Frågan är väl om Real Madrid någonsin har blivit riktigt så där utspelade i en semifinal i Champions League. Ändå satt vi där med cirka tio minuter kvar av matchen och det kändes som att den liksom lite hängde i en vågskål.
Chelsea har ju så att säga viss historik med detta att möta en spansk storklubb i en semifinalretur på hemmaplan i Champions League, leda med 1-0 och missa mängder av chanser. Men den här gången dömde i och för sig inte Övrebö.
Chelsea borde kanske ha avgjort semifinalen redan i Madrid. Och Chelsea borde definitivt ha avgjort kvällens semifinalretur redan i början av andra halvlek. Men till slut var det ändå Mason Mount som prickade in det förlösande 2-0-målet.
Chelsea har hållit nollan i 18 av 25 matcher under Thomas Tuchel. När Frank Lampard ifrågasattes om Chelseas defensiva svagheter med honom som manager så sa han sig vilja ha längre mittbackar.
Real Madrid, som enligt dem själva spelade för fotbollens framtid ikväll, där kan man onekligen börja tala om en uppblåst självbild, lyckades alltså inte den här gången som så många gånger tidigare snubbla sig vidare matchbilden till trots.
Maken till fräckhet för övrigt, att efter dessa senaste veckor börja prata om sig själva som beskyddare av fotbollens framtid. Ty så älskade Real Madrid fotbollen att de ville rädda den med en stängd europeisk superliga. Jominsann…
Den rasande bristen på självinsikt överträffades kanske bara av den minst lika rasande bristen på fantasi när Chelsea beskrevs som nyrika pengar från öst. Det är alltså snart 20 år sedan Roman Abramovich köpte Chelsea.
Låt oss säga att Real Madrid inte precis hör till mina favoriter för närvarande.
Helengelsk final i Champions League således. Och även om det kanske inte hör till vanligheterna, även om det är andra gången på tre säsonger, så är det väl heller inte något särskilt märkligt med det.
Men det var övertygande insatser både av Man City och Chelsea i dessa semifinaler. Inte minst av Man City som ställdes mot den bättre av motståndarna. Men efter en skakig första halvlek i Paris hade de semifinalen i fullständig kontroll.
Man City mot Chelsea i en Champions League-final är kanske inte en final ägnad att glädja alla människor och alla neutrala. En generell poäng är så klart att det aldrig är så jätteroligt med finaler mellan lag från samma land.
Sedan är det naturligtvis två klubbar som provocerar de som håller på andra klubbar i orimligt hög utsträckning. Det märktes ju inte minst just på hur Real Madrid betraktade sig själva i kamp mot Chelsea. Gamla pengar mot nya pengar helt enkelt.
Själv ser jag det väl som en rätt trevlig bekräftelse av den förnyelse och förändring av engelsk och europeisk fotboll som både Chelsea och Man City har medfört och som utifrån de allra flesta fotbollsmässiga aspekter har varit djupt positiv.
Det betyder inte att negativa sidor saknas, både en och annan fotbollsmässig sådan men även moralpolitiska sådana. Men det gäller att kunna se hela bilden, från båda sidor, och inte bara de delar av bilden man själv råkar gilla.
Varken Man City eller Chelsea har tagit sig till denna Champions League-final enbart för att de har investerat pengar. Det har ”alla” gjort. Både Man City och Chelsea har pengar, men de är i Champions Leagues final för att de gör rätt saker på rätt sätt.
Och om något så fick väl helgens ligamatch mellan just Man City och Chelsea en helt ny twist.