Rivalitet kan existera på flera olika plan med olika djup och grader av intensitet. Visst kan det bränna till riktigt ordentligt när Man Utd ställs mot klubbar som exempelvis Arsenal och Chelsea. Men detta är fortfarande rivaliteter som är beroende av att där samtidigt existerar en intensiv och pågående konkurrens med just dessa klubbar. När konkurrensen inte finns på samma sätt tenderar även rivaliteten att sjunka i samma utsträckning.
Andra rivaliteter sitter djupare än så och är i någon mening oberoende av graden av konkurrens mellan klubbarna. Det spelar egentligen ingen större roll om klubbarna här och nu egentligen tävlar mot varandra om samma saker, matcherna mellan de båda lagen är ändå elektriska och laddade med mening. Man Utd har en sådan rivalitet med egentligen tre klubbar. Med Liverpool, med Man City, och med Leeds.
Telegraph beskrev en gång matcherna och rivaliteten mellan Man Utd och Leeds som ”English football’s most intense – and inexplicable – rivalry.” Att Telegraph alltså beskrev rivaliteten som oförklarlig får kanske ses som ett uttryck för Telegraphs egen brist på förståelse, eller möjligen som ett uttryck för att det skrevs inför en FA-cupmatch 2010, då Leeds sedan länge befann sig i Football League och lagen inte mötts på många år.
Oförklarligt är det däremot långtifrån. Som så ofta när det gäller den här typen av rivalitet inom engelsk fotboll så har det sin utgångspunkt i historia, politik och kultur, något som med tiden tagit ny form genom industriell och ekonomisk utveckling och som till slut i mer modern tid fått ett helt eget uttryck inom fotbollen. Inom den kausala kedja hittar vi alla förklaringar bakom Rosornas rivalitet som vi skulle kunna önska oss.
Manchester är den största staden i landskapet Lancashire. Samtidigt, på andra sidan Penninesbergen, är Leeds den största staden i Yorkshire. Kan man sin engelska historia vet man att mellan dessa båda landskap har så långt tillbaka sedan 1400-talet pågått hänsynslösa maktkamper och blodiga krig om den engelska kungakronan, mellan de båda Plantagenetättade husen York och Lancaster.
Om dessa långvariga engelska inbördeskrig som i folkmun har fått samlingsnamnet Rosornas krig, eller Wars of the Roses, har det gjorts mängder med film, barnlekar, och på senare tid har ämnet inspirerat både framstående musikaler och extremt populära TV-serier. Istället för sagans Starks och Lannisters så pratar vi alltså här om Yorks vita ros i ständig tvekamp med Lancasters röda ros.
Politisk rivalitet kom med den industriella revolutionen att övergå i mer ekonomisk rivalitet med de båda städerna i kamp med varandra om att vara störst, bäst och vackrast och ge sig själva bästa möjliga materiella livsförhållanden. Båda städerna hade dessutom sin bas inom textilindustrin, och befann sig dessutom i naturlig konkurrens med varandra om att befinna sig närmast de politiska kråsen i Londons politiska högkvarter.
Fotbollens rivalitet tog kanske sin riktiga fart under 1960-talet när Matt Busbys Man Utd och Don Revies Leeds drabbade samman i några fenomenala duster. Matcherna mellan de båda lagen var både blodiga och brutala, slagsmål utbröt ofta på planen, och kanske som allra mest hätskt var det säsongen 1964-65 då lagen både möttes i FA-cupsemifinalen samt slutade etta och tvåa i ligan, endast åtskilda av målskillnad.
Under de här åren skapade sig Leeds sitt ökända rykte som Dirty Leeds. Laget spelade hårt och kompromisslöst, många skulle säga brutalt och fult. Kanske i tydligast kontrast till detta var vid tillfället just Man Utd, runt vilka romantiken med Busby Babes och den offensiva fotbollen fortfarande var tät. Att det narrativet i sig kan ha ökat förbittringen i rivaliteten, inte minst från Leeds sida, är kanske inte så konstigt.
