Om vi skulle välja att tro på Alan Pace, Burnleys nya ordförande sedan ALK Capital köpt 84% av klubben, eller förstå honom bokstavligt så var Sean Dyche ett stort skäl varför han och hans affärspartners intresserade sig för just Burnley. På samma gång, om vi skulle ta Alan Pace helt och hållet på orden så har Sean Dyche tydligen sin anställning i Burnley på livstid, eller i alla fall så länge som Dyche själv vill fortsätta vara anställd.
Men det är självfallet helt orimliga påståenden. Att en manager skulle kunna göra en specifik klubb mer intressant för möjliga förutsätter nog att det i så fall handlar om t ex en Pep Guardiola eller en Jürgen Klopp. Ingen köpare väljer en klubb för att Sean Dyche är manager. Viljan att köpa Burnley bygger på att klubben befinner sig i Premier League, och är en av få etablerade klubbar som fanns på marknaden till ett rimligt pris.
Att Sean Dyche skulle ha sin anställning som manager på livstid är knappast något som kan tolkas bokstavligt. Om inte annat för att det vore helt oansvarigt av en ägare eller styrelse att bakbinda sig själva på det viset. Vad Alan Pace vill göra med dessa svulstiga påståenden är att uttrycka sitt fulla förtroende för Dyche, minska rykten, och under en tidpunkt av omfattande förändring betona det beständiga och trygga.
Vilket det för all del finns alla rationella skäl att göra. Sean Dyche har gjort ett kanonjobb med Burnley, och är den enskilt främsta anledningen varför en klubb som Burnley har lyckats etablera sig i Premier League. Dyche har visat att varken han eller Burnley är en flash in the pan genom att fortsätta utveckla klubben och laget under en period av över fem-sex år. Alan Pace och ALK Capital har ingen anledning att vilja byta manager.
ALK Capital, ett amerikanskt investmentbolag, har alltså köpt en majoritetsandel av Burnley för £200m, närmare bestämt 84%. ALK Capital med Alan Pace som frontfigur blir alltså ännu en i mängden av amerikanska ägare i engelsk fotboll. ALK Capital blir samtidigt den första icke-brittiska ägaren någonsin i Burnley. Trots amerikanska ägares väldigt varierade facit i engelsk fotboll verkar dock Burnleys supportrar nöjda och glada.
Något som på sätt och vis blir desto mer uppseendeväckande när det kommit fram att ALK Capital har köpt Burnley genom en så kallad leveraged buy-out, det vill säga de har gått in med endast cirka £15m för egen del, och lånat resten av pengarna. En minst sagt baktalad form av ägande, där det mest uppenbara exemplet så klart är Man Utd. På flera sätt är det för all del ett missförstått sätt att finansiera ett klubbköp, men ett sätt som kan gå riktigt fel.
Glädjen och optimismen bygger så klart på idén om att ett nytt ägande betyder att Burnley är på väg in i en ny era, som det så fint har kallats. Det vill säga att Burnley är en klubb på väg att börja så vad man skördat under ett antal år och börja visa en större grad av ambition. Om Newcastles supportrar kan välkomna Saudiarabien som ägare av exakt samma skäl så kommer Burnleys supportrar naturligtvis välkomna amerikanska ägare.
Fastän Burnleys supportrar säkert är mycket nöjda med hur Burnley har lyckats etablera sig i Premier League under dessa år, och även varit med i europeiskt cupspel under en säsong, så börjar de nu faktiskt vilja mer. Det har samtidigt varit en illa dold hemlighet, eller ingen hemlighet alls, att Sean Dyche själv inte alls har varit nöjd med Burnleys ovilja under de senaste åren att investera i spelartruppen.
Så långt gick Sean Dyche i sitt missnöje inför den här säsongen att det faktiskt började gå rykten, helt säkert uppmuntrade av honom själv, om att Dyche var på väg att lämna Burnley och gå till en annan klubb. Ett rätt uppenbart sätt att sätta press på den egna klubben så klart. Vad man kan säga är att det kanske förklarar Alan Paces tillägg att Dyche har jobbet så länge han själv vill ha det.
