Många har redan påpekat det så klart. Att Man Utd förmodligen besegrar Man City ikväll, eftersom de trots allt har tillgång till ett gäng rätt bra spelare och dessutom föredrar att möta motståndare som de ges möjlighet att kontra på, att många kommer hävda att det är en upprättelse för Ole-Gunnar Solskjaer som manager och ett bevis för hur Man Utd minsann är på rätt väg.
Skälet att många påpekat just detta är att vi i princip redan har sett det hända ett stort antal gånger. Kritiken mot de systematiska bristerna i Solskjaers management växer sig över tiden allt starkare, sedan kommer en enskild triumf som trotsar kritiken och gör alla glada, kritiken förklaras överdriven, man klappar sig själva på ryggen för sin egen ”långsiktighet”, ingenting förändras och allting upprepar sig om och om igen.
Huruvida hänvisningen till enskilda resultat är medvetet retoriskt eller en mer instinktivt psykologisk försvarsmekanism är svårt att säga. Kanske både och. Men det är ju ett rätt klassiskt sätt att förneka en besvärlig verklighet, det vill säga att vägra se helheten utan istället prata om varenda återkommande incident som vore det en enskild händelse och därför kan räknas bort som ett slags undantag.
Om vi faktiskt ska prata om undantag så är väl kanske det snarare gamla spelare i Man Utd och under Alex Ferguson som därefter har haft några riktiga framgångar eller ens någon särskild duglighet som manager. Rent intuitivt kan ju det tyckas vara lite märkligt, inte minst under den här tiden när gamla spelare som managers står väldigt högt i kurs, och dessa spelare haft möjlighet att studera och lära sig av den kanske allra bästa.
Givet de relativa framgångarna för andra gamla spelare som blivit managers, t ex Frank Lampard och Steven Gerrard för att hålla oss kvar på öarna, så är det minst sagt något tunt med motsvarande framgångar för sådana som Roy Keane, Mark Hughes, Steve Bruce, Gary Neville, Phil Neville, Ryan Giggs, David Beckham, Paul Scholes, Ole-Gunnar Solskjaer m fl. Man måste ändå undra vad detta beror på.
Av dessa är det nog Hughes och Bruce som kommit längst, men ingen av dem har varit särskilt nära att nå några högre höjder inom engelsk fotboll. Keanes personlighet har varit alldeles för explosiv för att fungera som manager. Giggs och Phil Neville har fått jobb som förbundskaptener utan att utmärka sig åt något håll. Gary Neville fick det inte att fungera med Valencia, Scholes har doppat tårna lite grann, Beckham inte alls.
Ironiskt nog är det alltså Solskjaer som i någon mening har kommit längst av dem allihopa, åtminstone i det avseendet att han är den som har fått hand om den allra största klubben, det vill säga Man Utd självt. Men även Solskjaers meriter är blygsamma. Han kom inte långt med Cardiff. Han gjorde det bra med Molde, men Norge är liksom en helt annan sandlåda. Och med Man Utd känns det alltså högst tveksamt.
En första teori kan vara att detta beror på att så många av dem i stort sett bara har haft Man Utd som erfarenhet även som spelare. Detta riskerar ha gett dem en snäv bild av vad det faktiskt innebär att vara manager, vilka praktiska svårigheter detta kan medföra, och vilka begränsade förutsättningar många klubbar faktiskt jobbar med. Kort sagt att de helt enkelt inte varit särskilt förberedda eller insatta i vad jobbet kräver.
En andra teori är att de fastnat i fällan av att ha varit spelare under världens kanske bästa manager någonsin, i vissa fall enbart under honom, och därför tror att vara en bra manager är att vara exakt som honom. Ett riskabelt sätt att tänka. Dels då Fergusons sätt inte behöver fungera i alla situationer, dels då de inte själva är exakt som honom. Framför allt för att de kanske därför inte tänkt igenom hur de själva ska vara som manager.
En tredje teori är att de kanske helt enkelt har varit lite för nonchalanta i sin attityd till managerjobbet, och kanske i vissa fall tänkt sig och förväntat sig att de skulle få de bästa jobben och så vidare bara för att de var så framgångsrika som spelare, och för att de var så kända inom den engelska och europeiska fotbollen. Att det faktiskt är ett nytt jobb att lära sig och behöver jobba hårt för att bemästra har kanske inte riktigt gått in.
