Omgångens stjärna: Allan Saint-Maximin, Newcastle. Var smått fantastisk på planen när Newcastle övertygande vann mot Burnley. Saint-Maximin öppnade målskyttet och låg bakom det allra mesta av Newcastles offensiva spel. En spelare som gör det lätt för andra spelare att vara spelare.
Omgångens kalkon: Jordan Pickford, Everton. Eftersom jag inte rimligtvis kan räkna upp hela Man Utds fotbollslag i den här kategorin så utser jag Pickford, som får den här mycket tveksamma utmärkelsen mest för lång och trogen tjänst, det vill säga att han den här omgången som tidigare omgångar envisas med att göra dumma misstag.
Omgångens manager: José Mourinho, Tottenham. Råder väl ingen tvekan om att Mourinho är en manager som söker upprättelse och att åka med Tottenham till Old Trafford och vinna med 6-1 är onekligen något som ger honom upprättelse. Kanske var det ingen taktisk triumf, men hans Tottenham är betydligt bättre än Solskjaers Man Utd.
TRE TAKEAWAYS:
Arsenal arbetar. Fulham, West Ham och Sheffield United, varav två av matcherna på hemmaplan, är kanske inte det tuffaste spelschemat i världen. Förlusten borta mot Liverpool var så klart en aning sur, men det positiva man kan säga om Arsenal just nu är ändå att även om kändes rätt uddlösa mot Liverpool så gör de ändå till slut jobbet och får med sig fulla poäng i de övriga matcherna. Det kanske låter som faint praise men givet att det är något Arsenal traditionellt har misslyckats med de senaste säsongerna så är det ändå ett betydelsefullt fall framåt.
Man City har tappat stinget. Det är lätt att bli alltför dramatisk av ännu ett poängtapp för Man City. Men med risk för att upprepa mig, och vilket jag med flera poängterade flera gånger förra säsongen, så känns det inte längre särskilt överraskande eller för den delen ens särskilt oväntat. Det kan babblas om spelare och värvningar bäst det vill, men ett enkelt faktum är att Man City alls inte känns som riktigt samma energiska fotbollslag nu som för två-tre år sedan. Vi återvänder till diskussionen att det här är första gången som Pep Guardiola inleder en femte säsong med ett och samma lag, och det kan faktiskt mycket väl finnas en anledning att det är på det viset. Och den anledningen är inte att framgångarna uteblivit.
Everton övertygar. Det var länge, länge sedan som Everton vann samtliga sina fyra första matcher under en och samma säsong. Det var ännu längre sedan som en spelare gjorde mål i var och en av dessa matcher, som Dominic Calvert-Lewin har hunnit med att göra den här säsongen. En faktor som inte pratats så mycket om med värvningarna av Allan och James Rodriguez är att utöver att vara väldigt bra själva så bidrar de även till att göra övriga spelare i laget betydligt mycket bättre. Spelare som framför allt Calvert-Lewin och Andre Gomes, men för all del även den egna backlinjen. Everton vinner rimligtvis inte ligan den här säsongen, men det är svårt att säga att de inte över en hel säsong skulle kunna störa i princip varenda klubb utom möjligtvis just Liverpool. De har inte haft det tuffaste spelschemat, men å andra sidan övertygar vinsten borta mot Tottenham, kanske ännu mer just en sådan här kväll.
J.R.
West Ham. Egentligen är det väl orättvist att inte ha Tottenham på den här punkten, men jag har nämnt dem redan och West Hams seger borta mot Leicester är kanske nästan lika oväntad och övertygande den. Det är en vanlig chefsklyscha att en bra chef ska göra sig själv helt obehövd. Om det var David Moyes tanke med att sätta sig själv i karantän och inte vara närvarande för att genom sin blotta frånvaro (!) få West Ham att först vinna mot Wolves med 4-0 och nu mot Leicester med 3-0 så är han ett managergeni. Ett alternativt synsätt är ju att detta nästan bådar lite illa, och det riskerar ju bli lätt komiskt om resultaten plötsligt tvärdyker när Moyes återvänder.
CLIFF BARNES
Man Utd. Egentligen finns väl inga ord, och då är det kanske klokast att inte säga så mycket. Matchen som sådan talar naturligtvis för sig själv. Runtom på internet rasar nu diskussionen om felet är antingen ägarnas och ledningens, eller om felet är Solskjaers. Svaret är naturligtvis att felet, skulden och ansvaret fördelas på båda parter. Man Utd förlorar inte mot Tottenham med 1-6 för att Ed Woodward m fl är klåpare.
OMGÅNGENS MATCH:
Leeds 1-1 Man City. En fascinerande match på många sätt och vis, en match det verkade som om Leeds läste, lärde och arbetade sig in i. Man City ägde stora delar av första halvlek och då kändes det som om Bielsa möjligen hade krånglat till det lite för mycket för sig själv och sina spelare, men mot slutet av första halvlek och definitivt under andra halvlek växte Leeds in i matchen och övertog kontrollen av matchen. Kvitteringen var logisk även om den kom ologiskt. En spännande taktisk kamp mellan två trevligt spelande fotbollslag.
BTW
Vad tycker Richard Keys att Pep Guardiola kan göra för att fixa sitt försvar? Ta in Sam Allardyce tillfälligt!
Någon borde kanske berätta för James Rodriguez vad två fingrar har för betydelse i England. Å andra sidan gjorde väl Winston Churchill fel på den också.
Visst för att det råder 1980-talsnostalgi för närvarande, men när Everton och Liverpool båda två ligger i toppen av tabellen har det kanske gått lite för långt.
Man Utds match mot Tottenham var inte ett olyckligt undantag, det var en naturlig förlängning av ett sedan länge tydligt mönster.
Man Utd fick precis stryk med 1-6 på Old Trafford av ett lag som spelade match både i tisdags och i torsdags, och vann båda matcherna.
Lads, it’s Tottenham!