Ett tillägg som så klart öppnar för ett läge där det är på det viset eller kan hävdas vara på det viset att Dyche själv inte vill vara kvar. Vilket möjliggör för Burnleys nya ägare att säga att det är Dyches val, inte deras. Antingen beroende på att Burnleys inte investerar mer i Burnleys spelartrupp. Eller, kanske mer sannolikt, beroende på hur Burnleys nya ägare väljer att investera i och värva spelare till Burnleys spelartrupp.
ALK Capitals aktiviteter under sommaren väcker både en hel del förhoppningar och vissa farhågor. Under sommaren har alltså samma ALK Capital som precis köpt Burnley köpt in sig i AiScout och Player LENS, två dataanalysföretag inriktade på scouting, analys och värdering av spelare. The plot thickens liksom. Det känns naturligtvis inte precis som någon mer eller mindre lycklig tillfällighet.
Detta väcker förhoppningar för Burnley, för Sean Dyche och för Burnleys supportrar, eftersom det naturligtvis inte finns någon som helst anledning att köpa företag som kan scouta, analysera och värdera spelare om man inte har för avsikt att investera i nya spelare till klubben, det vill säga värva spelare. På så vis verkar det som om Burnleys nya ägare visar samma ambition som klubbens manager och supportrar.
Detta väcker vissa farhågor eftersom själva metoden att värva spelare, baserat på metodisk och databaserad scouting och analys, krockar med Burnleys och Sean Dyches mer traditionella metoder att värva spelare, baserade betydligt mycket mer på personligt omdöme än på numerisk analys. Burnley har med Sean Dyche som manager i mycket hög utsträckning på gott och på ont värvat spelare man ”känner igen”.
En mer numerisk och metodiskt driven värvningspolicy har en benägenhet att inte fästa alls samma uppmärksamhet på att ”känna igen” spelare, det är i någon mening hela syftet med den typen av metod. Ett vanligt sätt att beskriva det är som en medveten rörelse från vidskeplighet till vetenskaplighet. Men en effekt riskerar bli att Sean Dyche i allt mindre utsträckning själv kommer ”känna igen” sig i Burnley.
Farhågan är alltså att Burnley är på väg in i en utveckling som lämnar ett allt större utrymme för konflikt mellan klubb och den manager som mer än någon annan ligger bakom Burnleys framgångar de senaste fem åren. Burnley har i hög utsträckning under de här fem åren varit Sean Dyche, hans person har präglat klubben. Burnley är på väg in i en ny era som till stor del går ut på att växa ifrån detta sätt att tänka och vara.
Modernisering och professionalisering är naturligtvis inte något negativt i sig. Ska vi faktiskt förstå Alan Pace bokstavligt att han vill att Burnley ska bli Englands favoritunderdog, att Burnley ”want to take down some of the big boys”, så finns ett starkt argument att viktigast för att kunna uppnå detta inte är Sean Dyche utan snarare just att Burnley börjar jobba mer modernt och metodiskt, mer professionellt och progressivt.
Beskrivningen av Burnleys och Dyches fotboll är för all del många gånger överdriven och inte minst våldsamt stereotyp. Det finns element i den här fotbollen som faktiskt är mycket tilltalande, den är definitivt inte så ensidig som många experter vill göra gällande mest baserat på att de sällan ser Burnley spela, och när de ser dem spela är det i stort sett alltid mot någon av Premier Leagues storklubbar.
Men samtidigt är det kanske inte heller rimligt eller realistiskt att tro att modernisering ska visa sig vara en helt smärtfri förändring i Premier Leagues kanske mest traditionella klubb, med en av Premier Leagues mest traditionella managers. Tvärtom vet vi utifrån mängder av exempel både inom och utom fotbollen att detta kan vara en mycket smärtfylld förändring.
Detta utesluter däremot inte på något sätt att det samtidigt är en i grunden positiv och nödvändig förändring.