter att vinna samma liga ytterligare åtta gånger i rad.

Bayern Münchens absoluta dominans har inte skett utan inblandning av kapital, men föreningsmodellen begränsar andra klubbars möjligheter att konkurrera med Bayern München på lika villkor. Kanske manifesteras detta mest tydligt i hur deras närmaste konkurrenter i form av Dortmund medvetet har valt som strategi att sälja sina bästa spelare vidare, det vill säga i brist på bättre ord göra sig till en slags farmarklubb.

På samma sätt manifesteras detta också i baktalandet av alternativa ägarformer inom tysk fotboll. Wolfsburg kritiserades våldsamt för tio år sedan. Hatet som nu riktas mot RB Leipzig känns på många sätt uppblåst och överdrivet. Men det är naturligtvis ingenting som Bayern München protesterar mot. Bayerns bästa vän är föreningsmodellen och en så kallad 51%-regel, den garanterar och institutionaliserar deras överlägsenhet.

Bayern Münchens värsta mardröm vore att flertalet av de mycket stora tyska klubbar skulle börja drivas utifrån en kapitalistisk företagsmodell, i stil med italienska och engelska klubbar. Det skulle ge dem en helt annan konkurrenssituation på deras egen hemmamarknad. På samma sätt vore det så klart Premier Leagues värsta mardröm att Bundesliga med alla sina klubbar och sin stora marknad skulle avregleras.

Nu är det inte nödvändigtvis Bayern Münchens fel att systemet är som det är. Att systemet jobbar till deras fördel betyder inte att de inte samtidigt måste ha gjort mycket rätt över många år för att uppnå sin särställning. Men det är också ett system de medvetet gör sitt bästa för att bevara och bearbeta till sin egen fördel, både på hemmaplan och i Europa. De vet att utnyttja läget.

Det gör dem varken bättre eller sämre än i stort sett alla andra klubbar så klart, men det gör det svårt att betrakta dem som representanter för det goda inom fotbollen. Till slut är det kanske mest fånigt att prata om fotboll i termer av ont och gott över huvud taget. Även om det möjligen är dramaturgiskt ofrånkomligt när just Bayern München och PSG ska mötas i en Champions League-final.

Men inte därför mindre problematiskt.