En fjärde teori är möjligtvis att de helt enkelt bara inte har varit bra nog eller haft den riktiga kompetensen eller färdigheten för jobbet. De tre första teorierna matar så klart alla på lite olika sätt in i den fjärde teorin. Men det är ju ändå rätt osannolikt att detta skulle vara sant för alla som varit Alex Fergusons gamla spelare i Man Utd. Dessutom att spelare från andra klubbar har lyckats i väsentligt högre utsträckning.
En femte teori är att det så klart är Alex Fergusons fel på något sätt. En teori jag inte riktigt känner att jag kan avfärda, även om jag inte riktigt orkat med att lista ut hur det skulle kunna ligga till på det sättet.
En på sätt och vis intressant observation är att de som ändå haft störst framgång, det vill säga Steve Bruce och Mark Hughes, även hör till de som var aktiva som spelare även innan Alex Ferguson blev manager i Man Utd, och var spelare i Man Utd innan Man Utd blev så dominant framgångsrika. Kanske är det heller ingen tillfällighet att det i huvudsak är spelare från den generationen som varit mest nyanserade-kritiska om Ferguson.
Poängen med den observationen är kanske att gamla spelare-managers från den något äldre generationen helt enkelt inte var sykofanter till Alex Ferguson på riktigt samma sätt som senare generationer kanske blev, eller fick anledning att bli. Nog för att de kunde uppskatta honom, men deras bild av honom var kanske också mer nyanserad och mer mogen. Därmed fick de kanske också lättare att hitta sig själva.
Ole-Gunnar Solskjaer har helt säkert fått jobba med den här frågeställningen, för många såg ju hans från början kortsiktiga övertagande av jobbet som en slags återgång till Alex Ferguson. En del verkade nästan se det som om det faktiskt var Ferguson som tog över jobbet med Solskjaer som bulvan. När det pratades om vad Solskjaer behövde göra så var det mycket en uppräkning av vad trodde att Ferguson skulle ha gjort.
Här har vi ett återkommande tema som går igen varje gång vi hör någon av Man Utds gamla spelare prata fotboll i media, i ena eller andra rollen. Det märks så väldigt tydligt varje gång de pratar om managers att deras referenspunkt hela tiden är Alex Ferguson, och detta styr hur de förstår varenda situation och varenda problem. Det gör dem på sätt och vis biased. Det är inte nödvändigtvis en relevant referenspunkt i varje fall.
Allting handlar om att ge managern tid, att det gäller att ha förtroende för managern och när något går fel så är det spelarnas fel. Majoriteten av dem vägrar att säga ett kritiskt ord om Solskjaer. Många menar att detta beror på någon slags vänskapskorruption, och det kan nog ligga något i det. Men framför allt tror jag det beror på att de i dessa frågor inte pratar som neutrala analytiker, utan som gamla Man Utd-spelare.
Detta gör dem även benägna att bli en del i den föga konstruktiva cirkelkonstruktion som målades upp i bloggens inledning. Om Man Utd vinner Manchesterderbyt mot Man City så kommer de vara en stor del i sagan om Solskjaers upprättelse. Om Man Utd förlorar mot Man City ikväll kommer det i hög utsträckning återigen vara spelarna som lastas med ansvaret, och det hela kommer återigen karaktäriseras som ”ett enskilt resultat”.
Varför det nu skulle vara ett ”ett enskilt resultat” att Man Utd förlorar på Old Trafford mot Man City när de hittills har vunnit endast en av fem ligamatcher på hemmaplan, en turlig seger mot West Brom, tagit blott fyra poäng av 20 på hemmaplan, och stoltserar med en målskillnad om 3-10. Något som naturligtvis är i högsta grad indikativt för Man Utds större och mer systematiska problem med Solskjaer som manager.
Det ”enskilda resultatet” vore nog snarare om Man Utd faktiskt skulle lyckas vinna mot Man City på Old Trafford ikväll. Att det ligger till på det sättet bär Ole-Gunnar Solskjaer det främsta ansvaret för.