Det är inte första gången som Marcelo Bielsa och Pep Guardiola möter varandra, eller rättare sagt deras båda lag möter varandra, men det är första gången de möter varandra i Premier League. Och om det är någon match så här i ligasäsongens begynnelse man verkligen hade velat se med publik på fullsatta läktare så är det kanske kvällens match mellan Leeds och Man City på Elland Road.
För visst är det just dessa matcher som Leeds i sin helhet, oavsett om vi talar om Leeds som klubb, Leeds som stad, eller Leeds som supportrar eller människorna, har saknat och längtat efter under 16 långa år utanför Premier League. Just dessa matcher som Leeds har sett fram emot ända sedan det blev klart i somras att de återvänt till Premier League. Att mäta sig i direkta matcher med Englands största och bästa klubbar.
Vi har hört talas om stilklascher eller kulturkrockar. Men vad finns det egentligen för ord när två lag möts som är varandras taktiska spegelbilder och två managers möts som kan ses som varandras ideologiska motsvarigheter? Nog för att det finns skillnader mellan hur Leeds och Man City spelar fotboll, men om de båda lagen kanske skulle kunna ses som två olika fotbollsgrenar så växer de ändå på ett och samma träd.
Genom åren har vi ofta fått höra och läsa berättelsen om hur Pep Guardiola dragit många lärdomar och tagit många influenser från Marcelo Bielsa, hur han tillbringade viss tid tillsammans med Bielsa för att studera dennes metoder. Bielsa beskrivs som Guardiolas ideologiska anfader egentligen i samma utsträckning som Johann Cruyff. En berättelse som så att säga ingår i paketet kring Pep Guardiola, som en del i dennes origin story.
Att de båda managerikonerna respekterar varandra verkar uppenbart. Pep Guardiola har beskrivit honom som världens bästa manager, och även om Guardiola är väldig benägen till inte alltid särskilt genuina överdrifter och hyperbolism så anar man nog ändå att han här faktiskt till viss del menar vad han säger. Marcelo Bielsa har heller aldrig uttryckt något annat än beundran för det Guardiola gör och vad han har uppnått.
Trots att Bielsa och Guardiola alltså kan ses som varandras motsvarigheter så är det i flera viktiga avseenden även ett par av motsatser. Detta gäller kanske både vilka de faktiskt är som managers och som personer, och den roll de båda har fått inom fotbollen. För precis som här finns mycket tydliga likheter så ser vi även flera skillnader mellan två managers som valt helt olika vägar inom den globala fotbollen.
Är man på det humöret skulle man kunna beskriva Pep Guardiola som den moderna fotbollens Elvis Presley. Fullständigt briljant på det han gör och kommersiellt våldsamt framgångsrik. Men fotbollens motsvarighet till musikhistoriker och andra aktörer skulle då kunna se Marcelo Bielsa som den svarta bluegrass som Elvis mer eller mindre rakt av norpade och populariserade först och främst genom sin egen vithet.
Inom fotbollens popkultur är Pep Guardiola och hans metoder hyllade och beundrade världen över. Guardiolas lag är fotbollens blockbusters. Fotbollsnördarna däremot väljer kanske att se Marcelo Bielsa som fotbollens Akira Kurosawa till Guardiolas Star Wars, eller gillar Quentin Tarantinos filmografi samtidigt som de djupdyker i dennes källmaterial som Shogun Assassin, blaxploitation och spaghettiwesterns.
Marcelo Bielsa är arthouse-filmen, där Pep Guardiola redan från början gjorde sig till fotbollens Steven Spielberg. Bielsa har genomgående valt att vara manager för mindre klubbar. Guardiola har enbart valt att vara manager för världens största och framför allt rikaste klubbar. Båda har alltså valt att jobba med liknande metoder men med hjälp av dramatiskt olika resurser och förutsättningar.
Här finns konturerna till en ironisk paradox. Båda är beundrade eftersom de representerar ett likvärdigt ideal inom fotbollen, men båda beundras också i någon mening för att de har gjort och lyckats med något som den andre behäftas med kritik eller åtminstone ett allmänt ifrågasättande för att inte ha gjort. Bielsa för att han aldrig vunnit någon av de stora titlarna. Guardiola för att han aldrig byggt framgång med en mindre klubb.
