Alla eller nästan alla har en åsikt om sin klubbs manager, och förmodligen även många andra klubbars managers. Alla managers är dessutom föremål för en himla mängd olika åsikter och det enda som dessa åsikter kan antas ha gemensamt är att de i stort sett aldrig innehåller någon som helst form av nyans, utan det tenderar bli vad som brukar kallas för rena extremståndpunkter. Love her or hate her!
Antingen älskar man sin manager eller så hatar man sin manager. Det är kanske en överdrift, men i så fall endast en liten överdrift. Men om man inte hatar sin manager så tenderar man definitivt älska denne, och ha mer eller mindre totalt och gränslöst förtroende för dennes alla beslut och nycker. In Wenger we trust, Wenger knows best och annat sådant där trams som dyker upp för alla framgångsrika managers.
Om man däremot inte älskar sin manager, det vill säga är inte odelat förtjust i kvaliteten på dennes arbetsgärning, så tenderar det å andra sidan slå över åt andra sidan. Hell hath no fury as a woman scorned heter ett förvisso lätt sexistiskt uttryck, men en kvinnas vrede väger ändå tämligen lätt mot en supporter som av en eller annan anledning, verklig eller inbillad, känner sig försmådd eller besviken.
Kontext och sammanhang är sådant som under sådana omständigheter likt sanningen i krig brukar vara det första offret. Om en manager är usel så är den klappusel och då spelar det just ingen roll under vilka omständigheter denne tog över sitt lag, och vad den har haft för besvärligheter att försöka överkomma. Därav följer nästan ofrånkomligen att managers blir orättvist bedömda.
Här är enligt mig Premier Leagues åtta mest orättvist bedömda managers:
(8) Gérard Houllier
Liverpools många och långa besvär har skördat många offer på managerposten, vilket onekligen kommer synas på den här listan. Vem vet, om 20 år innehåller kanske en sådan här lista desto fler gamla Man Utd-managers. Houllier blev däremot ännu en manager i raden av Liverpools managers som bedömdes som ett misslyckande, ett rätt uppenbart försök som han ändå var av Liverpool att kopiera Arsenals franska konnektion. Någon Wenger blev Houllier aldrig för Liverpool. Men givet alla cuptitlar Liverpool vann så har Houllier kanske ändå fått ett oförtjänt tveksamt renommé.
(7) Nigel Adkins
Kanske är det lätt att glömma bort att när Adkins fick sparken av Southampton efter att ha tagit dem tillbaka till Premier League så väcktes något slags engelskt ramaskri. Så på så vis har kanske inte Adkins blivit orättvist bedömd. Men Mauricio Pochettinos enorma och omedelbara framgångar med Southampton rättfärdigade Southamptons beslut och den kanske något skakiga implikationen därav är att Adkins på något sätt faktiskt förtjänade sparken. Felaktigt naturligtvis, men effekten har blivit tre korta jobb under sju år med Reading, Sheffield United och Hull City.
(6) David Moyes
Moyes kommer naturligtvis hela vägen in i graven att definieras av ett enda jobb och därmed ett enda misslyckande. Han var managern som tog över efter Alex Ferguson i Man Utd och misslyckades brutalt. Man kan naturligtvis med all rätt i världen ställa sig frågan vilken manager som faktiskt hade lyckats med den uppgiften. Svaret är inte precis uppenbart. Moyes har inte lyst upp himlen efter Man Utd heller, men oj vad lätt det ändå är att glömma bort anledningen varför Moyes fick Man Utd-jobbet, nämligen det smått fantastiska jobb han gjorde under många år med Everton.
(5) Sven-Göran Eriksson
Var väl egentligen bara manager i Premier League under mycket kort tid, och kom kanske att förknippas lite väl ensidigt med Thaksin Shinawatras tveksamma Man City-regim. Annars är Eriksson så klart mest känd som Englands före detta förbundskapten. Det jobbet, eller snarare all gegga som följde med det jobbet, är förmodligen varför Eriksson fått så få chanser i Premier League eller engelsk fotboll därefter. Okej för att jag inte var toppsugen på att han skulle ersätta Alex Ferguson 2002, men att Sheffield Wednesday 2020 väljer Tony Pulis före Eriksson är för mig lite av ett dåligt skämt.
(4) Roy Evans
Åker dit lite på samma sak som Gerard Houllier. Han fick uppgiften att ta Liverpool tillbaka till toppen igen men misslyckades med den saken. Alltså betraktas han som lite av ett misslyckande. Dessutom det sista misslyckandet i Liverpools försök att klamra sig kvar vid sin gamla boot room-kultur. Men var verkligen Evans ett misslyckande för Liverpool under 1990-talet? Jag är inte så säker på det. Liverpool var under de där åren ett väldigt bra fotbollslag, kvalitetsmässigt väl på par med både Man Utd, Newcastle och Arsenal, och det enda som kanske saknades var den sista hårdheten och jämnheten.
(3) Unai Emery
Vi har så klart redan David Moyes på den här listan, ännu ett exempel på en manager som fick ta på sig den omöjliga uppgiften att ersätta det oersättliga. Emery är onekligen ett sådant exempel också. Arsenal var 2018 på många sätt, både på gott och på ont, Arsene Wengers klubb. Det var en klubb och en organisation helt och hållet uppbyggd runt Wengers kunnande, kompetens och karaktär. Det visade sig omöjligt för Emery att få stil på det jobbet, särskilt med den kultur och de förutsättningar som Wenger lämnade efter sig, vi ser Mikel Arteta fortfarande slita med samma saker.
(2) Sam Allardyce
Möjligen skulle man kunna säga att Sam Allardyce är en manager vars värsta fiende kanske är den egna personligheten. För även om inte alldeles för många här i världen är övertygad om Allardyces briljans som manager så kan vi vara helt övertygade om att Allardyce är helt övertygad om sin egen briljans. Men även om Allardyces fotboll kanske inte faller alla i smaken så har han därmed rätt oförtjänt klumpats samman inom en kategori av brittiska managerdinosaurier, när Allardyce i själva verket har varit en av de stora föregångarna inom engelsk fotboll vad gäller mycket sådant vi idag tar för givet.
(1) Graeme Souness
Vi fullföljer trifektan med gamla Liverpoolmanagers och tar oss till slut an Souness, som ju har den tveksamma äran att på samma gång vara hyllad Liverpoolikon som spelare, enligt mig klubbens bästa spelare genom alla tider, och utskälld Liverpoolkarikatyr som manager. Många managers har nog fått skulden för många misslyckanden, men få managers har nog blivit beskrivna som den enda orsaken till en hel storklubbs förfall från total dominans till permanent mediokritet. Souness gjorde sina misstag som manager, men hans idéer var inte fel, utan bara fel för sin tid och sitt sammanhang. Och Liverpools problem var betydligt större än Souness, vars framgångar som manager i andra klubbar visar att han visste vad han gjorde.