Att förlora hemma mot Fulham är kanske illa nog i någon mening för Liverpool. Att precis ha förlorat sin sjätte raka match på hemmaplan är definitivt illa nog. Men som om inte detta faktiskt vore illa nog så gnuggade Fulhams Harrison Reed ytterligare salt i Liverpools alla sår med att konstatera att Fulhams spelare helt enkelt ville ha poängen mer än vad Liverpool ville, och att detta mer än något annat avgjorde matchen.
Huruvida det nu faktiskt var Harrison Reeds avsikt att gnugga salt i såren är väl att betrakta som högst osäkert. Att media framställde det så må ju vara hänt, det är väl lite deras gig att leta efter drama och konflikt. Mest sannolikt är kanske ändå att Reed bara beskrev vad han faktiskt själv såg och upplevde på planen. Och för oss som tittade på matchen var det en beskrivning vi nog nästan alla kände igen.
Vilket naturligtvis inte betyder att det var en beskrivning som Liverpool själva gillade eller sa sig känna igen. Både Jürgen Klopp och James Milner var snabba med att påpeka att så var absolut inte fallet. Lite väl snabba kan tyckas. Det reflexmässiga förnekandet från några som precis själva tänkt en tanke som är förbjuden att tänka. Att det förnekas är å sin sida självklart, det hade förnekats oavsett om det vore sant eller falskt.
Liverpool är för närvarande ett stort mysterium. Visst för att Liverpool har haft en väldigt besvärlig säsong, med skador och allt, men de är långt ifrån ensamma om det. Att de har hamnat i en svacka är förståeligt, liksom att de skulle kunna få det svårt att försvara sin ligatitel. Men det finns absolut ingenting som kan komma ens i närheten av att ursäkta vare sig djupet eller längden på den svacka som Liverpool befinner sig i.
Att det skulle behöva se så dåligt ut för Liverpool som det för närvarande gör finns det över huvud taget inga ursäkter för. Liverpools spelare har i hög utsträckning tappat inte enbart självförtroende utan till synes även viljan. Jürgen Klopp själv ger till och från intryck av att ha tappat greppet, ett slags lågintensivt meltdown som har bubblat strax under ytan under mest hela säsongen.
Jürgen Klopp har under många år nu gjort ett fantastiskt jobb med Liverpool. Men likaväl som han har hyllats för Liverpools allra framgångar måste han därmed också kritiseras när det nu går sämre för Liverpool än vad det rimligtvis borde behöva göra. Att falla samman på det här sättet kan inte vara acceptabelt. Parallellerna till Klopps sista säsong med Dortmund börjar bli allt svårare att sopa under mattan.
Kanske är det inte bara Liverpools spelare som behöver höra kritiken om att de inte längre vill lika mycket. Kanske är det något som även Jürgen Klopp behöver höra. Kan det vara så att han själv börjar anse att han har uppnått vad han skulle med Liverpool, efter att ha vunnit både Champions League och ligan? Det har alltmer börjat pratas om att Klopp skulle vara på väg att ta över Tyskland efter Joachim Löw.
På sätt och vis skulle kanske detta vara förståeligt. Jürgen Klopp kanske börjar länga tillbaka till Tyskland. Det lär helt säkert ha tagit honom hårt personligen att ha förlorat sin mor under säsongen och dessutom inte ha kunnat åka hem till begravningen. Det är trots allt en pandemi som pågår, och den för med sig en mängd trista aspekter i allas vår vardag. Det vore dumt att se spelare och managers som immuna mot sådant.
Frågan Liverpool kanske behöver ställa sig är emellertid om detta längre är en så väldigt skrämmande tankegång att Jürgen Klopp skulle lämna klubben. Hade man antytt något sådant för två-tre år sedan hade det varit ren galenskap. Men hur ser det egentligen ut i nuläget? Nu är det kanske i själva verket någonting som Liverpool ändå behöver börja planera för, eftersom Klopp knappast lär vara manager i evighet.
Vad som är rätt beslut är egentligen något som bara Jürgen Klopp kan besvara. Om där finns hungern, viljan och passionen att driva igång Liverpoolmaskinen ännu en gång så är svaret enkelt, då finns ingen bättre manager än Klopp för uppgiften. Vi vet inte om detta är fallet eller inte. Det enda vi vet är att förra gången Klopp befann sig i ett liknande läge, med Dortmund, så lämnade han klubben.
Jürgen Klopps vara eller icke vara i Liverpools framtid är en senare fråga. Blir svaret icke vara så är det knappast längre ens spelbart att en viss Steven Gerrard kommer att klättra över muren tillbaka till Liverpool efter att ha triumferat med Rangers. Jag tror att det vore en förståelig anställning, en anställning Liverpool nästan måste göra, men även en väldigt sentimental anställning av en klubb som aldrig lyckats med sentimentala anställningar.
Dessförinnan är det däremot alltmer aktuellt att fråga sig vad Jürgen Klopps och Liverpools fokus och prioritering egentligen är den här säsongen. Att det har tagit hårt att tappa greppet om och kontakten med titelstriden går att förstå. Men att kvalificera sig till nästa säsongs Champions League känns ändå som ett självskrivet andrahandsmål, men ett mål som Liverpool och Klopp inte verkar bry sig särskilt mycket om heller.
Hur annars man faktiskt ska förstå Liverpools laguttagning mot Fulham är svårt att säga, där hela sju ordinarie spelare var utanför startelvan. Vilket hade varit anmärkningsvärt och uppseendeväckande i normala fall, men i synnerhet så när Liverpool redan har halkat efter i tabellen och förlorat fem matcher i rad på Anfield. Det var knappast ett läge för Liverpool att börja vila spelare för viktigare uppgifter.
Om nu inte en annan väldigt specifik uppgift ses som viktigare. Kvällens Champions League-match mot RB Leipzig antyder kanske vad som verkar ha blivit Liverpools och Jürgen Klopps absolut enda återstående prioritet den här säsongen. För just den här kvällen tänker jag mig att inga spelare kommer vilas i Liverpool. Allt som är tillgängligt för spel kommer spelas, fastän Liverpool går in i matchen med en 2-0-ledning.
Psykologin går för all del att förstå. Champions League är trots allt en titel som Liverpool fortfarande kan vinna, till skillnad från ligatiteln. Vinner Liverpool Champions League vore det dessutom något som skulle kunna sägas rädda säsongen. Liverpool skulle i ett enda svep gå från att ha gjort en smått katastrofal säsong till att faktiskt ha gjort en riktigt bra säsong. Väldigt, väldigt frestande naturligtvis.
Men även väldigt, väldigt kortsiktigt. Att mer eller mindre helt bortprioritera ligaspelet den här säsongen för att maximera sina chanser i Champions League sätter en väldig press på laget att faktiskt lyckas i Champions League, vilket då enbart kan definieras som att vinna Champions League. Allt annat innebär inget Champions League nästa år. Sedan är jag även väldigt skeptisk till detta att tanka en tävling för att vinna en annan. Helt enkelt eftersom det väldigt sällan får önskat utfall.
Det är för att uttrycka sig lite drastiskt vare sig önskvärt, särskilt framgångsrikt eller ens nödvändigt. Vilket i och för sig alltmer även börjar låta som en sammanfattning av Liverpools säsong som helhet.