Att Pep Guardiola coachar och utvecklar sina lag kan det väl knappast råda någon tvekan om. Samtidigt är det också uppenbart att Guardiolas framgångar bygger mycket på att köpa rätt spelare, eller fler spelare, för mycket stora pengar. Går det dåligt heter det snabbt att spelarna inte klarar av att spela ”Pepboll”. Bielsa har tvärtom gjort sig känd för att ibland tacka nej till fler värvningar, att bara värva vad han måste.
Med andra ord är det lite svårt att se Marcelo Bielsa spendera över £400m enbart på sin backlinje på fyra år, ens om han faktiskt hade haft möjligheten att göra det. Både Leeds och Man City har ju haft vissa frågetecken om sitt försvarsspel i början av den här säsongen. Möjligen med skillnaden att Leeds efter att ha släppt in sju mål på sina två första matcher därefter höll nollan i sin tredje match.
Både Bielsa och Guardiola har haft stora framgångar i engelsk fotboll sedan de kom till sina respektive klubbar. Båda är i någon mening profeter i sin egen hemstad. Självfallet är det Guardiola som har sopat hem titlarna, men det måste ändå anses som en öppen fråga vem av dem som faktiskt gjort störst avtryck. Guardiola som vunnit titlar med Man City, eller Bielsa som tagit Leeds tillbaka till Premier League.
Både Bielsa och Guardiola står nu inför nya, svåra utmaningar. Efter att ha tagit Leeds tillbaka till Premier League handlar det nu för Bielsa om att etablera Leeds i Premier League och göra dem till en utmanare också i den ligan. Efter att ha vunnit ligatitlar och dominerat engelsk fotboll under några år handlar det nu för Guardiola om att ta Man City tillbaka till toppen igen, att inte bara göra stora saker utan göra dem igen.
I det kortare perspektivet gäller det nu en match mellan Leeds och Man City, en match mellan Bielsa och Guardiola, deras första i Premier League. Man City behöver vinna för att inte tappa ytterligare mark till Liverpool redan i ett tidigt skede av säsongen. En vinst för Leeds skulle ge ett eko över hela fotbollsvärlden, och verkligen signalera Leeds återkomst till Premier League på det sätt som klubben, staden, människorna sett framför sig i 16 år.
Om det nu bara hade varit framför ett fullsatt Elland Road.
:::
TRANSFERKOLLEN
Rhian Brewster, Liverpool till Sheffield United. Ung anfallare som har haft svårt att få plats i Liverpool. Så osäkra är ändå Liverpool så att de tvingat in en återköpsklausul i kontraktet. Logisk värvning för Sheffield United som behöver förstärka med kvalitet i anfallet. Brewster har en gedigen utmaning framför sig om han ska lyckas göra ett stort avtryck. Väl godkänd – (+++)
Wesley Fofana, Saint-Étienne till Leicester. Ung och mycket talangfull mittback från Ligue 1 som har varit på radarn för flertalet klubbar i Premier League den här sommaren. Men föga förvånande är det Leicester som drar det längsta strået, en klubb som gjort sig lite ett namn av att värva Europas unga, spännande spelare. Med beröm godkänd – (++++)
Carlos Vinicius, Benfica till Tottenham, lån. Till och med Tottenham verkar se det lustiga i att äntligen ha värvat en anfallare. Självmedvetenhet är ju alltid ett positivt karaktärsdrag. Med Vinicius har Tottenham nu fått den backup till Harry Kane som de önskat sig. Och givet situationen så är kanske en lånestruktur att föredra. Väl godkänd – (+++)
Vladimir Coufal, Slavia Prag till West Ham. Till sist verkar det ändå som om West Ham har fått rumpan ur den här sommaren. West Ham förstärker en position som har varit ett problem för dem under längre tid, nämligen högerbacken. David Moyes påstår att West Ham spårat Coufal under längre tid, men det är ju lite svårt att tro. Väl godkänd – (+++)