Åren gick, 1960-talet övergick i 1970-tal, och de ekonomiska och sociala villkoren i England förändrades drastiskt mot det sämre. En utveckling som fick en obehaglig svans inom den engelska fotbollen i form av huliganism. Och två av de värsta huliganfirmorna i hela England var just Man Utds och Leeds båda firmor, som ständigt hamnade i blodiga slagsmål, och naturligtvis inte minst med varandra.
Huliganismen har för all del till största delen dött ut inom den engelska fotbollen, men hatet och bitterheten lever fortfarande kvar i hög utsträckning på läktarna när Man Utd och Leeds möts, även in i våra dagar, ofta med minst sagt osmakliga uttryck från båda sidor. Ett hat på läktarna som inte sällan också har läckt ut på planen mellan spelarna, där vi sett några rätt brutala konfrontationer genom åren.
När jag någon gång förra sommaren listade de klubbar jag har svårast för som supporter, det vill säga i min personliga roll snarare än i min mer professionella roll, så satte jag Leeds som etta. Före Man City, och före Liverpool. Det där kunde så klart misstänkas vara något slags spel för galleriet, men så var det inte. Leeds väcker helt enkelt en djupare och mer instinktiv motvilja hos mig som supporter än någon annan klubb.
Vilket definitivt har mycket med historia och mycket med minnen från tidigare matcher att göra. Men det har knappast något med matcher på senare tid att göra. För sedan Leeds 2004 åkte ur Premier League har Man Utd och Leeds bara mötts två gånger, en FA-cupmatch i början av 2010 och sedan en match i Ligacupen under hösten 2011. Men den här rivaliteten behöver varken direkt konkurrens eller ens matcher för att frodas.
Ändå är det självfallet matcher som saknas. Även om jag kanske inte som Kalvin Phillips skulle sträcka mig till att kalla det för säsongens viktigaste match så är det definitivt en av säsongens höjdpunkter. Vilket även är ett av skälen varför jag gärna ville ha Leeds tillbaka i Premier League. Objektivt för att Leeds är en klubb som har mycket att bidra med i Premier League. Subjektivt för att få tillbaka dessa matcher igen.
Det är väl bara synd att när nu Man Utd och Leeds äntligen ska mötas i en ligamatch igen så sker det utan supportrar på läktarna. Kanske förändrar det inte matchens betydelse. Men det förändrar ofrånkomligen upplevelsen av matchen, mer än för kanske någon annan match i Premier League. Men både Leeds och till och med Man Utd ser ju ut att kunna hålla sig kvar i Premier League, och ska dessutom mötas igen den här säsongen.
Vi har med andra ord något att se fram emot även efter den här matchen. Även om jag inte är helt säker på att polisen delar den inställningen. Det är den fjärde söndagen i advent. Rött och vitt är inte längre julens och fridens färger.
:::
Samtidigt som supportrar till klubbar som Man Utd, Arsenal, Newcastle i allt högre utsträckning har börjat undra vad som egentligen krävs för att deras managers ska få sparken, så har Watford hastigt och plötsligt sparkat sin manager, igen!
Vladimir Ivic anställdes inför säsongen. Han har alltså fått sparken efter blott 20 spelade matcher, det vill säga mindre än halva säsongen, och med Watford på en trots allt helt okej femteplats i tabellen. Uppflyttning som Watford så klart siktar på var definitivt inte bortspelat.
Antingen är det något internt med Vladimir Ivic som vi inte riktigt känner till men som helt enkelt inte har fungerat, så Watford ser inget val. Eller så är det så att Watford plötsligt har fått vittring på någon annan manager de verkligen hellre vill ha och dessutom kan få.
Med detta har vi åtminstone uttömt de logiska förklaringarna. Återstår gör därmed förvisso de ologiska förklaringarna. Samtidigt har kanske Watford gjort sig lite kända för att inte alltid agera helt och hållet logiskt.
En något spekulativ tankegång är så klart att Slaven Bilic fick sparken av West Brom under veckan, och därmed är teoretiskt tillgänglig. Huruvida Bilic är mer rätt manager för Watford än Ivic vet inte jag, men att Watford skulle kunna se Bilic som ett säkrare namn att ta dem till Premier League kan jag tänka mig.
Men eftersom det är Watford ska vi så klart heller inte utesluta att de bara anställer Quique Sanchez Flores för tredje gången.